Fina feta fiskar

Detta är en story jag hoppas att min pappa läser i morgon. När han sovit lugnt och... smält... det han ätit idag. Annars finns risken att han kommer att må...ja, lite dåligt. Storyn är följande:
Jag ska under några nummer vikariera för tjejen som skriver matsidan i Hennes. Igår när Celia och Svante var här och fikade hade hon med sig en del produktprover, däribland en brödmix och ett smör från hälsogurun Fredrik Paulún. När Niklas kommer hem upptäcker han att jag lite halvförvirrat satt in smöret i frysen i stället för i kylen, men vi flyttar det och allt är frid och fröjd.
Så idag kommer min pappa och ska äta frukost hemma hos oss. Självklart har jag ställt fram smörasken, nöjd över att få en besökare som äter smör och kan testa. Glad i hågen brer min pappa ett tjockt lager, lägger på kalkonpastrami och börjar äta. Jag tänker inte så mycket på det utan pratar om allt möjligt.
- Är det inte nåt som smakar fisk? säger han plötsligt.
- Nä, det tycker jag inte?
- Du har inte haft fisk på skärbrädan eller nåt?
- Nej. Det kanske är kalkonen som har någon slags fiskkrydda?
Värt att nämna är att min pappa inte tycker om fisk. Alls. Sushi är det värsta han ätit. Lukten av sill får det att vända sig i magen på honom.
Vi pratar vidare. Han smörar glatt en macka till. Två mackor till. Totalt fyra stycken. Mer kalkon och tjockt med smör.
Plöstsligt kommer jag på att jag glömt att fråga hur Paulùn-smöret smakar.
- Jodå... tycker han.
Jag bestämmer mig för att testa själv på en liten bit bröd.
Det smakar vidrigt. Av fisk. Rent ut sagt grymt äckligt!
Vi kollar på förpackningen och inser att smöret är sprängfyllt av Omega 3. Fettsyror man hittar i fet fisk. Min pappa, som alltså avskyr allt vad firrar heter, har just satt i sig en dryg deciliter pure fish fat.
Detta skulle kunna bli en liten kul story i sig, kryddat med att jag fick ett skrattanfall varje gång han rapade lite diskret under förmiddagen - men det slutar inte där! Historien har nämligen en fortsättning som alltså inte ens min pappa känner till:
Sitter nu under kvällen och pratar med Celia över msn. Jag berättar om det äckliga fettsyresmöret i kombination med min pappas fiskfobi och vi skrattar lite, så som man bara kan göra på msn. Så blir det tyst någon sekund, innan Celia till slut frågar:
- Ska det där smöret förvaras kylskåpskallt?
Jag förstår inte riktigt vad hon menar:
- Ja, det är tror jag? Det är ju smör?

Sen följer följande rader:
Celia säger: (20.36.09)
För smöret hörde inte till de produkter som jag lastade in i kylen för en vecka sedan och igår lastade ner i påsen igen...
Linda säger: (20.36.32)
nä....
Celia säger: (20.36.33)
Jag har inget minne av att jag sett något smör förrän igår hemma hos dig och då reflekterade jag inte över det.
Linda säger: (20.36.44)
allvar
Celia säger: (20.36.46)
Paketet måste alltså ha legat i påsen under mitt skrivbord i en vecka!

Herregud! Till saken hör också att både jag och min pappa noterat att smöret var lite mörkgult i kanterna - "nästan som om det var gammalt" som min pappa mycket riktigt sade - men jag trodde bara det berodde på att jag förvirrat in det en kvart i frysen.
Alltså inte nog med att min pappa fiskhataren ätit fisksmör - han har dessutom ätit härsket fisksmör, eller som Celia sammanfattade det, efter några hysteriska skrattanfall:

"Omegasmör, redan där är det varning. sedan under ett skrivbord, precis under datorn = varmt i en vecka, sedan in i frysen, sedan i din fars mage... Säker på att han mår bra?"

Huh... Jag vågar inte ringa och fråga. Låter honom nog sova gott i natt. Förhoppningsvis.