Den förlorade sonen är tillbaka. 70 sidor. Två backuper på datorn. Två på usb-minne. Kontrollfreak - jag? Nej bara väldigt rädd att min vecka i total social isolering skulle vara förgäves.
Det har varit mitt livs bästa kick off. Utan tvekan. Men det har också varit... konstigt. Tänk dig att bara tänka på en enda sak en hel vecka. Tänk dig att bara göra en enda sak en hel vecka. Ensam. På trettiosju kvadratmeter. Lägg sedan till att du har sex-sju personers psykiska utveckling att ta hand om och vända ut och in på, personer som dessutom förföljer dig i drömmarna på nätterna.
Okej, jag förstår att det finns många ensamma människor som jobbar på skitmonotona jobb och bara går upp, går till jobbet, jobbar, går hem, sover - dag ut och dag in - men det får någonstans vara deras problem. Jag står ut med - till och med tycker om - mycket ensamhet, men det har var på gränsen. Faktiskt.
Det är ett under att jag inte kom hem i tvångströja och med fradga runt munnen.

Okej. Jag överdriver.
Men det är skönt att vara hemma.
Och jag är sjukt nöjd med min arbetsinsats.

Ska man bli tokig kan man åtminstone se till att bli det på ett trevligt ställe...