Två nya tidningar. Tre nya böcker. Ett kexchoklad. Fem värmeljus. En varm filt. Mitt bästa vi-är-soldater-i-Afghanistan-program på teve. Men nej, inget hjälper. Det är så tråkigt att vara ensam hemma på kvällen. Niklas är i Amsterdam med en skjorta och en kavaj och en viktig väska och här försöker jag "njuta av ensamheten". Det går dåligt.

Blir så arg när jag hör gamla människor – för det är faktiskt nästan uteslutande äldre – uttala sig kring rätten till äktenskap för homosexuella. Framför allt eftersom deras huvudargument ofta handlar om barn, som om äktenskapet främst var en sorts barnalstringsfabrik. Och invändningen att ”kvinna och man - det är så här det har sett ut i flera tusen år – varför ska man ändra på det nu?” – kom igen!
Men mest av allt är jag ilsken för det där med barnen.
– Äktenskapet är en institution för reproduktion och därför har inte den gruppen (de homosexuella) något där att göra.
Så sa en man just i Rapport. Och då kan jag inte låta bli att undra: De som inte kan få barn då? Har de inte heller något i äktenskapet att göra? Eller de som har en allvarlig sjukdom eller ett handikapp som de riskerar föra över till sitt barn? Ska inte de få gifta sig?
Jag kan tänka mig tusen saker som vore värre än att växa upp med två pappor eller två mammor (om man nu ska göra en barnfråga av äktenskapsfrågan). En förälder som misshandlar, är alkoholiserad, aldrig träffar sina barn för att hon/han jobbar för mycket, utnyttjar sina barn…
Och hur många växer inte upp med en ensamstående mamma eller pappa? Blir de i så fall inte också utan manliga eller kvinnliga förebilder, det som äktenskapsmotståndarna är så rädda för? Som om inte några andra sociala sammanhang existerade än familjen.
Trött blir man. Och arg.

Åh, jag har blivit kär. I Oliver C. Johansson - huvudpersonen i lilla underbara "Ich bin ein Bibliothekar!" av Christer Hermansson. Varför får inte sådana här böcker mer uppmärksamhet? Vad den handlar om? Så här står det på baksidan:

Han är så lik Candide som någon modern, svensk, litterär gestalt någonsin kunnat önska sig. Han heter Oliver C. Johansson och arbetar som bibliotekarie vid Södertälje stadsbibliotek. Och han är nöjd, intill självutplåning. Nöjd med den nya bibliotekschefen Eva Larssons konsultbemängda omorganisationer. Hermansson har i Oliver skapat en tragikomisk figur som i sin entusiastiska undergivenhet är svaret på den samtida, korporativa kick off-kulturens våtaste drömmar.

Kunde inte sagt det bättre själv. Snälla, läs!

Apropå runkeball... Kom just hem från bion och lilla fina filmen Irina Palm. Gå och se den. Det är den värd. Även om det just ikväll bara var jag och Niklas i biosalongen.

Beroende på vad mina mail handlar om får jag nischad reklam på min gmail-sajt. För det mesta tänker jag inte ens på den, men av någon anledning råkade jag nyss kasta ett öga i högermarginalen. Detta är vad marknadshjärnorna tycker att jag borde vara intresserad av:

Åsa M Waldau

Beställ CD-skivan "Mitt Hjärta", eller lyssna på smakprov.

www.asamwaldau.com

Utskurna texter i vinyl

Utskurna texter i vinyl i högkvalitativ 7-årsfolie. Köp dem online!

www.rustung.se

Eddie Meduza Runkeball

Två friska händer är allt en man behöver.

www.BeastWear.se

Så mitt i prick! Har redan börjat skissa på vad jag ska skära ut i vinyl. Ett svårt val. Budskapet ska ju hålla i sju år. Annars är det nog inte riktigt värt pengarna.

Sen kan jag ju förstås inte låta bli att undra varför man behöver två friska händer till Eddie Meduzas Runkeball?

Läste en ganska välskriven men väldigt irriterande bok om en kvinna vars psykologpojkvän blev anklagad för sexuellt ofredande av en liten flicka. Redan efter hundra sidor förstod man att killen inte hade gjort det, men ändå fortsatte den i tvåhundra femtio sidor till för att komma fram till att - just det, surprise - han hade inte gjort det. Det kändes så klart helt fel att hoppas att det skulle dyka upp något spännande och överraskande som avslöjade honom som pedofil - men rent dramaturgiskt var boken en katastrof. Å andra sidan var jag ju tvungen att läsa till slutet, för att se om författaren verkligen kunde vara så tråkig. Men det är ju inte riktigt därför man läser. Ingen som har läst något läsvärt den senaste tiden? Tar tacksamt emot bra boktips!

Mina tänkardagar i Höganäs slutade med att jag lade ner mitt pågående romanprojekt. Jag säger inte att jag aldrig ska skriva den boken, men jag ska i alla fall inte göra det just nu. Det blev helt enkelt för komplicerat, för långt ifrån mig själv, för mycket av intriger jag inte skulle orka utveckla på ett... värdigt sätt. Det är lite synd, för jag tyckte verkligen om huvudpersonen, men kanske kan han dyka upp i något annan form, någon annanstans.
Igår eftermiddag träffades vi i den lilla seminariegrupp som diskuterat författarrollen vid några olika tillfällen sedan i höstas. Vi pratade då om behovet av att skriva, men också behovet av att skriva något annat - särskilt då man blivit klar med en roman eller något annat större projekt. Och troligtvis är det just det mitt post-Swing it-skrivande har handlat om - att skapa distans, att prova något nytt, något annat - allt för att komma fram till att jag faktiskt saknade skrivandet på det där självklara sättet jag är van vid.
Så nu blir det en 30-plus-roman till. Om käääääärlek - så klart.

Om ni vill läsa och kommentera kring något mer insiktsfullt kan ni klicka här. Jag tycker verkligen det vore intressant att höra vad folk tycker i den här frågan. Är det så viktigt för jämställdheten?

Jag sitter hos min mamma och tänker. Skriver och tänker. Tänker man mycket smyger det sig lätt in en del konstiga tankar. Till exempel är det konstigt att det inte finns en hårfärg som heter furu, när det finns mahogny. I så fall skulle jag ha furu-hår. Min mamma har många furumöbler. Jag matchar alltså möblemanget. Alltid nåt, en sån här dag.

Vet inte om det är min inre kontrollant från Skatteverket som gjort att bokhyllan jag köpte till företaget nu har blivit ett Porrskåp! För vad annat anstår en sex- och relationsredaktör! Innehållet är dock väldigt oskyldigt, det är bara utsidan som tapetserats med några av mina erotiska fynd från Tradera. Niklas favorit har dock ännu inte funnit någon naturlig plats. Kanske ska föreslå att han ramar in den och tar med den till sin arbetsplats?

Det är visserligen ganska vackert, men det är också roligt. Jag har alltså en man som är totalt blind för vissna blommor. Barrande granar, kryddörter som ser ut som de varit med om ett svedjebruk och, som här, tulpaner som bugar och ber om att bli slängda - ja, all form av växtlighet tycks studsa mot blinda fläcken i hans ögon. Men det är tydligen inte hans "fel", utan hjärnans. Det är den som är programmerad att ignorera blommorna. Åtminstone om man får tro ett helt suveränt danskt relationsprogram som tyvärr bara går på DR1. Det heter "Den lille forskel" och handlar om skillnader mellan kvinnligt och manligt beteende, och det är så träffsäkert! Se det om ni kan, på måndagar 19.30. Vad gäller tulpanerna handlar det om att kvinnan alltid håller på att plocka när hon är hemma - allt från strumpor på sovrumsgolvet till smulor på köksbordet. Mannen är däremot inriktad på att vara ledig när han kommer hem från jobbet, ungefär som det funkade på 50-talet, och har därför aktivitetsdelen av hjärnan avstängd. Och det är bara en av massor av intressanta grejer man får skratta igenkännande åt i programmet. Som sagt - se det!

Minns ni inlägget om när jag blev plåtad som Glada Fröken Ullared? Nu är första krönikan publicerad i Hennes och jag är mycket belåten med att de inte valde ett foto med Blusen med stort B. Vill ni läsa krönikan och allt annat trevligt i tidningen rekommenderar jag naturligtvis att ni köper ett nummer. Men skulle ni - liksom jag - vara härligt januaripanka finns den även på nya, fräscha webbsajten.

Nu har bokbibeln Vårens böcker 2008 kommit ut. Och där - på sidan 39 - hittar ni mitt debutantporträtt! För släktingar som vill ha en tegelsten att försöka knö in i min tjocka författarklippbok-to-be, rekommenderar jag en beställning på den här sajten. För alla er andra, som bara är intresserade av vad jag har att säga mina första fem minuter i författarrampljuset (och som inte har mikroskopsyn), klistrar jag in texten från SvB här:

Swing it – det är tidens melodi!

Mannen som stod framför mig i det rödaktiga skenet var lik min morfar. Lång, smal och tunnhårig. Dansk. Det fanns dock en skillnad. Jag har aldrig sett min morfar i svart läderstring. Hade jag nämnt ordet ”swingersklubb” för honom är jag dessutom ganska säker på att han trott att det handlade om dans. Men den där kvällen var det ingen som dansade. Tryckte sig mot varandra, guppade upp och ner, rörde sig rytmiskt – visst – men i övrigt var det inget på klubben som förde tankarna vare sig till jitterbugg eller lindy hop. Inte den enorma sängen i spegelrummet, inte ”doktorsmottagningen” och inte den stora penisskulpturen i trä.
Jag var fascinerad när jag åkte därifrån några timmar senare – och full av frågor. Många av dem hade jag fått svar på av medlemmarna på klubben, annars hade jag inte kunnat skriva den artikel jag var ditsänd för. Nej, det jag främst funderade på var vad jag tyckte om swinging och partnerbyte. Spännande eller smaklöst? Sexigt eller tragiskt? Frigjort eller fult? Normalt eller onormalt? Och vad skulle man tycka, år 2002?
Under mina år som journalist, bland annat på tidningen Hennes, har jag skrivit mycket om sex och relationer. Kvinnors relationer med otrogna män, slarviga män, barnvägrande män, män som varken har lärt sig hitta klitoris eller tvättmedelsförpackningen. Och någonstans har jag alltid tyckt lite synd om dem. Männen, alltså. Medan vi kvinnor vältrar oss i varandra när helst vi får tillfälle – i tidningsartiklar, på tjejmiddagar, under timslånga telefonsamtal – är grabbarnas arenor för personliga känsloutspel mer begränsade. Inbillar jag mig. För vem snackar de med när flickvännen suckar, surar och vänder sig åt sidan i sängen? När hon vägrar skaffa barn, visa hur hon vill bli smekt eller erkänna att hon haft ihop det med datakillen på jobbets julfest? Eller som i Lars Holms fall – när en trekant plötsligt krockar med hans fyrkantiga värld?
Lars Holm är jaget och huvudpersonen i min roman. Han är 32 år och lever ett, i hans tycke, fridfullt liv med sin sambo, bibliotekarien Pernilla. Åtminstone tills den dag då han bokstavligt talat blir tagen på sängen när Pernilla avslöjar en av sina sexuella fantasier. Därefter blir inget sig likt.
Från en manlig bekant fick jag följande kommentar, efter att han läst boken:
”Det är nästan lite kusligt… Hur kan du veta precis hur vi tänker – du är ju kvinna?”
Det tog jag som en komplimang. Men framförallt hade jag väldigt roligt när jag skrev Swing it! Min förhoppning är att du som läser också ska ha det.

Detta är utsikten från mitt skrivbord. Upplyftande, eller hur?

Grå, gråare, gråast.

Nej, men vad fan... Ärligt talat - vad gör vi här? Jag har fyra lampor tända runt mitt skrivbord, ändå vill mina ögon bara sjunka ihop. Och det är minst fyra månader till man ens kan tänka på att ta av sig jackan utomhus...

Marseille, januari 2007.

Lars Winnerbäck.
Världens vackraste.
Jag fick ärligt talat en klump i halsen när han fick ta emot priset på Grammisgalan.
Så fin.
Helene. Nina. Ni förstår precis.
Och Jennie håller tyst.

Tog dagens back walk (låter coolare än "stärkande promenad för ryggen") bort om Värnhemstorget, där huvudpersonen i min nya roman bor. Och ni kan inte tro det, men där kom han plötsligt cyklande, Sid Åkerman! Med ett glappigt baklyse på cykeln, en parkas som hängt med sedan 70-talet (som alla fashionistas skulle döda för idag) och en liten, liten grå hatt på huvudet. Jag trodde nästan inte mina ögon - särskilt inte när jag går ytterligare hundra meter och stöter på en 25-årig kille i slängkappa, blont pipskägg och basker. Varför kommer ni att förstå någon gång nästa år... Jag tar det som ett tecken, åtminstone på att jag har placerat mina huvudkaraktärer i helt rätt kvarter!

Jag börjar lära känna Sid Åkerman nu. Skrattar fortfarande åt en rolig detalj jag skrev i morse. Nu ska jag gå ut och gå en timme. Måste försöka få bort mitt ryggont. Annars blir jag till slut en sådan som ligger i sängen och skriver böcker med munnen.

Apropå korv har jag - tack vare läsningen av Den perfekta omeletten - kunnat upplysa Niklas om att de andouillettes han har ätit ett par gånger i Frankrike består av mald magsäck. Han tänker inte äta dem igen.

Den enda kvällsporr jag för närvarande ägnar mig åt är läsning av Den perfekta omeletten. Riktigt smöriga - ibland på gränsen till outhärdligt sliskiga - Frankrikeskildringar, skrivna av en kulturutsvulten engelsman (Peter Mayle) - men det är precis vad jag behöver för att somna med huvudet fullt av glada och färggranna tankar. Hittills har vi avverkat grodlårsavsmakning i Vittel, ostätartävling i Livarot och ett mat- och dryckesmaraton (Ja. 42 195 meter. Springande. Med stopp för mat och dryck. ) genom Bordeaux vingårdar. Ikväll blir det tydligen blodkorv.

Just när jag som bäst behövde en egoboost för att på fullständigt allvar komma igång med bokskrivandet i morgon, fick jag två! Först från superduktiga och hypereffektiva journalisten Caroline Engvall, som inte bara skriver artiklar i rekordfart, utan som dessutom fått ur sig en roman bara på någon månad (som ges ut i vår). På hennes blogg – som är mer som en dagbok och därmed inte öppen för alla – hade hon idag gjort en lista för 2007 där jag blev Årets mest välformulerade, ett ”pris” jag delade med fantastiska Sofia Åkerman (som jag också intervjuat en gång). Roligt – med tanke på hur många andra duktiga skribenter Caroline känner – och för att hon recenserar pocketböcker i Metro och därmed läser en hel del.
Därefter ringde Micke på förlaget och berättade att en viktig person läst ”Swing it!” under helgen och sedan mailat honom och tyckt fantastiskt fina saker. Precis på pricken av vad jag hoppats att folk ska tycka om boken, faktiskt!
Så nu är jag glad och ser fram emot att börja skriva i morgon. Tack till er!

Caroline har inte bara en stor skrivtalang, hon har dessutom ett hus i Thailand som hon och hennes fotograf-man bor i på vintern. Läste idag om hur de skulle ge sig ut på en road trip där borta – något som faktiskt jag och Niklas också planerat om någon månad. Dock inte i Thailand. Utan i Halland. Av alla ställen. Tänker mig Varberg, Falkenberg och så ett par mindre hålor. Kanske Göteborg. Och detta för att researcha till nya romanen. För denna skulle jag också tacksamt ta emot ett styck singelkvinna (eller i alla fall någon som vill låtsas vara det) – någon som vill följa med mig på en after work för singlar på ett uteställe här i Malmö, nu på onsdag kväll. Bara som sällskap, inget annat. Jag kan ju inte direkt gå med Niklas. Jag lovar att ta av mig ringarna – och bjuda på de hundra kronorna det kostar. Någon? Maila mig i så fall på linda@unnhem.se

Den här julen går sannerligen till sömnhistorien. Och allt är Den Magiska Madrassens fel. Före jul hade vi bara två fulsängar - ihopskruvade resårbottnar och tunnatunnatunna bäddmadrasser ovanpå. Men så bestämde vi att det skulle shoppas en tjock, trevlig bäddmadrass, och som den notoriska fyndjägare jag är gav jag mig ut på Blocket. 5 000 julklappar letade nya ägare stod det på Aftonbladets hemsida och mycket riktigt - i Dalby fanns Den Magiska Madrassen. Helt ny från Jysk Bäddlager. Dreamzone Gold T45. Deras värstingvariant. Nypris 3 450 - nu 1 500. Ett pris som till och med "kunde diskuteras". Vi for dit, jag prutade ner den till 1 400 och så åkte vi nöjda hem med vårt fynd.
Första natten sov vi dåligt. Andra natten var helt okej. Sen började det...
Första morgonen vaknade jag tio. Andra elva. Och igår slog jag rekordet med halv tolv!
Det går inte att vakna på Den Magiska Madrassen. Den håller en kvar med sina mjuka, varma händer. Viskar: "Ligg kvar, ligg kvar..." I fredags skulle Niklas bara gå och vila en stund på eftermiddagen. Han vaknade efter fyra timmar! Men i morgon är det den sjunde januari och jobbdags och då måste vi båda göra slut med Den Magiska Madrassen. Sådan är vardagen. Hård och omagisk.

Ett av mina andra, ständigt pågående projekt är att övertala Niklas att vi ska flytta till Frankrike. Och ja, jag är den första som förstår att man vill ha något meningsfullt att syssla med - men vad är det egentligen för fel på att bli lärling hos en vinbonde (han och Niklas går omkring i höga gummistövlar på fälten, mäter stockar, lyfter på rankor, nickar belåtet när de provsmakar en nollsexa direkt ur tunnan, vinbonden har inga barn, plötsligt har vi ärvt både slottet och vinkällaren) eller att köpa ett gäng getter och bli ostfarmare? Igår hittade jag det perfekta övningsobjektet för honom. Han kan få bo på altanen. Jag tänker att vi kan kalla honom Bruce.

Mycket av vår konversation går ut på att jag slänger ur mig en slumpartad fras, mest för att jag är uttråkad, men också för att se vad jag får för respons från Niklas. Det kan vara allt ifrån:
- Tror du verkligen att det är en bra idé att blondera håret?
Till:
- Ska du verkligen beställa en frukttårta med gelé (nu när vi precis ätit oss proppmätta)?
Igår kväll, i soffan, körde jag en mer out-of-the-blue-variant:
- Är du riktigt säker på att du vill skaffa en hund?
Konstigt nog nappade han, på ett seriöst vis.
- Ja, jag skulle nog kunna tänka mig en hund faktiskt.
Jaha? Det var ju intressant.
Och så fortsättningen:
- Den skulle kunna bli ett bra incitament att...
Schyst. Han menar "att börja röra sig lite mer". Eller "att komma ut i friska luften".
Men nej. Utan fortsättningen:
- ... att skaffa mobilt bredband så att man kan sitta ute i parken och surfa.
Well.
Är man gift med ett datafreak så är man.

Jag undrar en sak. Om Överskottsbolaget. Vad är tanken med den affären egentligen? Idag skulle vår jakt på den perfekta grönsaksbutiken i Malmö gå vidare till Özen Allfrukt på Heleneholm. Eftersom vi också behövde en väggkontakt stannade vi till vid ÖB, som ligger precis intill. Och väggkontakt hade de, liksom två påsar mandel, fyra varianter av stålrengöring och ett paket Extra.
Men varför kör man till ÖB om man inte, som vi, bara råkar befinna sig i närheten för ett annat ärende? Så många kan de väl inte vara som behöver ryggsäckar med inbyggda fällstolar, illaluktande raggsockar, gasmasker och fältflaskor? Och allt det andra - godiset, duschkrämerna och engångstallrikarna - finns ju i alla andra affärer. Som dessutom är mycket trevligare.
Nåväl.
Fyra varianter av stålrengöring, sitter ni kanske nu och tänker. Jag vet inte om det är typiskt manligt, men jag har svårt att tänka mig att jag till exempel skulle gå till Åhléns och köpa fyra olika mascaror. Men nu skulle köksvasken bli riktigt ren och då krävdes det tunga artilleriet. Till attack.
Män och städning är alltid roligt. De är så grundliga. När de väl tar på sig städglasögonen ser de omedelbart det kvinnan inte sett. (Tror de.) Att ugnen är äckligt fettig på insidan. Att badkaret har en beläggning. Att fönsterna är randiga av smuts. Stolt visar de upp sitt fynd:
- Kolla, så äckligt!
Och så kavlar de upp ärmarna, drar fram sin arsenal av rengöringsdon och sätter igång.
Efter en timme stinker hemmet av Klorin, Häxan eller Mr Muscles, och efter en och en halv lutar sig kvinnan tillbaka i soffan efter att ha plockat undan, vattnat blommorna, städat ur kylen, dammat, dammsugit och varit ute med soporna. Och efter ytterligare en kvart kommer mannen, självlysande:
- Kom, älskling! Se så rena ugnsplåtarna/fönsterna/kakelplattorna i badrummet blev!
Och det är ju bra. Också. Men jag undar vad det beror på? Förslag någon?

Hade ställt klockan på 08.30. Någon gång måste man börja ta tag i sitt post-jul-liv.
Vaknade elva, störtade ut till Niklas i vardagsrummet. Skitsur.
- Varför väckte du mig inte? Jag sa ju igår att jag skulle gå upp tidigt!
- Förlåt, jag visste inte att det var mitt ansvar.
Satte mig i soffan. Fortfarande skitsur. Kom att tänka på bilen. Som måste parkeras om utanför garaget efter nio, långt bort i Slottsstaden, om man inte vill betala miljoner i böter.
- Och bilen? snäste jag.
- Ja, den står i garaget.
- Men klockan är ju elva!
- Ja.
- Fan, du har ju ingen disciplin överhuvudtaget! vräkte jag ur mig.
Det tyckte Niklas var mycket roligt. Det tyckte inte jag.
Jag kan inte ha disciplin att gå ner i garaget när jag sover. Och att jag sov vidare helt odisciplinerat var hans fel. Jag hörde inte väckarklockan genom öronpropparna. Eller jag hörde - lite - men jag hörde också att det regnade och då skulle jag bara ligga och njuta av det en stund. Och medan allt det här hände var han klarvaken och förmögen att både väcka mig och parkera om bilen. Bara den som är vaken kan vara disciplinerad. Ett gammalt talesätt.
Okej, dagen fick ingen jättebra start. Nu håller han på att såga något i köket. Jag vill gå ur Författarskolan på grund av en uppgift som ska vara klar till på fredag.
Och det är fortfarande grått ute. Januarigrått.

Nyår blev en lugn och trevlig tillställning i Bunkeflostrand. Sex vuxna, tre barn, en ren och ett kul spel som vi hittade på själva efter desserten. Vem runt detta bord... kallade vi det, och utifrån påståendena vi skrev var jag bland annat mest trolig att vinna Nobels fredspris (moi?) och säga upp mig för att resa jorden runt, medan Niklas var den främsta kandidaten till att skjuta upp heroin och köpa ut sprit till minderåriga. Vilket fantastiskt par vi är! Kvällen fortsatte sedan med diskussioner kring hur spelet skulle tillverkas och marknadsföras - men vad jag minns slutade det med att ingen runt detta bord riktigt orkade...