Vet inte om jag har berättat om ett av de största traumana i vår relation, den så kallade nyckelincidenten? Den har kommit att bli en viktig referenspunkt, särskilt för Niklas som, av någon outgrundlig anledning, tyckte sig gå som segrare ur striden.
Så här var det: Det hela utspelade sig för cirka två år sedan, när vi bodde på Hyregatan. Jag hade blivit av med min cykelnyckel, och ägnade cirka en timme åt att vända upp och ner på varje enskild pinal i lägenheten. Utan att hitta den, så klart. När Niklas kom hem hade jag kanske ett litet, litet stråk av anklagan i rösten när jag frågade om det möjligen inte var så att han lånat den. Svaret var nej, men han hjälpte mig snällt att leta. Och vips - plötsligt dök nyckeln bara upp, under ett papper på diskbänken. Låt mig repetera: Under_ett_papper_på_diskbänken. Diskbänken som, liksom i alla andra lägenheter, var centralt placerad i köket, både inom syn- och räckhåll, och för tillfället icke belamrad med annat än detta enda ark papper.
Och naturligtvis hade jag tittat där tidigare - allt annat vore ju synnerligen märkligt när jag till och med rotat runt bland gamla skridskor och vadderade tomtar inne i klädkammaren. Men Niklas påstod det motsatta, och ville inte alls lyssna på min teori om att han, i ett desperat ögonblick av dåligt samvete för att han lånat nyckeln utan återbörda den, smugit in den under pappret när jag för femte gången genomsökte papperskorgen inne på toaletten. Faktum är att han till och med kände sig djupt kränkt av denna teori.
Sedan dess kan jag inte tappa bort något - förlåt, jag menar förstås bli av med något på ett oförklarligt sätt - utan att Niklas hånskrattar mig rakt upp i ansiktet och hänvisar till nyckelincidenten. Och det retar ihjäl mig! För den här gången vet jag till exempel:
1) Att min häftapparat är borta.
2) Att det är en vit häftapparat som jag har köpt.
3) Att det inte alls är en häftapparat som Niklas "fört med sig in i boet och haft i evigheter".
4) Att han istället har haft en silvrig häftapparat med en liten brun "mössa".
5) Att min inre röst, som säger att den silvriga häftapparaten med den lilla, bruna "mössan" kanske stod på mitt skrivbord på Egmont, har fel.
6) Att det inte är jag som gjort av med häftapparaten (oavsett vad Niklas säger).
7) Att det är Niklas som slarvat bort den (oavsett vad Niklas säger).
Och kanske, kanske kan rättvisa skipas den här gången. Hittar jag häftapparaten på något av "hans" ställen är det ett lika - och jag behöver aldrig mer anklagas för att vara en dålig letare. Jag låter härmed jakten börja...