Kulingvarning

Känslostormen fortsätter att blåsa. Vet inte, men jag kan inte se/läsa/höra något som är det minsta lilla sorgligt utan att få tårar i ögonen och en klump i halsen.
Msn-chattade med min söta bror nyss, som först berättade att det var hans ex:s syskon som omkommit i den där trafikolyckan utanför Svalöv (ett ex som verkligen inte behövde mer elände i sitt liv) och sen skickade mig en så fin text han själv skrivit. Allt detta till tonerna av Anthony and the Johnsons och grått småregn utanför fönstret. Är det konstigt att man känner sig som en mikromänniska ibland?