Häromdagen sa Niklas något (lite i förbifarten, i en helt annan diskussion) som förvånade mig en aning:
- Jag är glad att du inte är hypokondriker.
Hallå.
Vänta nu lite.
Kvinnan som plockade fram de gamla fotoalbumen för att gå igenom sitt liv när hon var 15 och övertygad om att hon var svårt hjärtsjuk, samma person som alltid lämnar www.netdoktor.se förvissad om att hon är en av de där 0,005 procenten som drabbats av den där elaka bakterien som har samma symtom som en vanlig förkylning - är det henne han menar?
Jag har alltså lyckats dölja det så bra. Det är imponerande. Därför tänker jag inte heller tala om att jag googlat på de tabletter jag fick hos läkaren (eftersom jag så klart känt mig lite lätt yr och illamående) och funnit forum där det snackades såväl om idrottsmän som fallit döda ner i hjärtstillestånd som konstiga magåkommor.
För jag är ju ingen hypokondriker.
Nejdå.

(Nu kommer det nog att dröja cirka en timme tills min mamma ringer. Men ska du verkligen ta de där tabletterna?)