Proffsgranskad

Fick följande kommentar i helgen, här på bloggen (Emma, jag hoppas det är okej att jag citerar dig!):

Står på hemköp, plockar ner en bok, Swing It, från pockethyllan, läser lite på baksidan, ser raden om 250kg tung charkarbetare med för mycket tid på ... Vilda webben ! :-D
Ska nu med darrande hand läsa boken sen lovar jag dej att jag ska tipsa våra medlemmar om din bok! Om jag nu törs det sen när jag läst boken :)

Huh, nervöst! Någon som uppenbart jobbar med dejtingsajten Vilda Webben. Vad skrev jag nu om dem och om nätdejting i Swing it? Inget elakt så vitt jag minns, men ändå....

Men så idag, en ny kommentar. Och jag kan andas ut! Dessutom skiver Emma väldigt roligt om sina egna nätdejtingerfarenheter:

Nu har min kille läst boken, han nöp den framför näsan på mej :-o sen ekade hans skratt genom huset blandat med att han kom tassande med boken i nypan med små oroliga frågor "du emma du skulle väl inte vilja... " :-D

Och om Vilda stod det inget konstigt. Killar verkar ju ha en tendens att antingen ladda upp kort som är 20 år gamla eller kort på sin snyggaste kompis alt. en bild på sin mage där de håller andan :-D

Eller som min nätdejt dvs. nuvarande kille som skickade mej ett kort på tre killar inför första dejten. Jag har än i dag inte svaret på frågan om vem på bilden som jag trodde var han och som gjorde att jag gick på dejten! :-D

Haha, ja, det här med nätdejtande är kul. Bli inte förvånade om det dyker upp något på temat även i nästa bok!

Tillbaka från Mästerlivs

Antingen är det ett typiskt manligt drag att överdriva.
Eller så är han väldigt förtjust i sitt nya snacks.

Massa en masse

Idag är det fettisdagen.
Jag hade inga hål hos tandläkaren.
Daniel W verkar vara en fin kille - oavsett vad man tycker om monarkin.
Det finns med andra ord flera skäl att festa till det lite med - vad jag trodde fram till för ett par minuter sedan - en semla.
Hemgjord och god, med bullar jag bakade för någon vecka sedan, och med mandelmassa jag köpte vid samma tillfälle.

Men så plötsligt. Ett smolk i festbägaren.
En slarvigt utkastad fras från andra soffhörnet:

- Tror du att det finns något kvar av den mandelmassan?

Nu undrar ni förstås: Vem var det som frågade?
Var det:
1. En man som på allvar tror att hans fru glömt hur mycket mandelmassa hon använde till de två första - och enda - semlorna
Eller:
X. En man som plötsligt känner sig osäker på förekomsten av eventuella snattare i hemmet
Eller:
2. En man som uppenbarligen tycker att en korv mandelmassa är ett lämpligt snacks

Ja, jag vet ej.
Det enda jag vet är denne man nu får gå till Mästerlivs och köpa en ny korv.

Söndagsfilm

Jag hör inte till dem som tycker att Brad Pitt är det snyggaste som gått i ett par skor. Vad jag däremot tycker, är att hans senaste film - Benjamin Buttons otroliga liv - är en mycket bra film. Visserligen lång (2 timmar och 45 minuter), men en häftig historia och många bra skådespelare. Och Cate Blanchett - ja, hon kan mycket väl vara det snyggaste som gått i ett par skor. Se om ni har möjlighet!

Ain't no party people no more

Igår hade vi våra bästa vänner, barnfamiljen, på middag. Efter maten fanns det önskemål om att gå på lokal. Det längtades nämligen efter att "ta en öl och se lite folk" - när nu både tillfälle och barnvakt fanns.
Gott så.
Det visade sig dock att dessa våra bästa vänner hade fått en sak om bakfoten:

Brukar inte ni vara ute två-tre gånger i veckan? After worka, käka middag, ta en drink? Det trodde vi...
(Utelämnat, men underförstått: Ni bor ju mitt i stan, ni har inga barn)

Nej, kära vänner. Det brukar vi inte.
Om så varit fallet hade vi förmodligen inte under gårdagskvällen...
... irrat runt över Lilla torg med Sydsvenskans lokaldel som enda referens. Vilka ställen var det nu som förlorat alkoholtillståndet? Skaffefuskat? Klappat igen? Vägrat slänga sina sopor?
... gått till Lilla torg överhuvudtaget.
... vänt i dörren på första stället. Inga lediga bord? Inte kan man väl stå? Bara så där... Mitt i lokalen...
... stannat upp förvånade - och milt förfasade - i dörren till tuttstället. 60 kronor i entré? Det kan man väl inte betala bara för att dricka en drink...?
... hamnat på Centiliter & Gram.
... stått i baren och funderat över vilka regler som egentligen gäller nuförtiden. Är det okej att stå kvar vid disken när man fått sin Green Winter? Eller måste man gå ut och... stå mitt i lokalen?
... druckit en melondoftande Green Winter överhuvudtaget.
... stått i baren och funderat över varför det luktade spya. Är det någon som fått vinterkräksjukan akut, just här? Eller är det så det luktar nuförtiden, nu när ingen röker inomhus längre?
... frågat bartendern varför det luktade spya.
... frågat tjejen i garderoben varför det luktade spya.
... fått nog när det dessutom började lukta magsjuka. Andra vägen.
... dragit hem kvart i elva.

Så nej, kära vänner. Vi brukar inte gå ut så ofta.

Okej, jag överdriver lite. Som vanligt. Niklas kommer att säga att vi visst brukar gå ut då och då. Att han till exemepel kan alla (hundra) ölsorter över 52 kronor på Svea. Att han ätit sig igenom allt lamm och all anka över 198 kronor inom en kilometers radie kring hemmet. Att det inte finns en "variation på ost" som inte vi inte testat både en och tre gånger. Detta såväl en vanlig onsdag som en festligare lördag.
Och det är korrekt.

Men det är det här med party. Där har vi tacklat av.
Definitivt.

Som vem som helst

Skit också.
Gör en snabbgoogling på "hjärttransplantation" och hamnar på en privat blogg.
Han skriver trevligt, ungefär som vem som helst skulle göra:

Frugan lagade kanongod Bouef Bourignon till middag. Vi hade inhandlat ekologisk hängmörad högrev som verkligen inte gick av för hackor. Mustigare gryta får man leta efter, receptet på denna klassiker tog vi ifrån arla.se. Rekommenderas !!!
Pricken över i hade varit min hemlagade pressgurka, men det kom vi på för sent så det får bli nästa gång.

Men vänta...
Varför han han inte bloggat sedan april 2008?

Ser hans fru i länklistan, klickar, och ja...

Min man avled den 17 juli 08, endast 34 år gammal, under en svår operation i väntan på ett nytt hjärta. Kvar är jag och våra småbarn. Hur går livet vidare?

Ibland är nätet bra.
Ibland är nätet bara... sorgligt.

Número dos

Den här jäkla bok nummer två...

Efter år (hmm, är det verkligen så lång tid...? Jag skrev klart första boken i augusti 2007... Ja, snart...) av... skrivoro... försöker jag nu leva efter Elizabeth Georges motto:

Det är bara ord och jag kommer aldrig att låta ord besegra mig.

Min taktik är att tänka bort att det ska bli en bok. Att bara skriva för det är kul. Som här på bloggen ungefär.

Och dokumentet, det kallar jag "Okej jag försöker".
Håll tummarna!

Varför överdriva?

På vår lilla redigeringsavdelning blir det naturligt en hel del prat om ord.
Idag berättade en kollega en historia som får mig att skratta bara jag tänker på den (obs, varning för att det kanske är redigerarnördhumor).
Men så här:
För några år sedan arbetade kollegan på en tidning i vilken svordomar var bannlysta.
Helt okej, naturligtvis, men svårt i specialfall - som i den mycket dramatiska artikeln om en man som föll ner i en asfaltblandare.
Både grillad och panerad skulle denne man få ge uttryck för sina - vad man får tro - mycket starka känslor vid fallet.
Smärtan måste vara fruktansvärd. Kanske var läpparna hopsmetade av tjära, kanske hade han inte ens några läppar kvar.
Och vad fick då mannen säga i artikeln? Vilket kraftuttryck lät tidningen gå till tryck?
Jo:
Du milde!

Haha.
Jag dör av skratt.

Du milde!

Banco de la... boobies?

Idag ska Niklas på after work på ett ställe som nyss öppnat här i Malmö.
Och det verkar ju... eh... trevligt.

Fräsig nalle

Idag pratade vi på jobbet om ord som gått ur tiden.
Till exempel är det väldigt sällan man använder ordet "fräsig" nuförtiden.
Jag minns det från min barndom. Någon kunde till exempel ha en "fräsig frisyr".
Jag minns dock inte när fräsigt inte blev så fräsigt längre. Kanske när "coolt" kom?

Denna diskussion ledde oss också in på begreppet "nallen".
Var det på den tiden (tidigt 80-tal) det vedertagna begreppet för mobiltelefonen? Sa man verkligen "ring mig på nallen" och menade allvar med det?
Eller var det så att det bara var de så kallade yuppisarna som hade en "nalle" - och att begreppet användes av alla andra, lite hånfullt så där?
Nån som var med som vet?

Det där med bloggar - det har jag aldrig förstått... Varför skulle jag vara intresserad av att läsa om vad folk äter till frukost?

Läser i Aftonbladet om klyschorna olika yrkeskategorier dras med. Sånt är kul.
Själv fick jag i lördags - när vi var på middag hemma hos en läkare - hindra mig själv från att fråga ut henne fullständigt om allt det där man alltid undrat. Som till exempel:

- Hur kan man vara säker på att man ställer rätt diagnos?
- Får inte läkare vinterkräksjukan?
- Är läkare mer eller mindre hypokondriska än genomsnittet?
- Känner man sig inte liite het i den där vita rocken?

Som journalist får man passa sig lite extra i sådana här sammanhang. Det är lätt att en trevlig parmiddag plötsligt förvandlas till ett regelrätt förhör. Och då är det inte min mat som kallnar om man säger så...

Jag fick dock veta att...
... det faktiskt är ganska mycket "action" i jourrummen.
... läkare också topsar sig fast att de vet att det inte är bra för öronen.

Som journalist får man naturligtvis också en del standardfrågor och kommentarer. Till exempel:

- Då har du träffat många kändisar...?
- Ja, själv tycker jag att det är svårt bara att skriva ett mail...
- Hur vet man vad man ska skriva om?
- Ja, själv läser jag ju inte sådana tidningar...
- Köper folk tidningar fortfarande?
- Hur lång tid tar det att skriva en artikel?

Har ni några roliga exempel från era jobb?

Tillägg: Niklas kom just förbi och bjöd på två exempel från sitt skrå:
- Vad ska man köpa för dator?
- Vad kostar egentligen en bra dator?

Kreativ organisatör eller organiserad kreatör?

På jobbet hade vi häromdagen en lunchdiskussion kring kreativitet.
Någon hade läst att oordning på skrivbordet tydde på att man var kreativ.
Jag tyckte förstås att man både kan ha ordning omkring sig och vara kreativ. I mitt fall är det faktiskt nästan en förutsättning. Och då menar jag inte bara fysisk ordning - som pennorna i sitt ställ, tidningarna i prydliga högar och böckerna i raka rader - utan även ordning och reda i det som ska göras.
På Författarskolan fanns det personer som bara skrev. Inspirerades av något och skrev några sidor. Inte för att det behövde leda till något, utan mer för att de ville skriva, just då och om just det. En kvarglömd strumpa i en tvättmaskin. En promenad längs med havet. Strunt samma om det bara hamnade i byrålådan. Vad spelade det för roll? De kanske inte ens ville att någon skulle läsa.
Själv stressas jag av den typen av skrivande. Varför skriva när man inte har något att säga? Varför skriva när man inte vill något, högre, mer?
Varför skiva när man inte tänker sig en läsare?

Detta förhållningssätt till skrivandet är det som lockar mig till att forsätta skriva som författare. Men det är också mitt största handikapp.
Jag kan helt enkelt inte skriva förrän jag har något att säga. På riktigt.
Det som är skönt att veta är att när jag väl har hittat det - då går det snabbt. För då blir jag uppslukad. Då vill jag inte vara någon annanstans.

Jag väljer så klart att skylla allt det här på att jag är journalist. Vi skriver väldigt sällan utan syfte. Eller en struktur och en tänkt läsare, för den delen.

Egentligen var det något annat jag skulle skriva om, på tal om det här med kreatörer och organisatörer. Har ju som sagt läst Elizabeth Georges inspirerande "Skriv på!" - en bok full av konkreta och bra skrivtips. Hon om någon kan det här med att kombinera det kreativa med det organiserade.
Hennes poäng är att först när man har koll på allt, är det möjligt att skriva en bra bok. Rent språkligt alltså.
Om jag t ex vet vem min huvudperson är - i detalj och utantill - kan jag när jag skriver fokusera på språket istället för att treva mig fram bland karaktärsdragen (vilket i sämsta fall gör berättelsen spretig och personerna otydliga och icke trovärdiga).
Därför förespråkar hon att man gör personanalyser av sina personer innan man börjar skriva. And me like. Det tilltalar naturligtvis både mitt ordningssinne och min inre kreatör.

För alla er som är som jag - eller för alla er som vill testa något nytt - här är listan som man kan börja med att fylla i, innan man gör analysen (tre-fyra sidor per person, enligt Elizabeth George):

Namn:
Ålder:
Längd:
Vikt, kroppsbyggnad:
Födelseort:
Hårfärg, ögonfärg:
Fysiska särdrag:
Utbildning:
Sexualitet:
Bästa vän:
Fiender:
Familj (mor, far, syskon etc):
Innersta behov:
Ambition i livet:
Gester när hon/han talar:
Gångstil:
Mest utmärkande karaktärsdrag:
Svagaste karaktärsdrag:
Skrattar eller hånler åt:
Filosofi:
Politisk åsikt:
Hobbys:
Vad andra först lägger märke till hos honom/henne:
Vad personen gör på egen hand:
Karaktäristik på en rad (en rad ur berättelsen):
Kommer läsaren att tycka om eller tycka illa om personen:
Kommer personen att förändra historien?
Hur:
Betydelsefulla händelser som format personen:
Betydelsefulla händelser som belyser hans/hennes personlighet:

Vore kul att höra om någon av er har tankar kring det här. Hur funkar ni när ni skriver?

Sköna söndag

Tre påsar till återvinningen, en säck blandat skräp och två säckar till Myrorna. Idag har jag befunnit mig i ett sorterar- och slängarrus.
Det är märkligt så mycket man samlar på sig.
Varför har jag till exempel trott att jag behöver sex flätade, bruna skärp?
Jag använder ju nästan aldrig skärp.

Eller en papperspåse full av gamla odefinierade strumpbyxor?
När - när - skulle jag ha lust att prova mig igenom dem?
En halvtimme till festen börjar:
För små...
För små...
Hål i grenen...
Hål på låret...
Hål under foten...
Fel färg...
Shit... När stänger Åhléns?

Förresten - heter det verkligen "skärp"? Ser konstigt ut när jag skriver det.
Som en fisksort.
En stekt skärp med smör, tack!

Nåväl. Annars har det bakats bullar till semlor och avnjutits en osso bucco med polenta to die for.
Min man är köksgud.
Därom råder inga tvivel.

Nu sätter jag mig i skrivarlyan.
Som naturligtvis också är nystädad.
Gott slut på veckan, vänner.

Jag mötte Lassie - utan att veta att det var Lassie. Eller ja...

Alltså så här:
Kvinnan som jag tog över jobbet efter, tog själv över jobbet från en annan kvinna.
Denna kvinna är - har jag först nu förstått - gift med Claes Fürstenberg.
Fatta - Claes "My idol" Fürstenberg!
Sydsvenskans roligaste krönikör.

En gång mötte jag denna kvinna med Claes "My idol" Fürstenberg på Epicuré.
Vi bytte några ord och Claes "My idol" Fürstenberg hälsade så trevligt.
Tyvärr hade jag vid det tillfället ännu inte upptäckt hans krönikor.
Tur var kanske det. Vad skulle jag gjort?

"Asså, du är väl han... i Sydsvenskan? Som skriver? Jag måste bara få säga... Sååååå jäkla bra asså... Dina krönikor.... Nej, men verkligen roliga. Jag ville bara säga det. Asså. Kul..."

Äsch, jag svamlar. Dagens krönika av Claes "My idol" Fürstenberg kan ni i alla fall läsa här.

Annars...
Var det bara jag som diggade Heat?

Älskling, jag tänkte att vi skulle skaffa ett husdjur...

Ja, man skulle kunna tro att jag snöat in på det här med djur.
Men verkligen, hur kan jag ha levt i 31 år utan att känna till den belgiska jättekaninens existens?

Upptäckte den för första gången i Ängelholms hembygdspark för knappt ett halvår sedan.
Där, i en bur bland helt vanliga små kaniner, låg den och jäste i ett hörn. Och då menar jag verkligen jäste, som en gigantisk pälsdeg, på en bädd av sågspån.

Fick sedan syn på den i ett reportage på jobbet - och nu kan jag inte släppa tanken på hur absurt det skulle vara om vi hade en sådan hemma.
Läser på Wikipedia att:
Belgisk jätte kräver stora utrymmen där den har möjlighet att stå upprätt.

Jag ser framför mig hur jag kommer hem från jobbet. På håll kan jag höra hans tassar - stora som luddiga morgonskor i storlek 43 - klappra mot parketten. Över soffkanten kan jag se hans öron - stora som palmblad - närma sig mig vid dörren.
Vad gör jag?
Klappar honom?
Ger honom en kram?

Och vem ligger i vems knä i soffan på kvällen?
Äter han samma mat som vi? Sitter han på en egen stol?
Står han upp i duschen?
Ska han motioneras - eller räcker det med en snabb tur längs gågatan en långlördag?

Det här söker mig. Jag måste få prata med någon som har en sådan här kanin.

Just nu vill jag inte tänka på att det återstår 26 bokstäver...

Okej. Nu är jag igång.
Alice Cooper, med C, har - håll i er - varit med i The Muppet Show.
The Muppet Show som inte bara är Kermit och Miss Piggy, utan även Kakmonstret.
Kakmonstret som på engelska kallas... Cookie Monster! Med C!

Nu återstår dock bara frågan:
Är Kakmonstret ett djur?

Djurjakt

Jag klickar mig kors och tvärs. Utmanar Google med konstiga sökkombinationer.
Lusläser finstilt filminformation.
Allt för att hitta det där jäkla djuret på C.

Och så plötsligt i Expressens hundtest - en öppning!

Vad heter hunden som är med i tv-serien Huset fullt tillsammans med Olsentvillingarna?

Kan det vara så att...?
Ja!
Ja!
"Comet" är rätt svar!

Nu återstår dock bara den viktigaste frågan:
Kunde han prata?

Huset fullt, ja, men var f-n är hunden?

CCCC...OVA

När jag har svårt att sova brukar jag leka A-Ö-leken.
Ni vet - svenska skådespelare under 30, saker på julbordet, amerikanska städer. Från A till Ö.
Det funkar nästan alltid.
Igår kom jag dock på en kategori som sopade banan med alla andra.
I de flesta fall brukar jag somna någonstans kring R eller S.
Här kom jag inte vidare efter B.
Kategorin var "Djur som kan prata och agerar tillsammans med människor på film".
En svår kategori, särskilt om man som jag avskyr och aldrig ser den typen av filmer.
"Alf" kom dock direkt.
Efter tre gäspningar kläckte jag "Björne". (Jag valde att bortse från det faktum att han är med i TV, inte film.)
Länge, länge låg jag och funderade på C. Dock utan att nå något annat resultat än att jag somnade, vilket var gott nog.
Någon som kan hjälpa mig över puckeln?

Singing in the rain - tror inte det

När man går där och hukar under molnen, med det småspiksvassa regnet och den isande skånska vinden rakt i ansiktet - varför möter man då alltid någon iklädd:
- Ett färgglatt tvåmanstält... förlåt, en färgglad regnrock från Gudrun Sjödén.
Eller:
- Blommiga gummistövlar, inhandlade på någon nätshop, efter tips i Expressens Leva & Bo-bilaga.

En "någon" som skrider fram som om hon hade en käpp i ryggen och sponsorpengar från Stomatol på fickan.

Denna smilande "någon" kan också vara en kvinna med en något för bred bak, inklämd i ett par nya svarta sweatpants från Stadium, sippande på en vattenflaska, med armen liksom vertikalt ut från kroppen.
En "någon" som är påtagligt nöjd över att hon faktiskt kom iväg till veckans Medel Puls-pass - och att hon dessutom gjorde det trots ösregn och trots att Dr Phil kl 15.45 handlade om "Extreme Moms".

De kallar det mindfulness och endorfiner.
Jag kallar det provocerande.

Glömde ju

Ytterligare en kul nyhet:
Bästa Celia (a.k.a Reportermamman) har äntligen börjat blogga.

Så här skriver för övrigt hennes man (a.k.a Bästa Patrick) om saken.

En månad går så fort - för att inte tala om sex år

Jag tänkte liksom att det var slutbloggat. Att jag gått vidare, kammat mig, skaffat ett jobb och inte längre hade lust.
"Nepp, jag har lagt ner den", sa jag till dem som frågade.
Men så finns det ju alltid de där grejerna. Sånt man vill få ur sig, som bara passar så bra på bloggen.
Det är som när man just gjort slut med någon.
"Åh, det måste jag berätta för XX! Nej, just det, vi är ju inte tillsammans längre... Kan ju inte bara ringa en gång sådär, helt plötsligt... Blir ju jättefånigt..."

Men strunt samma. Ni får helt enkelt stå ut med att jag hör av mig då och då. Precis som exet kan ni ju bara ignorera mig om ni vill.

Annars då?
Jodå. Jag har det så bra på mitt jobb, i mitt liv, med allt.
En dag för några veckor sedan satte jag nyckeln i porten, efter att ha gått hem genom stan, och plötsligt kände jag hur det liksom virvlade till inombords.
Ungefär som när man är kär.
Tänkte en sekund och kom på att det nog var lycka jag kände.
Inte fy skam.
Sådana ögonblick ska man spara på burk. Med fin etikett.

Andra ögonblick värda att konservera - hämtade ur den senaste månadens bloggfattiga vardag - är bland annat:

- Niklas 30-årsfest/Björns 40-årsfest på Paddys. Kul kväll med med många fina vänner och nya trevliga bekantskaper.

- Mys med Niklas syster Lotta som nu flyttat till San Francisco. Men i juni kommer vi - och vi har dessutom lyckats få till ett 2,5 veckor långt Intervac-byte med en familj i närheten!

- Sovrumsmakeover. Mr Handy Man har förvandlat vårt sovrum till ett rum man faktiskt vill vara i.

- Filmlördag. Lyckades pricka in både Revolutionary Road och Mammut på en dag, vilket fick ångestmätaren att slå i taket. Stirrade mig igenom en middag på Plockepinn efteråt och kunde inte skaka av mig tomhetskänslan. Vilket liv många lever. Och har levt. Och kommer att leva. Båda var dock mycket bra filmer.
Ingen ångest, men däremot en superfilm var för övrigt Woody Allens Vicky Cristina Barcelona som vi såg någon helg tidigare. En varning för instant-Barcelona-cravings bör dock utfärdas.

- Fika med mormor och morfar. Födelsedagsmiddag hemma hos min pappa. Mysigt att träffa familjen. Blir alldeles för sällan bara.

- Sexårsdag. Ett halvdussin år sedan jag och Niklas hånglade upp varandra på Tegnérs. Han i studentpretto smoking - jag i hårdrocks-t-shirt från 70-talet och vitblonderat hår.
Världsbästa kärleken hyllades med utflykt till ett söndagssömnigt men vårsoligt Helsingör. Smörrebröd, öl och snaps intogs på mysiga Madam Sprunck - ett ställe som för övrigt inte bara hade genuindansk mat och miljö, de hade dessutom "en krone för en krona". Alltså - samma pris i danska och svenska kronor. 500 danska är lika med 500 svenska. Ja, ni fattar.

- Läsning? Inte så mycket. Har börjat på en del trista böcker, men orkar inte lägga tid och energi på att läsa vidare. Dock var Elizabeth Georges Skriv på! mycket inspirerande och vettig.
Att "Swing it!" fortfarande lever där ute kommer det små bevis på då och då i min mailbox, senast häromdagen från den här söta läsaren:

Hejsan Linda! Vill bara tala om att jag precis alldeles nu läst färdigt din bok. Jag streckläste den på 2 gånger och jag skrattade så jag låg dubbelvikt i sängen.Fy sjutton vilken rolig bok!!

Roligt - och bra för skrivlusten.

Det var nog det. För den här gången.

Apropå kärlek. Och Intervac. Och Barcelona. Bilden är tagen där, på vår 3,5-årsdag.