Vi fortsätter på avdelningen kultur och konstaterar att "Ur vulkanens mun" av Helena von Zweigbergk var en bra bok. Samtidigt som jag höll på att reta ihjäl mig på hur fåniga och patetiska Anna och hennes man Mats framstod, var det inga problem med att förstå vad som låg bakom deras barnsliga beteende. Jag gillade de väldigt nära beskrivningarna och tyckte för en gångs skull att det var skönt att inte historien hastade iväg. Befinner man sig en vecka på Sicilien för att ta reda på om kärleken verkligen är över kan jag tänka mig att tiden går precis sådär långsamt som i boken. Dessutom var berättelsen full av precisa och briljanta iakttagelser som kändes så "på pricken" att man nästan misstänker att författaren varit i ett sådant förhållande själv. Men å andra sidan - vem har inte det? Läs den, tycker jag.