Hemlighållet

"Nu har jag kommit på vad boken ska handla om! Själva intrigen."
Glatt skuttade jag in i bilen till Niklas efter en lång, kreativ dag på skolan. Entusiastiskt berättade jag den, i mitt tycke, spännande storyn men... tystnad. Ett smått skeptiskt ögonkast och ett "ja...".
Senare på kvällen berättade jag för Karin som... gömde sig i polokragen, samtidigt som hon pedagogiskt påpekade att "de flesta böcker låter ju inte så speciella när man berättar om dem".
Där någonstans bestämde jag mig. Historien om Lars förblir min egen till den är klar. För jag vet ju att det är en finfin idé. Visst, Niklas vet ju, och jag håller som bäst på att övertala honom att läsa (bara för att han ska inse att det ÄR en bra story) och ett par på kursen, men sen ingen mer.
Inte så mycket att dela med sig av alltså, förutom möjligen dikten jag skrev igår. Inspirerad av en valnöt. Nej, du har rätt, jag är ingen poet.


Du tål väl valnötter sa han
och ögonen fick henne att
svämma över
svälja ja
och vilja gömma sig under bordet av skam

Du är fin sa han
och handen brände som en örfil
mot hennes dåliga samvete
Du med hoppades hon rakt ner i bordsskivan
och klamrade sig fast
vid tryffel och fin likör

Hans profil
och vana händer
ögonkast som hoppade över smala springor ljus
trevade och sökte
efter det som var hon
på andra sidan

Du är tyst sa han
och tände eld på hennes hår
Det är vinet sa hon
och duckade för fingrar som letade sig
in bland hennes ofrivilliga känslor
och påverkade längtan
Var är toaletten?

Andningen mot dörren
och linnet som skulle svika henne
gled upp och blottade magen som gömde
kvalen
Vatten
Måste se klart

Han rökte och ville titta på stjärnorna
Hon ville kasta sig över räcket men visste att
hans armar
ville ha betalt
och håren reste sig motvilligt
mot hans feber

Fryser du frågade han
och svepte hela sin välvilja runt hennes
tomma ord
Ja
nickade hennes ben
som snart skulle välkomna honom med munkavle och hjärnan på pause