Kvalitet framför kvantitet

Sitter med ett dilemma. Har, ska vi säga, kommit över "allt som någonsin legat på Trackslistan". 4 000 låtar. Alltså allt. Blev barnsligt förtjust när jag hittade det och tänkte att jag aldrig skulle behöva nostalgi-köpa någon låt igen. Allt skulle finnas där, från Limahl och Martika till 4 Non Blondes och The Cranberries.
Tog ett dygn att... hämta hem det ... och i takt med att först megabyten och sedan gigabyten (17 totalt!) tickade in steg min ångest.

Det kändes lite som när man får ett erbjudande man inte kan tacka nej till, trots att man inser att det kommer att bli en massa bekymmer och jobb:
"Hey, kom och hämta dödsboet på Storgatan! Du får det! Där finns säkert inget värdefullt, men vem vet?" Blink, blink.
"Jag har rensat ut 25 kartonger kläder - vill du ha dem? Mest gamla paltor, men..."
"Farfar har en del böcker han vill bli av med. Han läser dem inte längre. Tror att det var sju bokhyllor. Rubbet är ditt!"
"Att fem chefer har sagt upp sig betyder inget. Jobbet är ditt om du vill ha det! Men det blir så klart en hel del arbete..."

Såg plötsligt mitt lilla, men noggrant utvalda I-tunes-bibliotek förvandlas till en kommersiell folkfest, nej ännu värre, en ölluktande festival med ballonghammare och brutna pumpsklackar och Jan Johansen och Idol-Ola på högsta volym. För väljer du allt från Trackslistan får du verkligen allt.
Jag skulle aldrig mer kunna slumpspela och upptäcka nya små pärlor, jag skulle behöva använda hoppa framåt-knappen mer än play-knappen. Jag skulle förmodligen försjunka i en depression över hur mycket hemsk musik det ges ut.

När jag postat det här kommer jag att radera filerna. Och i och med beslutet känns det som ett ok har lyfts från mina axlar. Sjukt, jag vet. Men befriande.