Ouffe & Moudde

Ibland blir jag lite... känslig.... när jag hör människor som har uppenbart mer hjärta än hjärna. Jag kan inte förklara varför. Lyssnar på Din gata, P3:s lokala kanal, när en grymt skånsk man ringer in och vill hälsa:
- Ja e po väg till Bounkeflou nu. Å vill helsa ti Ouffe å Moudde.
- Vem är det då?
- Jaa, Ouffe e nestan som en brour for maj. Vi har känt varann sen vi gick i högskolan.
Och där hajar jag till lite. Högskolan? Inte för att jag har fördomar, men han lät varken som en ingenjör eller en psykologistudent. Men så kom förklaringen:
- ... eller högstadiet hetor de vel.
Undrar om de tycker att man är konstig om man ringer in och hälsar till någon som hälsat.

Jag funderar. Och undrar om hjärtknipet hör ihop med min avundsjuka på människor som verkar så nöjda i det lilla, med det enkla. Personer som inte hela tiden tänker på vad de ska göra "sen", som är som lyckligast när vardagen snurrar på.
Jag är inte sån. Eller - jag är mycket bättre på det nu än vad jag var bara för ett år sedan. Idag får jag inte längre panik när jag inte har ett "nästa stort mål".
Eller så är det bara lögn. Jag har ju ett mål. Att få klart boken. Och sen sitter jag säkert där igen och längtar efter en ny utmaning.
Och allt annat vore ju egentligen synd. Man mår ju inte heller bra utan utveckling.
Men om man hade fötts sån: om man tyckt att en semla var höjdpunkten på dagen och en fast anställning en livslång lycka - då hade det kanske varit lättare? Fast hur kan man veta det redan från början...
Gosh. Filosofi var sannerligen inte mitt ämne.
Nu ska jag koka mig en kopp kaffe, läsa ut en bok och njuta av en lugn förmiddag.
Sen ska jag inspireras av en föreläsning med Jonas Hassen Khemiri. Och smida för nya stordåd.