Blir så arg när jag hör gamla människor – för det är faktiskt nästan uteslutande äldre – uttala sig kring rätten till äktenskap för homosexuella. Framför allt eftersom deras huvudargument ofta handlar om barn, som om äktenskapet främst var en sorts barnalstringsfabrik. Och invändningen att ”kvinna och man - det är så här det har sett ut i flera tusen år – varför ska man ändra på det nu?” – kom igen!
Men mest av allt är jag ilsken för det där med barnen.
– Äktenskapet är en institution för reproduktion och därför har inte den gruppen (de homosexuella) något där att göra.
Så sa en man just i Rapport. Och då kan jag inte låta bli att undra: De som inte kan få barn då? Har de inte heller något i äktenskapet att göra? Eller de som har en allvarlig sjukdom eller ett handikapp som de riskerar föra över till sitt barn? Ska inte de få gifta sig?
Jag kan tänka mig tusen saker som vore värre än att växa upp med två pappor eller två mammor (om man nu ska göra en barnfråga av äktenskapsfrågan). En förälder som misshandlar, är alkoholiserad, aldrig träffar sina barn för att hon/han jobbar för mycket, utnyttjar sina barn…
Och hur många växer inte upp med en ensamstående mamma eller pappa? Blir de i så fall inte också utan manliga eller kvinnliga förebilder, det som äktenskapsmotståndarna är så rädda för? Som om inte några andra sociala sammanhang existerade än familjen.
Trött blir man. Och arg.