Igår var jag nog så nära Nobelpriset jag kommer att komma. Min biografitext om tangolegenden Carlos Gardel jämfördes av författarinnan Sigrid Combüchen med texter av Kristina Lugn - och eftersom Lugn snart sitter i Svenska Akademien och kommer att vara med och utse Nobelpristagaren i litteratur, så... Ja, långsökt jag vet. Men tankekedjan är spännande.
Ibland blir man trött på byråkratin. För att vara behörig till nästa termins studier måste jag skicka in en kopia på mina gymnasiebetyg, allt för att VHS håller på att göra om sina datasystem. Vänta nu. Mina tidigare 155 universitets- och högskolepoäng finns registrerade i Ladok. Jag läser just nu en utbildning som kräver minst 60 akademiska poäng innan man får börja på den. Inför nästa termin har jag sökt en 21-40-utbildning.
Nej, men det är klart att jag fuskat mig fram vid cirka tio olika antagningstillfällen. Att jag inte tänkte på det! Det är ju fullständigt självklart. För det vet ju alla, att VHS inte har någon koll. Eller hur var det...?
Sitter och slötittar på Kobra. Plötsligt fylls rutan av tonåringar med mycket svart hår och mycket svart kajal. Kanske en rosa lugg eller några vita slingor. Jag har sett dem en och en på stan, men inte så många på en gång. Där, i teven, har de köat i två dygn för att se världens bästa band, My Chemical Romance. Som är Emo. Eller inte riktigt Emo, utan mer Hardcore Emo. För att inte säga Post Emo Hardcore, som är det allra mest rätta just nu. Jag känner mig som ett frågetecken. Eller en hundraåring. Emo? Post Emo? Förstår på tonåringarnas utseenden att det i alla fall inte handlar om gladpop eller ens indie, nej, det här är musik för De Utstötta får jag lära mig.
Usch. Tycker inte om att känna mig gammal. Är glad att jag i alla fall hört talas om My Chemical Romance.
Ett nyligen uppmärksammat fenomen i magsinsvärlden är de så kallade bostadsknarkarna. De som drömmer sig bort på sajter som Hemnet - ofta utan att egentligen vara på gång att flytta. En sådan bostadsknarkare är jag. Jag trivs jättebra i vår lägenhet, jag vet att vi absolut inte har råd med något hus, men jag gillar att titta och tänka. Har dessutom slutat prata med Niklas om pärlorna jag hittar - de gånger det hänt har han genast sett uppgiven ut och börjat prata i termer av "ruckel", dyra pendlingskostnader, brist på pengar, dålig prisutveckling och "kan du verkligen tänka dig att bo sådär, mitt ute bland ingenting?". Men det är inte det mitt knarkande handlar om, att tänka nyktert och rationellt. Jag vill bara drömma. Se mig själv riva ner gamla tapeter, trycka ner små fröer i fluffig, godluktande jord, sitta och skriva med utsikt över mina klängande stockrosor. Mmm. För säkerhets skull surfar jag bara på hus som kostar under en miljon kronor (jo, de finns!). Kolla t ex på det här drömhuset (icke-bostadsknarkare göre sig ej besvär!). 895 000. Eller det här, för 850 000.
Så fint...
Jag har aldrig varit en sådan som velat bli vegetarian för att det skulle var synd om djuren. Överhuvudtaget har jag väldigt sällan tänkt att det bakom en god älgbiff eller en het thaikyckling finns ett djur med horn och fjädrar och kropp och liv. Kanske beror det på att jag växt upp i en liten småstad med landsbygden på behörigt avstånd eller att kyckling i lergryta var det närmaste jag kom djur i sitt originalskick.
Igår fick jag dock uppleva riktig hardcore food. Direkt från den skånska myllan. Det var faktiskt lite... obehagligt.
Niklas hade varit med några vänner och jagat. De hade lyckats skjuta några djur. Ett av dem fick följa med honom hem. En fasan. I en plastpåse.
Att jag kunde avnjuta fågeln under kvällen tror jag beror på att jag lämnade lägenheten när den skulle plockas, styckas och få sina fjun bortsvedda under en gaslåga. Det var en nära-naturen-upplevelse jag kände att jag kunde klara mig utan.
Men god var den. Och jag är glad att jag satt med ryggen emot uteplatsen när Niklas vid 23-tiden fick syn på något som fladdrade i vinden utanför fönstret. Den blodiga platspåsen.
Noterar att mina två senast mottagna mail är från Bingo Rimér och Sigrid Combüchen.Tänk om det i stället varit en bordsplacering. Hade kunnat bli hur kul som helst.
Idag hade vi en förlagschef som föreläsare och hans uppdrag var att berätta hur det går till att få en bok antagen. Inte helt förvånande går det till på exakt samma sätt som när jag som redaktör fick in och valde mellan idéer/artiklar från frilansare. Skönt, för att jag vet, men samtidigt lite jobbigt, av samma skäl.
Fick också veta det inte längre finns några "lagliga" avtal kring vad man som författare ska få per bok, men att många förlag fortfarande följer gammal praxis, det vill säga 27 kr till författaren per hundralapp av F-priset (som för en inbunden bok ligger någonstans kring 120 kr).
Inspirerande (duh...) var också det faktum att det i Sverige enbart är de riktigt stora författarna som kommer upp i volymer kring 5 000 - 10 000 ex.
Hmm.
I förmiddags fick vi också en uppgift som först verkade jättetrist, men sen efter lite klurande blev jätterolig.
En bra och inspirerande dag, på det hela taget.
Nu är det Love Actually på teve och jag är avundsjuk. Tänk att ha skrivit manus till något som är så folkligt men samtidigt så fint. Och roligt. Sån vill jag bli. I den bästa av världar.
Jag har ett gudbarn så sött att jag vill äta upp honom med sked. Är det bra eller dåligt?
Ögonblick av absolut lycka: Uppkrupen med datorn i soffan. Regn mot rutan. Två ljus tända på bordet. En kopp Zoegas Hazienda. Mitt skrivprojekt. Mitt liv. Enligt mig.
Har undrat lite över K-dudes stora fascination för näverhattar, men efter att ha googlat på ordet fick jag i stort sett bara träffar på hans egen blogg. Däremot surfade jag på två näverhundar på Tradera som jag lätt budat in åt honom i julklapp om inte auktionen varit avslutad. 200 kronor. Vilket fynd för så mycket näver. 
Mmm. På vintern får man äta renskav. Och vintriga rotfrukter. Nyttigt och gott. Skav är för övrigt ett lite... äckligt ord. Som skoskav.
Biografitexten är klar. I morgon blir det Lars. Känner mig så peppad att ta tag i boken igen, i synnerhet efter handledarens positiva respons. Lite föreläsningar i december betyder strukturerat och fokuserat skrivande. 250 sidor innan julafton. Det är målet. Synd att jag inte har någon solig ö eller vintermysig stuga att sitta i.
Snart är det december. Årets mysigaste månad. Undrar när man tidigast får sätta in granen?
Den där "vardagen" som ett par personer pratade om i sina tal på bröllopsfesten har kommit. Självklart förstår jag vad de menade, men det är ganska skoj att de "varnar" för vardagen när vi trots allt levt ihop i fyra år med allt vad det innebär i form av pengabrist, hushållsgräl, min fritid/din fritid-diskussioner, mycket jobb...
Tror dock inte att det är vardagen man ska lägga skulden på om det blir kämpigt i en relation, den är man ju faktiskt en del av och har möjlighet att påverka. Intervjuade i somras en kvinna, och utöver allt annat klokt hon sa, minns jag särskilt hennes bästa tips för en lycklig relation:
"Det finns tre saker man måste kunna prata om i en relation. Det är pengar, barnuppfostran och sex. Kan man inte prata om det låser det sig och antingen hon eller han blir lidande."
Och jag håller med henne. Men det viktigaste av allt tror jag är att man aldrig slutar uppmärksamma och röra vid varandra. Har man bara den där närheten och intimiteten så kan man nog också enas om vem som ska dammsuga eller hämta barnen på dagis. Det där med barnuppfostran vet jag så klart inget om, det kommer kanske att ställa allt på ända... Fast å andra sidan, hittills har våra värderingar inte skiljt sig särskilt mycket åt. Men vem vet.
Hur som helst - vardagen efter festen har i alla fall kommit. Brorsan Martin spenderar veckan här eftersom han praktiserar på en radiostation i Lund. Vi har shoppat kläder åt honom, jag har jobbat lite, vi har varit på Citygross, det har regnat. Idag ska jag skriva en biografitext om en tangokung jag aldrig hört talas om tidigare.
Och framförallt tack till Berit och Åsa för bilderna! Själv hann vi knappt fotografera något. Hoppas att det kanske finns någon som tagit bilder på dem som saknas här!
Wow - vilken fest (får man säga så om man själv har fixat den??)! Har fortfarande inte riktigt hämtat mig efter alla underbara tal, all röjig dans, alla mysiga människor och alla fina presenter. Både jag och Niklas är verkligen supernöjda och om någon som vi inte pratat med skulle läsa det här, vill jag säga: TACK!!
Här kommer ett gäng bilder!
De senaste två dagarna har jag blivit intervjuad två gånger. Bara små korta grejer, men det är ändå ovant att befinna sig "på andra sidan". Den första grejen gällde hur det gått med grejen jag lovade i Hennes förra året - att springa ett halvmaraton. Och det kan ni ju själv gissa hur det gått med det. Kändes sådär att säga jag bara varit lat, då lät det bättre att jag haft fullt upp med andra roliga (-re) utmaningar och projekt under året. Och det är ju sant.
Andra grejen var en medarbetarintervju till en annan tidning, och då handlade det plötsligt lite mer om mig själv. Efteråt slog det mig att: Tänk om (när!) jag blir författare på riktigt, då kommer ju sådana här intervjuer att vara en del av jobbet. Gah. Till dess måste jag verkligen ha skaffat mig några spännande intressen.
Eller så kan jag bli en sån där folkskygg person som odlar myten om mig själv långt inne i de småländska skogarna och vägrar svara på frågor och ta emot Nobelpriset. Eller... inte.
Så. Nu kan ni slappna av. Jag har hittat kläder till på lördag.
Och ett ok har lyfts från mina axlar.
Lund alltså, det är en stad som kan det här med festkläder.
Firade med en fin scampipasta på Siesta. Bredvid vårt bord satt ett par som uppenbart var på någon form av blind date. Puh. Pinsamt. Vi var väldigt glada att vi har varandra.
Fick fina ord om min dikt av poetläraren idag. Blev glad.
Inspirerades av K-dude till följande roliga grej man kan leka med sitt I-tunes-bibliotek:
Instruktioner:
1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn't make sense.
NO CHEATING!
Vad man gör är alltså att man slumpar fram låtar i sitt musikbibliotek och de blir sen svaren på ett antal frågor. Kul, jag lovar, testa själv!
How are you feeling today?
Fear no darkness, promised child - Timo Räisinen
How do your friends see you?
Chan Chan - Buena Vista Social Club
Will you get married?
First day of my life - Bright Eyes
What is your best friend's theme song?
My lady story - Anthony and the Johnsons
What is the story of your life?
Straight thin line - Frida Hyvönen
What was high school like?
Human (Live version) - Goldfrapp
How can you get ahead in life?
Idiot - Magnus Johansson
What is the best thing about your friends?
Tie up my hands - Starsailor
What is tonight going to be like?
Dom sista drömmarna - Lars Winnerbäck
What is in store for the reminder of this weekend?
There is at town - Nick Cave
What song describes you?
Love me or leave me - Nina Simone
To describe your grandparents?
Make it clap (Remix) - Busta Rhymes
How is your life going?
Let love not weigh me down - Ed Harcourt
What song will they play at your funeral?
Comin' around - Juliette and the Licks
How does the world see you?
Heliga moder - Di Leva
Will you have a happy life?
Slow moves - Jose Gonzalez
What do your friends really think of you?
Trouble me - Natalie Merchant
Do people secretly lust after you?
Nouveau Western - Mc Solaar
How can I make myself happy?
Trees - Goldfrapp
What should you do with your life?
I don't know what I can save you from - Kings of convenience
Will you ever have children?
Time is right - Blondie
Dagens gåta: Vad är sex kilometer lång och ett bra skäl att inte skriva en reseskildring?
Svar: Min joggingtur - tro det eller ej. Tydligen var jag väldigt oinspirerad.
Man skulle kunna tro att jag har något riktigt tråkigt att göra så som jag städar och sorterar och torkar där det inte torkats på jag vet inte hur många månader.
Det har jag också.
En reseskildring på 7 000 tecken.
Det är något särskilt med reseskildringar. De blir aldrig särskilt spännande. Antingen blir de klyschiga kärleksskildringar eller så blir de lika klyschiga vi & dem-anekdoter.
Och så fort något känns som det måste göras innanför givna ramar blir jag oinspirerad. Då måste jag tänka. Samtidigt som jag städar.
För övrigt behövdes det verkligen en rejäl... sanering. Man skulle tro att det bor två blinda här.
Ibland kan jag verkligen längta efter hur det var innan. Innan alla blev vuxna, lade pengarna på bensinräkningar och inte tänkte på att det är en dag i morgon också. Innan alla skaffade bebis, matchande fondvägg och en förnuftig inställning till livet.
Ibland kan jag längta efter den där tiden då man blandade sista drinken när klockan var två, då någon rusade till stereon för att det fanns en låt man "måste höra" och då man tänkte att det löste sig med hemfärden klockan fyra.
Ibland, bara ibland, skulle det vara skönt utan kaffe på maten, present till värdinnan och ursäkter för att man inte hunnit mer.
Samtidigt och för det mesta är det ju väldigt trevligt och bra också, men ibland. Vill jag bara flippa ur.
Min rädsla är bara att jag kanske glömt hur man gör?
Linda Unnhem: kan vi åka till ikea när du kommer hem...? loveyouloveyouloveyou
Niklas Unnhem: om vi kan köra inom bulltofta bygg på vägen
Linda Unnhem: så klart
Niklas Unnhem: okej
Vad vore kärlek utan kompromisser?
Ett kul extramaterial till min bok vore att printa alla de sökningar jag gjort på Google som research. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det hade blivit en mycket udda lista! Ännu en gång undrar jag hur man jobbade innan internet.
Det var verkligen länge sedan Orup blev jagad av vargar... Hur dåligt får det egentligen bli?
Jag kan inte städa mer än vad jag gör
Jag har matat katterna
Jag har rastat alla hundarna
Kan nån föreslå vad jag ska göra sen?
Låt timmarna ila så det kan bli måndag igen
Jag sjunger i kör varje tisdag
Och spelar backgammon med vännerna sen
Dom vinner väl oftast men det gör detsamma
Jag spelar så gärna igen
Dom invecklade dragen
Dom ockuperar mej
Jag tänker mer på tärningarna än på dej
Jag kan köra bil
Jag kan köpa mat
Och det går väl ganska bra
Jag kan handla kläder
Och gå på posten
Det gör jag varje dag
Känslostormen fortsätter att blåsa. Vet inte, men jag kan inte se/läsa/höra något som är det minsta lilla sorgligt utan att få tårar i ögonen och en klump i halsen.
Msn-chattade med min söta bror nyss, som först berättade att det var hans ex:s syskon som omkommit i den där trafikolyckan utanför Svalöv (ett ex som verkligen inte behövde mer elände i sitt liv) och sen skickade mig en så fin text han själv skrivit. Allt detta till tonerna av Anthony and the Johnsons och grått småregn utanför fönstret. Är det konstigt att man känner sig som en mikromänniska ibland?
Mina vänner med barn säger alltid åt oss andra utan barn att vi "ska passa på och njuta nu, för sen blir det fullt upp och ingen egentid alls och bara upp fem och alltid ett barn på armen eller kring benet".
Så det gjorde jag i eftermiddags. Passade på att njuta. (Ni som har barn - sluta läs nu!) Sov två och en halv timme. Mitt på dagen. Och det var sååå skönt.
Konstigt att jag skulle tänka på det här med ansiktsbehandlingar när helgen skulle visa sig gå i... ansikstsbehandlingarnas tecken. Tjejhelgen i Glimminge skulle nämligen visa sig rymma en liten möhippa (fruhippa?) med besök på spa:et i Torekov! Tala om skön överraskning. Fick en massage med heta lavastenar och sen fortsatte lördagen med långpromenad, champagne vid öppna brasan, jättegod middag, finfina ostar och mycket tjejsnack! Ett tvåpack Finska pinnar blev kronan på verket och jag kände att jag verkligen har världens finaste vänner.
Känner mig dock lite nervös eftersom fyra av fem var störtförkylda och inte nog med det – när jag kommer hem möter Niklas mig med halsduk runt halsen, raggsockor på fötterna och snytpappret som sin nya bästa vän. Jag ger det en knapp vecka, sen går jag i ide. Vill inte bli sjuk till festen! Vill minnas att K-dude en gång tipsade om ett dundermedel - var det Colizin det hette? - och imorgon blir jag den förste att bunkra upp.
Om man lägger en ansiktsmask och det liksom börjar svida och dra i huden - är jag då den enda som tolkar det som att "det här var minsann en effektiv och bra mask!"?
För, jag menar, man skulle ju lika gärna kunna tolka det som att "aj, aj, den här masken passar nog inte mig; tänk om jag är allergisk?".
Hmm. Men å andra sidan gäller det ganska många skönhetssaker. "Vill man vara fin får man lida pin." Vaxa benen. Plocka ögonbrynen. Ja, det var två...
"Vart jag vill komma? Vaddå "inte intressant"? Sluta läs då!"
Det känns inte som det blir något gjort idag. Jag har mest skrotat runt och packat inför helgen någonstans mellan Torekov och Båstad. Jag, Celia, Anna och Lollo ska vintersofta i Lollos familjs stuga och det lär bli trevligt.
Just nu känns det dock som någon pressat in bomull i mitt huvud. Kom på mig själv med att bara sitta och titta rakt fram i luften för en stund sedan, så länge att linserna nästan torkade i ögonen. Trött? Ja. Premensmesig? Ja.
Ska klippa mig om en och en halv timme. Tar en kopp kaffe till.
I år är jag verkligen inte sugen på vintern.
Nej, jag har inte barn, jag kan inte ens föreställa mig hur det är, men en sak vet jag och det är att det där teveprogrammet Söderlund & Bie är... så förutsägbart. Jag spyr.
Vet inte hur jag fått veta det - kanske var det i någon Amelia-krönika eller nåt - men tydligen så bekostade tevekanalen extensions åt henne. Varför? Jo, så klart för att hon ska kunna ha såna där tovigt slappa flätor som passar till hennes gummistövlar och skitiga stor-T-shirts och stökiga kök och larviga bebisröst och lintottungar och tuttar vid middagsbord. Självklart låter man också hennes bohembratsiga man sura runt i en jeep - för så klart ska vi inte förväxla henne med en vanlig mamma. Hon är ju en sunk-glam-mamma.
Vidrigast i dagens avsnitt var dock Årets kocks plågsamt lillgamla ungar i hela små kockkostymer: "Smaka på den franska vinägretten, pappa!"
Jag vet inte vad tanken är att jag ska få ut av programmet. Men så är jag ju inte mamma heller.
Jag börjar känna mig sjuk. Varm och konstig.
Tills jag summerar:
- Jag har druckit fem koppar kaffe.
- Jag har suttit inlindad i en fleecefilt. Intill en stålampa.
- Jag har en ylletröja på mig.
- Alla element (som inte gett ifrån sig någon värme under sommaren)står på max.
- Jag ska snart ha mens.
Hmm. Ibland funkar inte hjärnan. Kan det kanske bero på värmen?
Ibland behöver man påminnas om varför man är bäst.
Därför är Jennie en supermänniska!
1. Hon klär ut sig på en 80-talsfest.
2. Hon är omtänksam.
3. Hon har hippa frisyrer.
4. Hon ger kramar till folk som behöver det.
5. Hon pratar göteborgska och det låter ändå fint.
6. Hon får alltid fina mail från folk hon intervjuat.
7. Hon är en grym journalist.
8. Hon älskar Cola Light.
9. Hon känner till små bra band.
10. Hon blandar gudomliga drinkar.
11. Hon har en fototapet i köket.
12. Hon kan få en att skratta så man tappar andan.
13. Hon har en amerikansk beundrare.
14. Hon ler ofta.
15. Hon är stolt när hon har med sig matlådor till jobbet.
16. Hon har klämt en budapeststubbe i en bussdörr.
17. Hon kan gråta på ett sätt som smittar av sig.
18. Hon peppar en när man behöver det.
19. Hon har bra idéer.
20. Hon känner till roliga restauranger.
21. Hon har många vänner.
22. Hon har starka åsikter.
23. Hon är aldrig dryg.
24. Hon är söt.
25. Hon har ett syskonbarn som avgudar henne.
26. Hon tycker om att segla.
27. Hon har skrivit en bok.
28. Hon är förstående.
29. Hon har jobbat på restaurang i Japan.
30. Hon är aldrig ett sällskap man tröttnar på.
31. Hon diggar P3.
32. Hon släpar på tunga väskor utan att klaga.
33. Hon berättar roliga historier.
34. Hon är inte feg.
35. Hon kan laga nåt med kyckling.
36. Hon har fina kläder.
37. Hon hämtar kaffe åt en utan att man behöver be om det.
38. Hon anstränger sig för att andra ska trivas.
39. Hon har glada ögon.
40. Hon har läst på en folkhögskola.
41. Hon är lätt att lita på.
42. Hon brinner för saker.
43. Hon är vimsig på ett charmigt sätt.
44. Hon skickar många sms.
45. Hon är en sådan man vill krama när hon mår dåligt.
46. Hon är en sådan man vill ha omkring sig hela tiden.
47. Hon är en sådan man kan skratta med när det regnar.
48. Hon är en sådan man bör hålla hårt i.
49. Hon är en sådan man önskar allt det bästa.
50. Hon är en 5++-vän
Ikväll var jag och Niklas på poetery slam i AF-borgen. Det var fri scen, och den var verkligen... fri. Jag vet inte, men det förtog lite av känslan när vi hörde en av arrangörerna viska till en av luffarna i juryn att: "Fan, kan du inte ställa upp och vara med. Det är ju så få anmälda."
Hade man sen varit på fel humör hade man kunnat börja skratta. Hade man suttit hemma i soffan hade man troligtvis gömt sig bakom skämskudden. Nu skulle Niklas säkert säga att jag är elak och "så farligt var det väl inte", men om det är något som får mig att tappa intresset så är det halvtaskiga arrangemang. Hade dessutom föreställt mig att man drack vin om man var poet, och så var det bara te i pumptermos. Nej, nästa slam får vara med proffs. Av proffs.
