Om tio minuter ska Niklas hålla i ett möte med vår bostadsrättsförening, och varje gång jag tänker på det känner jag en nästan barnslig lycka över att det inte var jag som råkade haspla ur mig "äsch, jag kan väl ta det då" när ordförandeposten plötsligt stod tom.
Protokoll och listor och paragrafer och suppleanter i alla upptänkliga former... Huh, jag får gåshud och säger som min mamma: Jag är verkligen ingen föreningsmänniska.