Till lektionen i morgon ska vi ha läst Wislawa Szymborskas Dikter 1945-2002. Läser lite här och lite där och stannar vid en dikt om slumpen.

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varandra tidigare,
så har inget nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där dera steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns -
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett "ursäkta" i trängseln,
ett "fel nummer" i telefonluren,
- men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit en lekboll åt slumpen.

Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen fört ihop dem, särat på dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.

Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett löv
från skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår?

Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.

Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.

Tänker på att jag och Niklas faktiskt hade träffats, åtminstone ett par gånger, innan vi träffades den gång vi båda refererar till som "första gången". Och även om jag inte minns honom minns jag ett av tillfällena. En liten fest som vi båda var på. Tänk om det hade funnits en film från den kvällen. En film som visade hur vi förmodligen tog varandra i hand och hälsade. Sjukt. "Hey, du vet det inte än, men henne ska du gifta dig med en dag. Gå nu tillbaka till din flickvän och ha så kul."Sjukt.