Jag har köpt en ny intervjumojäng. Det är med stor sorg jag begraver den gamla, och det kommer säkert att ta många månader innan jag kan lita fullt ut på min nya digitala vän. Igår kväll roade vi oss dock med att kila upp den bakom sänglampan och låta den spela in när det hördes ljud under natten. Och jag lovar - jag hade kramp i magen så mycket jag skrattade i morse när vi lyssnade till en åtta minuter lång snarksymfoni! Själv ägnar jag mig tydligen åt någon form av knäppljud, som Niklas försökt beskriva men som jag nu fick höra live. Det stora frågetecknet hamnar dock bakom de åtta minuterna - visst måste det snarkas mer än så?