Städskildring
Man skulle kunna tro att jag har något riktigt tråkigt att göra så som jag städar och sorterar och torkar där det inte torkats på jag vet inte hur många månader.
Det har jag också.
En reseskildring på 7 000 tecken.
Det är något särskilt med reseskildringar. De blir aldrig särskilt spännande. Antingen blir de klyschiga kärleksskildringar eller så blir de lika klyschiga vi & dem-anekdoter.
Och så fort något känns som det måste göras innanför givna ramar blir jag oinspirerad. Då måste jag tänka. Samtidigt som jag städar.
För övrigt behövdes det verkligen en rejäl... sanering. Man skulle tro att det bor två blinda här.
5 kommentarer:
ja fy fan. jag förhalar eländet så länge det bara går. det enda som känns värre är biografi nästa vecka. det. kommer. aldrig. gå.
Skönt att höra att jag inte är ensam. Usch, ja, den där tangopersonen... Undrar vad för konstigheter jag ska få för mig att göra då?
reseskildring... hm... det är väl det enda jag riktigt gillar att skriva ;)
Jag behöver ju inte skriva någon reseskildring, precis. Däremot måste jag städa ibland, fastän det inte just då känns så roligt. Då sätter jag på min favoritmusik (inte alltid den du tror...) och så städar jag av bara katten. Har du testat med din favoritmusik när du ska skriva reseskildring? /Berit
Tro mig, jag har lyssnat igenom hela mitt i-Tunes-bibliotek, men inget verkar generera lust. På måndag ska jag köra den avgjort bästa metoden: Sätt dig ner med händerna på tangenterna. Gå inte därifrån förrän du fått ur dig skildringen. Det brukar funka. :-)
Skicka en kommentar