Jag är verkligen extremt obekväm med döden. Kan inte föreställa mig hur det kommer att bli att tvingas leva utan någon av alla dem jag vant mig vid att ha omkring mig. Niklas är däremot väldigt laidback och tycker att jag överdriver när jag varje kväll tvingar honom att lova att köra försiktigt till jobbet och se sig om ordentligt när han går över vägen. Fånigt, jag vet, men inte lika fånigt som att jag får panik om han säger "hejdå" istället för "godnatt" när vi släcker lampan för att sova (detta tvångsbeteende minns jag även från när jag var liten).
Överhuvudtaget ogillar jag att prata om tiden som ska gå och mitt allra värsta är kommentarer som den här, som Niklas sa ikväll:
- Om jag köper en skjorta nu så kan jag i princip ha den varje jul tills jag dör utan att den blir sliten. Att använda en skjorta 40-50 gånger är ju inte särskilt mycket.
Han säger det på skämt, men jag får genast en grym klump i magen. Han ska ju leva för evigt!
Jag minns hur det var precis när vi träffades. Vet inte var han fick det ifrån, men när vi pratade extrajobb sa han att han funderat på att bli väktare. Väktare! Den lille! I uniform, med hund och batong och sitt ömtåliga skinn, ensam ute på nätterna på öde fabriksområden. Tack och lov stannade det vid en tanke (annars hade jag garanterat sett till att det gjorde det!).
Varför jag börjat tänka på det här? Det är något hemskt program om cancer på teve och så var det någon kursare som skrivit något sorgligt...