Gav Ronnie Sandahl ytterligare en chans och läste ut "Vi som aldrig sa hora" igår kväll. Det är jag glad för. Den blev betydligt bättre efter första tredjedelen, inte lika ungt språkpretentiös och platt. Mer som hans bra krönikor. Läs den om du av någon anledning skulle känna att du saknar lite tonårs- och början-på-vuxenlivet-ångest i din vardag.