Ibland är det tråkigt att inte ha några kollegor att dela journalistiska höjdpunkter med. Denna text är helt underbar. Vad sägs t ex om avslutningen:
Steg fem: Nu kommer vi till kvällens mest kritiska stund: Hur byxorna ska tas av utan att killen står kvar i strumplästen? Vill tjejen hjälpa till med knapparna går det bra. Men sedan måste killen ta över själv. Knepet är egentligen ganska enkelt: Låt både strumporna och kalsongerna följa med byxorna – och kvällen är räddad.
Eller när det gäller hur man tar av sig slipsen:
Nödlösning: Ta fram nagelsaxen!
"Kvällens mest kritiska stund" - att stå naken i strumplästen...
Självklart. Allt annat ter sig ju sjukt banalt i en jämförelse.
5 kommentarer:
Hehe...bäst är väl att låta honom avlägsna strumporna först själv och sen tar man resten i ett svep med fottekniken ;P
"Ibland är det tråkigt att inte ha några kollegor att dela journalistiska höjdpunkter med."
Håller med, men det är väl lite därför vi bloggar - virtuellt fikarum?
Ja, det stämmer nog. En dag sa jag til min man (apropå att han inte bloggar):
- Känner du aldrig det enorma behovet av att få ur dig något - att du bara MÅSTE berätta, liksom?
- Jo, men jag har arbetskamrater.
Virtuellt fikarum... Jag kan se det framför mig - som i Gökboet ungefär. Hur alla sitter vid varsitt eget bord och pratar för sig själv. Skrattar till och slår sig på låren då och då. Så kul jag har det, liksom. :-)
"Jag kan se det framför mig - som i Gökboet ungefär."
Du har så rätt att det knappt är kul (fast jo, det är det ju)
Mer tragiskt på något sätt... Fast man har ju också roligt åt varandra. T ex dina inlägg om de franska skolflickorna och killen i Narnia. Klockrena! :-)
Skicka en kommentar