Nytt (indian-)namn

Det sägs ju att kärt barn har många namn och det stämmer särskilt väl in på min... make (gah!). Under årens lopp har han fått det ena namnet efter det andra; plötsligt bara dyker de upp och passar honom som handen i handsken. Medan somliga etsar sig fast, stannar andra bara några dagar, veckor eller månader.
Faktum är att det är väldigt sällan jag kallar Niklas för Niklas. Det vanligaste tilltalet är Fif. När vi träffades kallades han av somliga för Diddy, men eftersom jag tyckte att det var lite för hårt och tufft, föll det sig naturligare med Fiffy. Så det heter han fortfarande oftast, uppblandat med kortversionen Fif.
Givetvis minns jag inte hälften av alla andra namn han fått, men de jag använder just nu, beroende på dag och humör är bland annat följande: Didst, Öga, Brun-öga (ej populärt!), Brun, Söt-öga, Niki, Lars, Luring, Fif-öga, Göran (funkar inte längre), Unni, Fifsing och Ni-Claes.
Detta kan kanske te sig märkligt, men för mig är det inget ovanligt. Till exempel kallade jag min bror för Ulf under hela min högstadietid utan att egentligen veta varför (han heter egentligen Mikael).
Vad jag skulle komma till är att Niklas nu också fått sitt första indiannamn. Jo. På Karlaby Kro, i lördags. Vi hade i informationen som ligger på alla hotellskrivbord (hur många sitter verkligen och skriver/jobbar vid dem?) läst att det fanns en slags "honestybar" där man kunde gå och ta saker fritt, mot att man var ärlig nog och skrev upp det på en lista. Trevligt, visst, men vi hittade aldrig dit.
När vi skulle checka ut hade någon glömt att notera att vi tagit in en flaska champagne till vigseln - något som Niklas, plötsligt ärligheten och de stora yviga gesternas man personifierad, påpekar. Ett "Oj, det hade vi glömt" följdes genast av några extra hundralappar på notan och då - i det ögonblicket - stod det klart. Niklas nya indiannamn. Honestybar. Niklas "Honestybar" Unnhem. Han fick heta det hela helgen.
Själv tycker jag att det är svårt att vänja mig vid ett nytt namn...