Little Miss Sunshine

Jag går över Stortorget och tittar på ett hus jag aldrig egentligen sett förut. Det ser tyskt ut, som i teveserien Kliniken. Eller som ett nazistfäste. Precis i början av gågatan ser jag en man ta en Metro ur ett ställ. Våra ögon möts.
- Ursäkta? säger han.
Jag tar ena hörluren ur örat. Han upprepar:
- Ursäkta?
- Ja?
- Du får ursäkta mig, men det är så roligt att se en riktig solstråle som du.
- Eh...
- Ja, det är inte så vanligt att man ser folk som skiner så.
- Nähä, det var ju...
- Vet du hur många dagar vi var regn i det här landet?
- Nej?
- Det är 7-9 dagar i veckan på hösten.
- Jaha, det låter ju...
- Du får ursäkta om jag pratar långsamt men jag har varit med om en bilolycka. En bilolycka med dödlig utgång. Den killen som dog hade samma sjukdom som jag.
- Usch då...
- Vi hade snott en bil och körde i 200 blås och i vägen stod ett träd. Krasch, bom, bang. Killen som dog, han hade samma sjukdom som jag.
- Då får man vara glad att man lever.
- Ja.
- Du får ha det så bra.
- Ja, du med.
- Hejdå.
- Hejdå.

Ibland upplever man konstiga saker.