Familjen Media

Den svenska medievärlden är liten. Om man tittar på mitt segment – kvinnotidningspressen – börjar det mer och mer likna en enda arbetsplats där man flyttar runt allteftersom erbjudanden - och nya titlar - dyker upp. Tjejerna jag jobbade med för fem år sedan på Solo har under åren jobbat på såväl Vecko-Revyn och Amelia som Aftonbladet Klick, Plaza Kvinna, Damernas värld och Cosmopolitan. Flera av dem har dessutom frilansat åt flera liknande magasin. Mest talande, ur ”inavelssynpunkt” är ändå Frida-omflyttningen. Trötta på dåliga arbetsförhållanden och noll i uppskattning hoppade (värvades) arbetsmyrorna först till Charlotta Flinkenbergs Vecko-Revyn och sedan – när Ebba tog över – till Charlottas nya projekt, svenska versionen av Glamour. Behöver jag säga att Charlotta är gammal chefredaktör för, just det, Frida? Schyst, i synnerhet ut ett personlighetsutvecklingsperspektiv där till exempel Frida Förlags gamla receptionist nu sitter som bildredaktör för Sveriges mest internationella titel. All cred. En duktig och supergo tjej.
Bra och kul för de som är med i gamet, men utvecklande för branschen? Nja, tveksamt om man är ute efter nytänkande. Många talanger som aldrig kommer fram? Tveklöst.
I Skåne är medievärlden ännu mindre, för att inte säga obefintlig. Här händer det i princip ingenting. Rör en kvinna på sig i Stockholm skakar genast marken och spekulationer tar fart. Alla håller stenkoll på alla. Ibland kan jag sakna den känslan. Känslan av att vara där det händer, när det händer. Eller ännu hellre, innan det händer. I helgen såg jag i Sydsvenskan att Femina söker en redaktör. Wow, den största skånska medieöppningen på flera år! En exklusiv lucka på en smal, smal, smal sydsvensk tidningsmarknad – så smal att jag själv tänkte att jag vore dum om jag inte sökte. Trots att det vore ett pinnhål ner i min karriärutveckling, och trots att jag verkligen vill satsa på det jag bestämt mig för att göra. Men jobben växer ju verkligen inte på trän här nere.
Jag kommer så klart inte att söka. Istället tänker jag hålla tummarna för världens bästa reporter Jennie, en tjej som i Stockholm hade varit hetare än hetast på marknaden och som är duktigare än alla frilansare jag anlitat – tillsammans.
Själv väljer jag att inte tänka längre än ett halvår framåt och hoppas att det fixar sig sen. Annars får vi väl damma av flyttkartongerna igen. Och flytta till Stockholm.