Okej, då åker jag nu då. Ses om en vecka!

Om tio minuter ska Niklas hålla i ett möte med vår bostadsrättsförening, och varje gång jag tänker på det känner jag en nästan barnslig lycka över att det inte var jag som råkade haspla ur mig "äsch, jag kan väl ta det då" när ordförandeposten plötsligt stod tom.
Protokoll och listor och paragrafer och suppleanter i alla upptänkliga former... Huh, jag får gåshud och säger som min mamma: Jag är verkligen ingen föreningsmänniska.

Idag var jag på förlaget och tittade igenom bokmanuset en sista gång före tryck. När vi skiljdes åt sa Micke, en av förläggarna:
- Då ses vi om en vecka, med 100 välskrivna sidor.
Och JA - det är jag själv som uttalat den ambitionen inför Frankrikeresan, men just då kändes det som han lika gärna kunde ha sagt "då ses vi om en vecka, när du genomgått din transplantation av alla kroppens organ" eller "då ses vi om en vecka, när du tagit dig igenom Stockholm maraton, hoppande på ett ben och med förbundna ögon".
Men det kommer att gå bra.
Det
kommer
att
gå
bra.

Nästa på tur är...

... "Hallonbäcken" av Lina Forss
I sorgen efter sin mamma står 24-åriga Timotej och svajar, ensam och utan riktning i livet. Hon kastas mellan bjudningar hos sin välbärgade familj på Östermalm och hopplösa arbetsintervjuer i det tidiga 90-talets lågkonjunktur. När hon får jobb på den nystartade reklamradion, känns det som om hon hittat ett sätt att hantera tillvaron – med jobb och fester kan hon döva sorgen och saknaden.
Så träffar hon den charmige Oden under en vild festnatt på Sandhamn. Kort därefter flyttar de ihop. Men tvivlet gror i Timotej – har hon hittat det hon söker nu? Eller är detta bara början?
I Hallonbäcken firar Lina Forss våldsamma berättarglädje nya triumfer – det är en roman där ljus och mörker möts, där skratt blandas med tårar.

... "Ligg hos mig" av Joanna Briscoe
Vem är Sylvie Lavigne? En grå mus. En oansenlig gestalt som knappt märks i ett rum med människor. En person man omedelbart avfärdar som tråkig. Hon är som ett spöke. Ändå lyckas hon på något mystiskt sätt nästla sig in – och emellan – det sammansvetsade paret Richard och Leila.
Richard och Lelia väntar sitt första barn. Barnet blev till i ett fnittrande kaos strax innan de skulle iväg på en julfest. Där möter Richard Sylvie. Efter festen börjar Sylvie plötsligt dyka upp överallt och motvilligt blir Richard förförd av henne. Samtidigt blir också Leila närmare vän med Sylvie och så småningom inleder även de ett kärleksförhållande.



Sen hittade jag faktiskt inte fler jag ville ha bland pocketböckerna på Akademibokhandeln. Någon som har bra tips? Alla böcker jag längtar efter att läsa kommer ut först senare i vår - tror att jag har fem-sex böcker på bevakning på Adlibris.

Jag gillar inte att titta på teve. Brukar jag hävda. Jag börjar dock tvivla när jag kommer på mig själv med att sätta mobillarmet på 19.00 för "Two and a half men". Någonstans inom mig misstänker jag att det kanske finns en massa andra, minst lika roliga, program jag missar...

Vi fortsätter på avdelningen kultur och konstaterar att "Ur vulkanens mun" av Helena von Zweigbergk var en bra bok. Samtidigt som jag höll på att reta ihjäl mig på hur fåniga och patetiska Anna och hennes man Mats framstod, var det inga problem med att förstå vad som låg bakom deras barnsliga beteende. Jag gillade de väldigt nära beskrivningarna och tyckte för en gångs skull att det var skönt att inte historien hastade iväg. Befinner man sig en vecka på Sicilien för att ta reda på om kärleken verkligen är över kan jag tänka mig att tiden går precis sådär långsamt som i boken. Dessutom var berättelsen full av precisa och briljanta iakttagelser som kändes så "på pricken" att man nästan misstänker att författaren varit i ett sådant förhållande själv. Men å andra sidan - vem har inte det? Läs den, tycker jag.

Förra gången hette han Simcha och var en liten judisk pojke i filmen "Left Luggage". Den här gången var föremålet för mina intensiva "vi måste åka och adoptera honom omedelbart"-känslor den lille hasarpojken Hassan i "Flyga drake". Sååå söt! I övrigt var det en helt okej filmatisering av Khaled Hosseinis roman. Orkar man kan man störa sig på en hel del förenklingar, annars kan man bara se den för ... ja, Hassan till exempel. Kan man adoptera från Afghanistan?

Det vackraste påskriset har vi ute på gården.

Jag minns att man var påskkärring, men vad ville man egentligen?
Få något? Ge något? Bara så att jag är förberedd om det ringer på dörren.

Kunde inte hålla mig till påsk, så jag smällde glatt i mig hela "Mitt rätta jag" igår kväll. Det var en underhållande historia. Lättläst. Verklighetsnära. En sådan bok man inte lägger ifrån sig, trots att man varken köper karaktärerna eller storyn fullt ut. Till exempel hade jag lite svårt för att huvudpersonen - en slackerkille som alltid glidit fram i tillvaron utan att ta särskilt stort ansvar - brast ut i gråt ungefär på var fyrtionde sida. Dessutom var slutet lite väl... filmiskt. Men eftersom jag faktiskt lade fem timmar på den hade den något. Definitivt. Det jobbigaste var dock att jag ungefär efter femtio sidor fick upp bilden av en väldigt ytligt bekant - och sedan kunde jag inte koppla bort huvudpersonen från honom. Undrar om han har tagit itu med sitt liv än.

Ibland är det tråkigt att inte ha några kollegor att dela journalistiska höjdpunkter med. Denna text är helt underbar. Vad sägs t ex om avslutningen:

Steg fem: Nu kommer vi till kvällens mest kritiska stund: Hur byxorna ska tas av utan att killen står kvar i strumplästen? Vill tjejen hjälpa till med knapparna går det bra. Men sedan måste killen ta över själv. Knepet är egentligen ganska enkelt: Låt både strumporna och kalsongerna följa med byxorna – och kvällen är räddad.

Eller när det gäller hur man tar av sig slipsen:

Nödlösning: Ta fram nagelsaxen!

"Kvällens mest kritiska stund" - att stå naken i strumplästen...
Självklart. Allt annat ter sig ju sjukt banalt i en jämförelse.

Gissa vilket som är Niklas påskägg och vilka som är mina... Detta är böcker jag verkligen ser fram emot att läsa. Så här beskrivs Mitt rätta jag av Pernilla Glaser på Bonniers hemsida:

Efter en hård dag på det som knappt kan kallas ett jobb längre återvänder Nicke till sitt hus i det idylliska radhusområdet och snubblar rakt in i resterna av en massaker. Det tar honom inte lång stund att lista ut att det är hans kära hustru som vräkt ut hans mest älskade och ömtåliga samling av Dinky Toys-bilar och action-gubbar på uppfarten. Lika fort förstår han hur hon upptäckt ytterligare en av hans otroheter och den här gången verkar mer än hans leksakssamling sönderslagen bortom räddning. I ett slag välter Nickes tillvaro över ända och han kastas ut i ett kaos som bara blir värre för varje timme. Drömmen om att vara en glidare på topp förvandlas snart till en mardröm på botten. Först när Nicke lyckas utlösa en katastrof värre än alla andra blir en vändpunkt möjlig. Mitt rätta jag är en bitsk och rolig bok om en ung man som med blindgångaraktig säkerhet lyckas göra allting fel. En underhållande moralitet i hög hastighet för en skedmatad sjuttiotalsgeneration.

Och så här beskrivs Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun på Norstedts hemsida:

Anna och Mats åker på en veckas semester till Sicilien i närheten av vulkanen Etna tillsammans med sina två barn, Molly, sju år, och Sebbe, elva. Våren har varit tung och veckan på Sicilien, som de egentligen inte har råd med, är ett försök att bryta en ond cirkel. Barnen är förväntansfulla och ser fram emot att få blicka ner i en riktig vulkan. Ändå håller de på att förgifta varandra och barnen med surhet och bitterhet. Mats tystnar och Anna förlorar sig i fantasier om Den Andre. De driver varandra till en gräns där de håller på att tappa kontrollen. Ett spänningstillstånd som börjar bli farligt… Resan skulle bli en början till förändring. Men kan de mötas igen? Och vill de det?Helena von Zweigbergks nya bok Ur vulkanens mun är ett laddat relationsdrama om konflikter, svek, drömmar och kärlek som fullkomligen tar andan ur läsaren.

Återkommer med en rapport efter påsk. Ska också säga att de fina påskäggen på bilden kommer från Åhléns.

Halv sex idag började jag tycka att det kändes som helg. Har jobbat en hel del både lördag och söndag och idag var jag i staden som ni ser på bilderna och gjorde en intervju. Någon som vet var det är? Har dock hunnit med lite trevligheter också - middag med Mariko och Magnus i fredags och melodifestivaltittande med Celia och Patrick igår kväll. Och intervjun idag var verkligen jättetrevlig. Men nu soffan... Eller badkaret? Eller sängen?

Jag är en vanemänniska, åtminstone när det handlar om musik. Därför lyssnar jag nästan uteslutande på låtar ur "senast tillagda"-avdelningen i mitt itunesbibliotek. Och eftersom det är nytt är det ju oftast väldigt trevligt. Men - förutom Ane Brun, Amy Winehouse, El Perro Del Mar, King Creosote, Hercules and Love Affair och soundtracket till Juno har jag den senaste veckan även fått förmånen att njuta av Reine Brynolfsson och introt till Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" cirka tusen gånger, bara för att jag varit för lat för att plocka bort ljudboken.
Prolog. Fredag första november. Det hade blivit en årligen återkommande händelse. Mottagaren av blomman fyllde nu åttiotvå år.
Ja, jag har förstått det nu! Tyst! Tyst!

Vill man frossa i ännu mer unnhemsk relationsdramatik kan man göra det här.

Vet inte om jag har berättat om ett av de största traumana i vår relation, den så kallade nyckelincidenten? Den har kommit att bli en viktig referenspunkt, särskilt för Niklas som, av någon outgrundlig anledning, tyckte sig gå som segrare ur striden.
Så här var det: Det hela utspelade sig för cirka två år sedan, när vi bodde på Hyregatan. Jag hade blivit av med min cykelnyckel, och ägnade cirka en timme åt att vända upp och ner på varje enskild pinal i lägenheten. Utan att hitta den, så klart. När Niklas kom hem hade jag kanske ett litet, litet stråk av anklagan i rösten när jag frågade om det möjligen inte var så att han lånat den. Svaret var nej, men han hjälpte mig snällt att leta. Och vips - plötsligt dök nyckeln bara upp, under ett papper på diskbänken. Låt mig repetera: Under_ett_papper_på_diskbänken. Diskbänken som, liksom i alla andra lägenheter, var centralt placerad i köket, både inom syn- och räckhåll, och för tillfället icke belamrad med annat än detta enda ark papper.
Och naturligtvis hade jag tittat där tidigare - allt annat vore ju synnerligen märkligt när jag till och med rotat runt bland gamla skridskor och vadderade tomtar inne i klädkammaren. Men Niklas påstod det motsatta, och ville inte alls lyssna på min teori om att han, i ett desperat ögonblick av dåligt samvete för att han lånat nyckeln utan återbörda den, smugit in den under pappret när jag för femte gången genomsökte papperskorgen inne på toaletten. Faktum är att han till och med kände sig djupt kränkt av denna teori.
Sedan dess kan jag inte tappa bort något - förlåt, jag menar förstås bli av med något på ett oförklarligt sätt - utan att Niklas hånskrattar mig rakt upp i ansiktet och hänvisar till nyckelincidenten. Och det retar ihjäl mig! För den här gången vet jag till exempel:
1) Att min häftapparat är borta.
2) Att det är en vit häftapparat som jag har köpt.
3) Att det inte alls är en häftapparat som Niklas "fört med sig in i boet och haft i evigheter".
4) Att han istället har haft en silvrig häftapparat med en liten brun "mössa".
5) Att min inre röst, som säger att den silvriga häftapparaten med den lilla, bruna "mössan" kanske stod på mitt skrivbord på Egmont, har fel.
6) Att det inte är jag som gjort av med häftapparaten (oavsett vad Niklas säger).
7) Att det är Niklas som slarvat bort den (oavsett vad Niklas säger).
Och kanske, kanske kan rättvisa skipas den här gången. Hittar jag häftapparaten på något av "hans" ställen är det ett lika - och jag behöver aldrig mer anklagas för att vara en dålig letare. Jag låter härmed jakten börja...

Varför finns ordet "fördelaktigt" men inte "nackdelaktigt"?

Jag har anmält mig till ett skrivläger. Eller okej, jag har designat mitt eget skrivläger. Det blir jag, datorn och den här utsikten i en vecka. Också en del plommonyoghurtar och franska baguetter så klart. Men framförallt - så_hårt_jobb. När? 29 mars - 5 april. Var? Här!

Min underbaraste artistälskling Antony Hegarty från Antony and the Johnsons kan nu höras i fem av spåren på Hercules and Love Affairs nya... vad säger man här egentligen? Cd? Platta? Download? Myspaceutgivning? Antony är normalt inte alls disco, men det här är en riktigt bra låt! Klicka på "Blind" i spelaren.

Tjack tack

Allvarligt talat, om en man snarkar är det inte snarkplåster han behöver. Det är snarare ett litet, litet kuvert med vitt pulver att ge till sin fru dagen efter...

Häromdagen var jag på en trevlig middag, som dock tog en intressant vändning då mitt jobb kom på tal.
– Jag tycker jättemycket om dig, Linda, men jag måste bara fråga hur du kan jobba på en så ytlig tidning. Alltså nu menar jag inte Hennes specifikt, utan tjejtidningar i allmänhet.
Och sen fortsatte det – med hur tjejtidningar ”profiterar på kvinnors ångest”, hur vi talar om hur tjejer ska leva för att vara lyckade, hur vi gör små barn till bantningsoffer, hur vi styr och skapar ett förfärligt, kommersiellt statussamhälle.

Först blev jag ganska paff. Sedan blev jag arg. Inte på den här tjejen specifikt, utan på att folk ofta har så starka åsikter utan egentligen veta någonting om hur vi jobbar.
För först och främst finns det olika tjejtidningar. Man kan inte dra alla över en kam. Hennes, som jag tidigare jobbade på och nu frilansar för, hade länge en policy om att inte skriva något om bantning. ”Du duger som du är” var vårt motto, tills vi insåg att vi snarare gjorde kvinnorna en otjänst. Övervikt och fetma är ett jätteproblem idag – det vet alla - och varför skulle vi stoppa huvudet i sanden istället för att uppmuntra och inspirera de tjejer som behövde det till ett friskare och sundare liv? I samband med detta drog vi också igång Hennes Modell – ett projekt som syftade till att lyfta fram vardagsvackra tjejer – från hela landet, från storlek 34 till 44. Dessa fick inte bara vara med i våra mode- och skönhetsreportage, de fick dessutom pryda omslaget. Vi erbjöd inte våra läsare några mirakelkurer à la gå ner sju kilo på en vecka, däremot erbjöd vi dem att vara med och påverka våra rådande skönhetsideal. Något jag tycker är allt annat än ytligt – och något som också tusentals vardagsvackra tjejer nappade på.

Hennes, som får bli mitt främsta exempel här, vänder sig dessutom till tjejer i åldern 25 till 35 år. Kvinnor som får ha sex, som får köpa ut sprit på systembolaget, som i många fall har både utbildning, karriär och barn. Någonstans måste jag lita på att detta är kvinnor som kan göra sina egna bedömningar och kloka val. Jag kan inte tänka att ”nu kommer Karin i Linköping springa ut och köpa det dyraste schampot på den här plocksidan för att hon vill flasha med ett dyrt märke på sin badrumshylla” – jag måste tänka att ”visst, det kan mycket väl finnas med ett schampo för Karin och hennes statusvänner, men det ska också finnas ett schampo för den som har mjäll, tomt på kontot eller hår som är mer elektriskt än ett kärnkraftverk när hon drar av sig mössan.” Att skriva för en tjejtidning handlar om att inspirera, visa på möjligheter och lyfta fram det som ligger i tiden – men de specifika valen, de får kvinnorna faktiskt göra själva.

Och visst – man kan tycka att det är både finare och bättre att läsa böcker, titta på Discovery Channel eller att gå till en psykolog med sina problem – men alla de som inte gör det då? Är det något fel med att försöka nå dem på annat sätt? Tjejen som aldrig har fått orgasm, kvinnan som fått tre missfall i rad, tjejen som blivit diskriminerad på sin arbetsplats eller aldrig haft något jobb överhuvudtaget – kan de verkligen må dåligt av att läsa om hur andra med liknande erfarenheter haft det, och hur de löst sina problem? Kan de må sämre av att få webbsidesadressen till en hjälpgrupp? Kan de må sämre av att få veta att det faktiskt finns ett nätverk som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter? Kan de må sämre av att få veta att de faktiskt inte är ensamma? Jag tror inte det.

De tjejtidningar jag har jobbat på har inte bara varit yta och flärd. Lika ofta pratade vi om att förmedla ”hjärta och hjärna” till våra läsare – något alla de läsarbrev vi fick skvallrade om att vi lyckats med. Jag kan förstå rädslan i att ha barn som ska växa upp i dagens samhälle, men någonstans tycker jag att man måste möta verkligheten och skapa de bästa förutsättningarna utifrån den, snarare än att gömma sig i en koja i skogen för att det skulle vara så naturligt och icke-kommersiellt.

Vi måste alla ta ansvar. Vi är alla med och skapar det samhälle där våra barn ska växa upp. Tar du en kopp kaffe och ett ägg till frukost och cyklar motionscykel framför teven för att ”mamma blivit så tjock” tror jag dock att detta påverkar dina ungar mer än vad en hög med magasin gör. Särskilt eftersom du ju ändå inte läser dem (det gör ingen, förutom hos frisören).

Jag är själv uppvuxen i en familj där vi köpte tidningar när vi skulle ”mysa”. Och det handlade inte om att vi satt och smidde statusplaner kring hur vi skulle bräcka grannarna med nya prylar, utan om att det var skön avkoppling och inspirerande läsning om tidstypiska fenomen, annorlunda företeelser och spännande människor.

Jag ser inte mig själv som ytlig. Jag köper alla mina kläder på H&M, jag lever på studiemedlets knappa 8000 kronor i månaden, jag har valt ett yrke som författare där man i bästa fall tjänar några tusenlappar på ett års arbete. Däremot lever jag här och nu. Jag kan inte bortse från det samhälle som finns runt omkring mig, och som format mig. Hur gärna jag än skulle vilja säga att jag inte låter mig påverkas av yttre faktorer, så gör jag det. Kommer det till exempel fram en man till mig – med långt fett hår och smutsiga kläder, utan tänder och koll på läget – då tänker jag tyvärr inte: ”Hej, trevliga man!” Jag läser in en hel massa grejer – som jag lärt mig från tidningar, teve, skolan, jobb, familj, vänner, you name it. Hur gärna vi än vill säga att vi är fördomsfria och öppna mot vår omgivning så har vi ett kulturellt bagage som gör att vi läser in vissa grejer. Men att bara ge tjejtidningarna skulden för det här tycker jag är fel. Vi är bara en av många röster i samhället. Och ibland kan det nog vara nyttigt att stanna upp och lyssna till sin egen, innan man ger sig på en, i mitt tycke, slentrianmässig kritik av magasinen.

Jag ber om ursäkt för dålig blogg den här veckan. Jag har haft huvudet fullt av en annan historia... Men nu finns det i alla fall något nytt att läsa på hennes-webben. Om fotriktiga sexleksaker.

Detta är så sorgligt att jag fick tårar i ögonen när jag läste det i en lite längre artikel i Sydsvenskan i morse. Tänk, att återvända till hytten efter att ha varit med om en sådan sak. Öppna upp en burk sardiner och sitta där, ensam, i flera dagar. Inte förrän i morgon ska transportfirman bärga bilen. "Till dess blir han kvar i parkeringsfickan på väg 13", avslutas artikeln.

Årets investeringar?

N: Jag funderar på att bygga om den där datorn till en sorts mediedator.
L: Jaha?
N: Ja, så kan man sätta i ett tv-kort så att man kan spela in program från tv:n. Kostar bara typ sjuhundra.
L: Mhm... Vad skulle du spela in då?
N: Jag skulle inte spela in något.
L: Vem skulle då göra det?
N: Du.
L: Men jag tittar ju aldrig på tv?
N: Du ser det där danska... Det lille forskel. Det kunde du spela in.
L: Men det tittar jag ju på...
N: Ja, men om du missade det...

Lite senare

L: Jag har funderat på att köpa ett sådant där ritbord till datorn. Wacom Tablet...
N: Vad skulle du ha det till?
L: Rita. Typ.
N: Men du ritar väl inte?
L: Nej... Men ändå.

Japp, jag fick min räkmacka, liksom en härlig sjösjuka. Om ni tycker att jag är blek på bilden är det inget emot vad jag var en halvtimme senare (och ännu värre på vägen hem!). Men vi kom fram till slut och hade två jättemysiga dagar. Huset vi bodde i var fint och låg precis vid havet, och även om allt var fullständigt off season lyckades vi hitta öppna fik och butiker i såväl Allinge som Rönne. Annars promenerade vi runt (tidvis i strålande sol!), lagade osso buco, drack vin, läste, kollade på film och hade det precis så där skönt som man vill ha när man åker bort en helg i februari-mars. Och ja - allt var i perfekt ordning när vi kom hem.

Allinge & Rönne

Strandpromenad