måndag, mars 10, 2008

Häromdagen var jag på en trevlig middag, som dock tog en intressant vändning då mitt jobb kom på tal.
– Jag tycker jättemycket om dig, Linda, men jag måste bara fråga hur du kan jobba på en så ytlig tidning. Alltså nu menar jag inte Hennes specifikt, utan tjejtidningar i allmänhet.
Och sen fortsatte det – med hur tjejtidningar ”profiterar på kvinnors ångest”, hur vi talar om hur tjejer ska leva för att vara lyckade, hur vi gör små barn till bantningsoffer, hur vi styr och skapar ett förfärligt, kommersiellt statussamhälle.

Först blev jag ganska paff. Sedan blev jag arg. Inte på den här tjejen specifikt, utan på att folk ofta har så starka åsikter utan egentligen veta någonting om hur vi jobbar.
För först och främst finns det olika tjejtidningar. Man kan inte dra alla över en kam. Hennes, som jag tidigare jobbade på och nu frilansar för, hade länge en policy om att inte skriva något om bantning. ”Du duger som du är” var vårt motto, tills vi insåg att vi snarare gjorde kvinnorna en otjänst. Övervikt och fetma är ett jätteproblem idag – det vet alla - och varför skulle vi stoppa huvudet i sanden istället för att uppmuntra och inspirera de tjejer som behövde det till ett friskare och sundare liv? I samband med detta drog vi också igång Hennes Modell – ett projekt som syftade till att lyfta fram vardagsvackra tjejer – från hela landet, från storlek 34 till 44. Dessa fick inte bara vara med i våra mode- och skönhetsreportage, de fick dessutom pryda omslaget. Vi erbjöd inte våra läsare några mirakelkurer à la gå ner sju kilo på en vecka, däremot erbjöd vi dem att vara med och påverka våra rådande skönhetsideal. Något jag tycker är allt annat än ytligt – och något som också tusentals vardagsvackra tjejer nappade på.

Hennes, som får bli mitt främsta exempel här, vänder sig dessutom till tjejer i åldern 25 till 35 år. Kvinnor som får ha sex, som får köpa ut sprit på systembolaget, som i många fall har både utbildning, karriär och barn. Någonstans måste jag lita på att detta är kvinnor som kan göra sina egna bedömningar och kloka val. Jag kan inte tänka att ”nu kommer Karin i Linköping springa ut och köpa det dyraste schampot på den här plocksidan för att hon vill flasha med ett dyrt märke på sin badrumshylla” – jag måste tänka att ”visst, det kan mycket väl finnas med ett schampo för Karin och hennes statusvänner, men det ska också finnas ett schampo för den som har mjäll, tomt på kontot eller hår som är mer elektriskt än ett kärnkraftverk när hon drar av sig mössan.” Att skriva för en tjejtidning handlar om att inspirera, visa på möjligheter och lyfta fram det som ligger i tiden – men de specifika valen, de får kvinnorna faktiskt göra själva.

Och visst – man kan tycka att det är både finare och bättre att läsa böcker, titta på Discovery Channel eller att gå till en psykolog med sina problem – men alla de som inte gör det då? Är det något fel med att försöka nå dem på annat sätt? Tjejen som aldrig har fått orgasm, kvinnan som fått tre missfall i rad, tjejen som blivit diskriminerad på sin arbetsplats eller aldrig haft något jobb överhuvudtaget – kan de verkligen må dåligt av att läsa om hur andra med liknande erfarenheter haft det, och hur de löst sina problem? Kan de må sämre av att få webbsidesadressen till en hjälpgrupp? Kan de må sämre av att få veta att det faktiskt finns ett nätverk som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter? Kan de må sämre av att få veta att de faktiskt inte är ensamma? Jag tror inte det.

De tjejtidningar jag har jobbat på har inte bara varit yta och flärd. Lika ofta pratade vi om att förmedla ”hjärta och hjärna” till våra läsare – något alla de läsarbrev vi fick skvallrade om att vi lyckats med. Jag kan förstå rädslan i att ha barn som ska växa upp i dagens samhälle, men någonstans tycker jag att man måste möta verkligheten och skapa de bästa förutsättningarna utifrån den, snarare än att gömma sig i en koja i skogen för att det skulle vara så naturligt och icke-kommersiellt.

Vi måste alla ta ansvar. Vi är alla med och skapar det samhälle där våra barn ska växa upp. Tar du en kopp kaffe och ett ägg till frukost och cyklar motionscykel framför teven för att ”mamma blivit så tjock” tror jag dock att detta påverkar dina ungar mer än vad en hög med magasin gör. Särskilt eftersom du ju ändå inte läser dem (det gör ingen, förutom hos frisören).

Jag är själv uppvuxen i en familj där vi köpte tidningar när vi skulle ”mysa”. Och det handlade inte om att vi satt och smidde statusplaner kring hur vi skulle bräcka grannarna med nya prylar, utan om att det var skön avkoppling och inspirerande läsning om tidstypiska fenomen, annorlunda företeelser och spännande människor.

Jag ser inte mig själv som ytlig. Jag köper alla mina kläder på H&M, jag lever på studiemedlets knappa 8000 kronor i månaden, jag har valt ett yrke som författare där man i bästa fall tjänar några tusenlappar på ett års arbete. Däremot lever jag här och nu. Jag kan inte bortse från det samhälle som finns runt omkring mig, och som format mig. Hur gärna jag än skulle vilja säga att jag inte låter mig påverkas av yttre faktorer, så gör jag det. Kommer det till exempel fram en man till mig – med långt fett hår och smutsiga kläder, utan tänder och koll på läget – då tänker jag tyvärr inte: ”Hej, trevliga man!” Jag läser in en hel massa grejer – som jag lärt mig från tidningar, teve, skolan, jobb, familj, vänner, you name it. Hur gärna vi än vill säga att vi är fördomsfria och öppna mot vår omgivning så har vi ett kulturellt bagage som gör att vi läser in vissa grejer. Men att bara ge tjejtidningarna skulden för det här tycker jag är fel. Vi är bara en av många röster i samhället. Och ibland kan det nog vara nyttigt att stanna upp och lyssna till sin egen, innan man ger sig på en, i mitt tycke, slentrianmässig kritik av magasinen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Väl rutet!
Way to go.

steffanie sa...

*REKLAM* Jag lade ut ett backstagereportage från senaste hennes modellplåtningen idag:

http://www.tidningenhennes.se/hs/sida.aspx?id=65296

Vanliga tjejer i åldern 25-31, alla småbarnsmammor, som tyckte det var fantastiskt att komma till Malmö och bli stylade och piffade av proffs och få egen tid en hel dag.