Hade barnen kommit senare hade de kunnat få bröd. Mycket bröd. Niklas har ikväll saftat och syltat fram limpor och bullar så det stått härliga till. Ska det göras ska det göras ordentligt. Till och med en surdeg blev det, som ska stå i vårt köksfönster i fyra dagar innan den ska bakas. Spännande. Tänkt, sånt sysslade folk med hela dagarna förr i tiden. Alltså innan IT och sånt.
Idag var vi världens tråkigaste vuxna:
"Bus eller godis?"
Fyra par hoppfulla ögon i dörröppningen.
"Jag är ledsen, men vi har verkligen inget hemma. Ni kan få varsin clementin. Och se här, varsin sesamkaka."
Sa Niklas. Själv hade jag sprungit in och gömt mig i sovrummet. Nu i efterhand vet jag inte riktigt varför.
Men barnen lät glada över clementinen och jag kikade på dem i köksfönstret. Men först efter jag släckt lampan.
Ibland förvånar jag mig själv. Jag kan verkligen vara som en pensionär.
Idag åt jag lunch med en kursare på café Lundagård. Visserligen öppnade stället 1911, men även om man har nästan hundra år på nacken räcker det inte riktigt med bara ett namn. Min macka kändes inte charmigt gammaldags, den kändes bara sunkig. Vit franskbrödbaguette (hård utanpå, luft inuti) med en stabbig currykycklingröra och två pliktskyldiga skivor gurka. Nej, alla caféer behöver inte ha ciabbattas och mozarella och vispat mjölkskum, det är inte det jag menar, men det finns ju så mycket roligare saker man kan göra med kyckling än att bara dränka den i majonnäs. Blä. Mådde illa hela eftermiddagen.
Efter biblioteket, storhandling på Citygross. Framför oss i kassakön stod en uppsvälld man som köpte åtta tvåliters Coca-Cola, fem färdigrätter, en trekiloskorv av något odefinierbart kött, ett storpack fläskkotletter och två Aladdin-askar. Egentligen borde man tycka synd om en sådan människa, men istället spekulerade vi i om han - så uppenbart singel - någonsin kommer att få ligga med någon igen. Utan att betala.
Jag vet, ibland är vi riktigt elaka.
Ett begrepp som jag för alltid kommer att förknippa med mina söta, bästa arbetskamrater på Hennes är "att ta en riktig arbetsdag". Har för mig att det myntades när jag försökte intala oss om att det inte skulle bli några problem att hålla deadline , förutsatt att vi dagen därpå "tog en riktig arbetsdag". Precis som vi annars inte gjorde det... Duh.
Hur som helst - idag har varit en riktig arbetsdag. Var tidigt på skolan och satt och skrev fram till fem. Hade jag kunnat hålla samma tempo - tio sidor varje dag - hade jag skrivit två hundra sidor på fyra veckor och då hade boken i princip varit klar lagom till jul. Men nu är det ju lite lektioner och andra övningar som "stör" och jag ska istället verkligen försöka njuta av processen. För det är ju så roligt!
Igår var vi förresten ute på en jättelång promenad genom en massa Malmö-områden jag aldrig varit i tidigare. Bland annat gick vi genom den gigantiska kyrkogården som ligger borta vid Värnhemstorget där det fanns en liten vildvuxen gräsmatta med nästan uteslutande vita kors. Alla som var begravda där var barn i 0-5-årsåldern och det kändes så... sorgligt. Undrar varför de låg just där?
Ikväll har jag lagat en nästan fulländad kalkonkorv stroganoff och köpt en finfin väska till min dator i Apple-butiken. Inte så lätt att hitta den sådan som man skulle kunna tro - de flesta är bara svarta och fula och gubbiga. Men inte min, den är grå och orange.
Dagen idag har varit mysig. Först en brunch på Metro med Celia och Patrick och Lollo och Linus och sen besök på chokladfestivalen på Chokladfabriken. Det var mycket choklad. Och folk. Precis som när det gäller rödvin är jag väldigt förlåtande och enkel (tråkig?) så jag var inte direkt runt och letade efter den chokladen. Vi köpte några kakaobönor med chilismak (så klart) och en fin liten ask praliner, men jag vet inte... Godare är då det lilla djur som ligger och väntar på att skjutsas in i ugnen - en vildand. Med kantareller och potatis- och palsternacksgratäng. Mm. My style.
Sa någon bloggtorka? Är ledsen för det, men har ägnat veckan åt att strama åt storyn i mitt romanprojekt. När man kommit en bit på väg är det en hel del som spretar åt olika håll och mitt inre blir inte lugnt förrän det känns enhetligt. Det är ungefär som städning: jag kan inte ha det lite rörigt här och var, då känner jag mig i obalans. Det måste varar ordning och reda, först då får jag energi att fortsätta.
Nu har jag i alla fall nästan skrivit klart Del 1. Även om jag kommit över det där med att "hitta inspiration" (det är bara att sätta sig och göra det) så kommer jag inte ifrån att självförtroendet pendlar från "jag är bäst i världen" till "gah, vem, vem tror du kommer att vilja läsa det här?".
Jag tvingar då mig själv att tänka så här:
1) Du har suttit som redaktör i fyra år. Sett mängder av dåliga texter. Lärt dig någorlunda vad som är bra och dåligt språk/tempo/berättande.
2) Du har recenserat böcker och fascinerats av att du ofta tycker precis som alla andra recensenter.
3) Du skriver inte för byrålådan utan är medveten om branschens kommersiella villkor.
4) Du har ett stort ego och har aldrig tidigare tänkt att något skulle vara omöjligt.
5) Du skrattar själv ibland, alltså är det roligt.
Bra. Sen går det tre koppar kaffe och plötsligt är vi här:
1) Jaha, bara för att du kan bedöma andras texter betyder det väl inte att du är så jäkla bra på att skriva själv?
2) Heter det inte att alla kritiker är misslyckade författare själva?
2) Om du nu är så kommersiell så kommer det säkert att ha getts ut tio böcker som liknar din innan du blir klar. Och vet du egentligen hur många manus bokförlagen tar emot varje år, lilla vän?
4) Bara för att du har flyt på vissa håll betyder det inte att du alltid kommer att halka omkring på bananskalet.
5) Din humor är skruvad. Svenskar gillar Stefan och Krister och Galenskaparna och Allsång på Skansen.
För det mesta tvingar jag dock mig själv att stänga av hjärnan helt. Annars hade jag nog inte fått en rad skriven. Det fungerar dock dåligt när man ska sova.
Idag skulle min man bli civilingenjör på riktigt och jag skulle vara med på presentationen och bli stolt och imponerad och tänka att "den där killen, han gör avancerade saker". Så jag kravlade mig upp i ottan och åkte med i bilen och peppade att "det där är inte något att vara nervös för". Vi kom till institutionen, fick med oss en kille som öppnade salen och Niklas frågade försiktigt om det möjligen skulle komma någon annan på presentationen klockan tio.
"Ja, jag tänkte skicka ut ett mail om det i morgon."
"I morgon?"
Vi måste ha sett ut som två frågetecken.
"Ja, i morgon."
"Men presentationen är ju idag?"
"Nej, imorgon. Den 25:e."
Jag säger inte mer. Vi hade lagt på parkeringspengar för hela dagen, men åkte därifrån efter 20 minuter. Jag fick dock en hel del gjort på skolan.
I eftermiddags var vi på Konsthallen och pratade om festen. Det kommer att bli kanon.
"Nu har jag kommit på vad boken ska handla om! Själva intrigen."
Glatt skuttade jag in i bilen till Niklas efter en lång, kreativ dag på skolan. Entusiastiskt berättade jag den, i mitt tycke, spännande storyn men... tystnad. Ett smått skeptiskt ögonkast och ett "ja...".
Senare på kvällen berättade jag för Karin som... gömde sig i polokragen, samtidigt som hon pedagogiskt påpekade att "de flesta böcker låter ju inte så speciella när man berättar om dem".
Där någonstans bestämde jag mig. Historien om Lars förblir min egen till den är klar. För jag vet ju att det är en finfin idé. Visst, Niklas vet ju, och jag håller som bäst på att övertala honom att läsa (bara för att han ska inse att det ÄR en bra story) och ett par på kursen, men sen ingen mer.
Inte så mycket att dela med sig av alltså, förutom möjligen dikten jag skrev igår. Inspirerad av en valnöt. Nej, du har rätt, jag är ingen poet.
Du tål väl valnötter sa han
och ögonen fick henne att
svämma över
svälja ja
och vilja gömma sig under bordet av skam
Du är fin sa han
och handen brände som en örfil
mot hennes dåliga samvete
Du med hoppades hon rakt ner i bordsskivan
och klamrade sig fast
vid tryffel och fin likör
Hans profil
och vana händer
ögonkast som hoppade över smala springor ljus
trevade och sökte
efter det som var hon
på andra sidan
Du är tyst sa han
och tände eld på hennes hår
Det är vinet sa hon
och duckade för fingrar som letade sig
in bland hennes ofrivilliga känslor
och påverkade längtan
Var är toaletten?
Andningen mot dörren
och linnet som skulle svika henne
gled upp och blottade magen som gömde
kvalen
Vatten
Måste se klart
Han rökte och ville titta på stjärnorna
Hon ville kasta sig över räcket men visste att
hans armar
ville ha betalt
och håren reste sig motvilligt
mot hans feber
Fryser du frågade han
och svepte hela sin välvilja runt hennes
tomma ord
Ja
nickade hennes ben
som snart skulle välkomna honom med munkavle och hjärnan på pause
Dessbättre har jag inte bara gift mig med en man, utan även med en köksgud. Dagens mirakel bestod av en rödbetsrisotto och ett lamm som jag offrat vad som helst för. Love it, love him.
Vet ni hur jobbigt det är att skriva en dikt när man inte har något att skriva om? Typ väldigt jobbigt. En faktatext eller en påhittad berättelse kan man nästan alltid klämma ur sig, oavsett hur oinspirerad man är, men en dikt... Där måste man känna eller tycka något. Och det går ju inte att tycka något glatt eller kärleksfullt eller trevligt. Det blir bara platt eller patetiskt.
Nej, jag fick gräva riktigt djupt i hjärnan för att hitta ett minne som skulle passa ihop med antingen ett löv, en japansk lykta, ett paket Gainomax, en broschyr från Postkodslotteriet eller en valnöt (say no more).
När jag väl kom igång var det riktigt roligt. Man kunde ju använda och kombinera vilka ord som helst. Strunta i alla regler och bara tänka fritt. Sen kom jag till punkt två. Finns det verkligen inget bättre ord för "hoppas"? Kan "tomma ord" vara en metafor för "hals"? Gah! Man kan ju vända och vrida hur mycket som helst. Ska bli väldigt roligt att höra folks tolkningar sen.
Jag blir så trött på att vänta. På tidningar som har mycket att göra. På handledare som tycker att det inte gör något att vänta hur många dagar som helst innan man ens säger hej.
Hallå, det är mitt liv det handlar om. Mina pengar som uteblir. Min bok som inte blir klar.
Det är frustrerande.
Hade gjort klart två övningar till skolan och belönade mig själv med filmen Heartbreak Hotel i datorn. Vissa människor avskyr Helena Bergström men eftersom jag just nu (och helt oförklarligt) suger åt mig allt som är känsligt och stort och klump-i-halsen-framkallande passade hon helt perfekt som eftermiddagssällskap. Det var en riktigt svensk film. Pinsam på sina ställen, trovärdighetskomplex här och var, men varm. Me like. Idag i alla fall. Annat som funkar just nu är Dixie Chicks Taking the long way-cd.
Dagens bästa: Att Patrick inte alls ska åka till Tanzania, utan kan vara med på vår bröllopsfest i november. Det känns som att ha haft armen gipsad i en månad och nu plötsligt kunna vifta med den igen. Eller nåt. Hade det varit så hade jag viftat glatt. Jätteglatt.
Igår firade Niklas Ramadan hemma hos oss med sina arbetskamrater så jag tog min tillflykt till Indien och Spanien. Nja, om det bara varit så kul... Fast kul var det ändå, men på ett annat sätt. Jag och Jennie var åt indiskt på Möllan (mina läppar domnade bort efter andra tuggan) och sen var vi på bio och såg Almodovars Att återvända - allt medan Niklas matlagade med sina kollegor. En mucho nice kväll. Filmen rekommenderas varmt.
Sitter med ett dilemma. Har, ska vi säga, kommit över "allt som någonsin legat på Trackslistan". 4 000 låtar. Alltså allt. Blev barnsligt förtjust när jag hittade det och tänkte att jag aldrig skulle behöva nostalgi-köpa någon låt igen. Allt skulle finnas där, från Limahl och Martika till 4 Non Blondes och The Cranberries.
Tog ett dygn att... hämta hem det ... och i takt med att först megabyten och sedan gigabyten (17 totalt!) tickade in steg min ångest.
Det kändes lite som när man får ett erbjudande man inte kan tacka nej till, trots att man inser att det kommer att bli en massa bekymmer och jobb:
"Hey, kom och hämta dödsboet på Storgatan! Du får det! Där finns säkert inget värdefullt, men vem vet?" Blink, blink.
"Jag har rensat ut 25 kartonger kläder - vill du ha dem? Mest gamla paltor, men..."
"Farfar har en del böcker han vill bli av med. Han läser dem inte längre. Tror att det var sju bokhyllor. Rubbet är ditt!"
"Att fem chefer har sagt upp sig betyder inget. Jobbet är ditt om du vill ha det! Men det blir så klart en hel del arbete..."
Såg plötsligt mitt lilla, men noggrant utvalda I-tunes-bibliotek förvandlas till en kommersiell folkfest, nej ännu värre, en ölluktande festival med ballonghammare och brutna pumpsklackar och Jan Johansen och Idol-Ola på högsta volym. För väljer du allt från Trackslistan får du verkligen allt.
Jag skulle aldrig mer kunna slumpspela och upptäcka nya små pärlor, jag skulle behöva använda hoppa framåt-knappen mer än play-knappen. Jag skulle förmodligen försjunka i en depression över hur mycket hemsk musik det ges ut.
När jag postat det här kommer jag att radera filerna. Och i och med beslutet känns det som ett ok har lyfts från mina axlar. Sjukt, jag vet. Men befriande.
Jag har alltid haft svårt för saker jag inte ser en mening med. Det är som om hela kroppen sparkar bakut och spjärnar emot. Till imorgon ska vi göra en textanalys av en artikel om multisport och det känns så ... krystat. "Läs igenom texten och skriv ner de adjektiv som passar in på den. Hitta sedan belägg för det i texten." Hooo, det ska bli så spännande! Not.
Helgen summeras som vanligt bäst i mat & dryck. Här är listan:
Helgens skumpa: Skål hemma hos mamma i fredags. För kärleken och äktenskapet.
Helgens frukostmys: Hemma hos min pappa och katten Strong.
Helgens familjefika: I brorsan Martins nya fina lägenhet i Båstad.
Helgens fina fisk: Lollo bjöd på forell i folie och god kaka och finfint portvin.
Helgens smørrebröd: På Siesta så klart. Efter en skön långpromenad.
Helgens starka: Indisk kyckling. Whoha!
Sitter och kolla på något program där Peter Settman är gäst. Han är jäkligt rolig... och chef för ett produktionsbolag. Undrar hur han är på jobbet?
Ganska roligt program, för övrigt. Robins på Svt. Har aldrig sett det förut.
- Gurkan först, Tindra. Nej, inte där, upp på bandet. Ge den till tanten. Och så mjölken. Bra. Du är duktig! Och äpplena, orkar du lyfta dem?
Det finns en sak som - vad ska vi kalla det - stör mig en aning. "Stör" skulle i det här fallet lika gärna kunna bytas ut mot "får mitt inre att bubbla och koka", "gör mig grymt stressad och irriterad" eller "är fullständigt oförståelig och nonchalant".
Visst, jag kan förstå det pedagogiska i att låta barn lägga upp varor på bandet i kassan, jag se förtjänsterna med att låta dem prova på något som de sen ska göra med mer eller mindre entusiasm under resten av sitt liv. Men snälla. Snälla. Varför göra det i rusningstid, när kön ringlar lång, när du till och med hör suckar bakom dig?
Nej, jag blir inte imponerad av att din fyraåring kan lyfta en limpa, det ger dig ingen guldstjärna i mammahimlen att låta Tindra eller Tuva eller Tore lava mjölkpaket.
Men det är inte nog där:
- Ska du ge tanten pengar? Man måste betala för det man handlar. Se här, Tindra, se här. Ta mammas börs, och så räknar du. Fem kronor ska det vara. Nej, det där är en femkrona. Fem såna, ja. Och så ger du dem till tanten. Oj, tappade du dem? Mamma plockar upp...
Snälla, vad är det de lär sig i Mama egentligen?
En stor fördel med att vara författare (blygsamhet... vaddå? Jag?) är att man slipper våndas över vad man ska ha på sig morgonen. Det är enkelt - bekvämast vinner. Man behöver inte ens tvätta håret. Upp i en tofs och klart. Kan inte låta bli att fundera över hur det skulle vara att överraskas av Nobelpriset en sån här dag. Jag menar, de är ju författare som alla andra. Tänk er själv: Orhan Pamuk sitter och sunkar i skönaste flanellen vid sitt skrivbord med det grå håret på ända och fettfläckar på cyklopet. Ring! Det är Horace. I telefonen. Ring! Det är pressen. Vid ytterdörren. Hjälp!
Fast jag säger som Niklas: "Allt är fejk." Han har säkert förvarnats och hunnit såväl kamma som mumma sig.
En annan stor fördel med att arbeta hemma är att man har gott om tid att öva på sin nya körkorts- och passpose i webbkameran. Tänker inte se ut som en "tuff motorcykelbrud" (än en gång citat Niklas) i tio år til.
Dagens outfit: Linne från H&M, hoodie från H&M, jeans från JC.
Dagens frisyr: Gummiband från H&M. 
Tycker att det här grävandet efter de nya ministrarnas lik i garderoben börjar lukta lite unket nu. Kom igen, varför inte fokusera på något viktigare? Själv har jag inga ambitioner att nå regeringen - bara det faktum att jag röstat på vänsterpartiet, miljöpartiet, socialdemokraterna, centern och moderaterna under en knapp tioårsperiod gör att jag skulle vara allt annat än lämplig - men jag vill ändå ta chansen att hänga ut det smutsiga byk som skulle kunna dyka upp vid en eventuell efterforskning. Just in case, liksom. Varsågod, en syndernas bekännelse:
- Jag har kört bil dagen efter, trots att jag inte varit 100 procent säker på att alkoholen gått ur kroppen.
- Jag kör alltid för fort på motorvägen.
- Jag har druckit hembränt.
- Jag har jobbat svart.
- Jag har tagit studiemedel en sommar utan att fullfölja kursen.
- Jag betalar inte en viss licens (vissa saker är bra att inte ha svart på vitt).
- Jag har har ringt privatsamtal på jobbmobiler.
- Jag har struntat i att betala böter på biblioteket (och därför varit tvungen att sluta låna där).
- Jag har smugglat mat och sprit trots att min pappa är tullare.
- Jag har gått från restauranger utan att påpeka att de glömt hälften på notan (ingen Honestybar här inte).
- Jag har tagit en Kamratposten från Bokmässan trots att de bara var för dem under 14.
- Jag har som cyklist brutit mot väldigt många trafikregler.
- Jag har bjudit minderåriga på sprit.
- Jag har laddat ner musik och film från nätet. (Eller har jag egentligen det, förresten? Är det olagligt att titta på nedladdade grejer?)
Så, det känns genast bättre. Har jag glömt något?
Tänk vad tillvaron blir roligare med humor. Satt uppe till sent igår för att kunna se reprisen på Kvarteret Skatan som vi missade i lördags. Hade jag fått önska mig fem kompisar så ligger gänget bakom den serien väldigt bra till. De är geniala. Jag skrattar så att jag gråter. "Halli hallå, Magnus..."
Idag hade vi möte med Humorklubben på Författarskolan. Det är jag och en tjej till. Säger en del om seriös-nivån på de andras texter. Men vi hade väldigt kul och hon skriver en helt sanslös historia som kommer att bli så bra. Känner mig vädigt glad och upprymd efter mötet; nu ska jag ägna två hela dagar åt att frossa i Lars vidare öden!
Det sägs ju att kärt barn har många namn och det stämmer särskilt väl in på min... make (gah!). Under årens lopp har han fått det ena namnet efter det andra; plötsligt bara dyker de upp och passar honom som handen i handsken. Medan somliga etsar sig fast, stannar andra bara några dagar, veckor eller månader.
Faktum är att det är väldigt sällan jag kallar Niklas för Niklas. Det vanligaste tilltalet är Fif. När vi träffades kallades han av somliga för Diddy, men eftersom jag tyckte att det var lite för hårt och tufft, föll det sig naturligare med Fiffy. Så det heter han fortfarande oftast, uppblandat med kortversionen Fif.
Givetvis minns jag inte hälften av alla andra namn han fått, men de jag använder just nu, beroende på dag och humör är bland annat följande: Didst, Öga, Brun-öga (ej populärt!), Brun, Söt-öga, Niki, Lars, Luring, Fif-öga, Göran (funkar inte längre), Unni, Fifsing och Ni-Claes.
Detta kan kanske te sig märkligt, men för mig är det inget ovanligt. Till exempel kallade jag min bror för Ulf under hela min högstadietid utan att egentligen veta varför (han heter egentligen Mikael).
Vad jag skulle komma till är att Niklas nu också fått sitt första indiannamn. Jo. På Karlaby Kro, i lördags. Vi hade i informationen som ligger på alla hotellskrivbord (hur många sitter verkligen och skriver/jobbar vid dem?) läst att det fanns en slags "honestybar" där man kunde gå och ta saker fritt, mot att man var ärlig nog och skrev upp det på en lista. Trevligt, visst, men vi hittade aldrig dit.
När vi skulle checka ut hade någon glömt att notera att vi tagit in en flaska champagne till vigseln - något som Niklas, plötsligt ärligheten och de stora yviga gesternas man personifierad, påpekar. Ett "Oj, det hade vi glömt" följdes genast av några extra hundralappar på notan och då - i det ögonblicket - stod det klart. Niklas nya indiannamn. Honestybar. Niklas "Honestybar" Unnhem. Han fick heta det hela helgen.
Själv tycker jag att det är svårt att vänja mig vid ett nytt namn...
Vid det här laget borde de flesta ha hittat sina festinbjudningskort i brevlådan - och vi kan därmed veva upp det sista av ridån, skringra dimmorna, tala ur skägget, sluta smyga: Vi har gift oss!!
Bestämde oss gjorde vi redan i Barcelona, och hade det inte varit för en del byråkratiska blockeringar hade vi förmodligen gjort det då och där. Planen har sedan varit att gifta oss på ettårsdagen av vår förlovning, det vill säga den 6:e oktober, eller i fredags.
Vigseln ville vi ha för oss själva, förutsatt att vi sen kunde bjuda alla på en fest - och så blev/blir det. Festen blir i slutet på november på Konsthallen i Malmö och själva bröllopshelgen tillbringade vi på Österlen.
Mellan fredag och lördag bodde vi på fantastiska Karlaby Kro, där vi också gifte oss, med kocken och servitrisen som enda vittnen. Ceremonin hölls uppe på ett mysigt loft och middagen - som troligtvis är den mest smakunderbara jag någonsin ätit - åt vi nere i restaurangen.
Dagen efter tillbringade vi i Kivik och Simrishamn där vi kollade på äpplen, promenerade och bara myste. På kvällen hade vi bokat en 7-rättersmiddag på hotell/restaurang Maritim där vi också sov på natten.
Jag märker att detta låter som en skoluppsats, men jag har tyvärr inte kreativa ord nog att beskriva hur mysigt, underbart, fantastiskt och "kärlekigt" det var. Men om ni sätter er ner och tänker intensivt på det ni älskar mest i hela världen, då kan ni möjligtvis komma i närheten av min allra bästa helg i hela livet!
På begäran - lite foton! 
Ibland känns bloggen sjukt seg, i synnerhet när det inte händer något värt att rapportera. Det som har hänt är att jag bytt inriktning på mitt projekt. Fram till i tisdags hade jag den facklitterära, nu har jag den skönlitterära. Det innebär också att själva projektet är ändrat. Bytet kommer sig framförallt av att jag känner att jag kommer att lära mig mer om jag väljer att skriva skönlitterärt. Som journalist har man ju ganska mycket gratis när det kommer till facklitteratur.
Annars har inget hänt. Nej, faktiskt inte.
Om en timme ska jag ta tåget till Ängelholm, bli hämtad av min mamma och åka hem till min mormor som fyller år. Det är verkligen exakt vad jag känner för att göra i eftermiddag. Det är härligt när det är så.
Det finns saker jag lätt skulle kunna bli besatt av. Auktionssajten Tradera är en sådan sak. Fatta hur mycket fynd man skulle kunna göra! Om man gav sig själv tillåtelse att besöka sajten.
Nu har jag vunnit två auktioner: En Gerhard Karlmark-litografi för 200 kronor och boken Dumskallarnas sammansvärjning för 30 kr (finns inte att få tag på i någon bokhandel), så nu är det bra. Nu är det bra. Tradera, vad är det?
Så... Vad har vi då gjort i helgen?
Höjdpunkten - bokstavligt talat - var lördagens middag på 50:e våningen i Turning Torso. Enda minuset var att vi lyckades befinna oss 190 meter upp i luften när vädergudarna bestämde sig för ett rejält åskväder - och jag som brukar kura ihop mig till en rädd liten boll när jag befinner mig i markhöjd! Hade man inte varit åskrädd hade det säkert varit ett supervackert skådespel, men att titta ut - nej.
Fredagens Hello Saferide-konsert på KB hickade jag mig igenom. Nej, jag skämtar inte. Det började när förbandet (förartisten?) spelade och slutade inte förrän vid Annika Norlins extranummer. Den gick inte bort, vilket på något sätt förtog stämningen en aning. Men steken var bra, vinet bättre och Jennie bäst, så det blev en schyst kväll.
I övrigt har vi tittat ikapp lite teveserier vi missade förra veckan (premiär för Desperate Housewives - shit, vad det kändes länge sedan!), städat garderoberna, ätit smørrebrød på Siesta, kollat på hemska filmen Hard Candy och kurat (denna gång i markhöjd) för veckans sista åskväder. Fin helg.
