Igår var far och bror på besök. Vi grillade korv, åt jordgubbar och sen var vi så klart tvungna att åka ut och titta på stugan. Igen. Tredje gången på tre dagar. Den var lika underbar. Om ni tycker att min pappa har ett lite skaka-på-huvudet-uttryck i ansiktet på bilden, så stämmer det. Hade jag orkat göra en pratbubbla hade det förmodligen stått: "Linda, Linda, du är rolig du. Var får du allt ifrån?" i den. Han har nämligen varit med förr. Tvingats göra ekonomiska kalkyler när jag fått en "briljant idé", skjutsat mig till än det ena, än det andra. En gång skrev jag en krönika om det i Hennes. Jag hävdar dock bestämt att det är annorlunda med stugprojektet. Jag är ju vuxen nu. Herregud.

Mina intressen är dina intressen

Min pappa har haft många hobbies. En gång tyckte han att akvarieskötsel var det roligaste som fanns. Han visste allt om doppvärmare och foderautomater och ägnade mycket av den tid jag själv lade på Starlet och Trackslistan åt att plantera växter, rengöra filter och dra med algskrapan. Ibland var det lite sorgligt och till och med jag blinkade bort en tår när vi höll begravning för ciklidfamiljen och Black Molly. Att jag tjatat mig blå för att slutligen få akvariet på min 11-årsdag, ja, det hade åtminstone jag glömt vid det laget.
En annan gång tyckte min pappa att mopeder var det roligaste som fanns. Och fram till min femtonårsdag var en moppe det absolut grymmaste jag kunde tänka mig. Varje söndagsmorgon tvingade jag upp min yrvakna pappa för att han skulle ge sin åsikt om en Yamaha DT, färdigprutad och klar eller en Honda MT5, mindre renov. behov. Vi ringde på annonser, snackade topplock, diskuterade kolvringar och det vi två inte visste om insugningsrör var inte värt att veta. Ja, vi var väldigt tajta – ända tills jag insåg att hjälmen inte var förenlig med en 15-årig flickas fåfänga och att en Crescent Compact aldrig någonsin blir lika cool som en DT. Mopeden? Den blev bästis med min pappa och de gjorde många roliga utflykter tillsammans.
Sen flyttade jag hemifrån och lät honom odla sina egna intressen under en tid (undantaget ett antal flyttprojekt, datorinköp, tevekanalsinställningar…).
Men så för ett par år sedan slutade jag på ett ganska roligt jobb för att – som jag såg det – skaffa mig ett ännu roligare. Jag skulle bli med företag. Frilansa. Starta eget, tjäna storkovan och bestämma allt själv. Glad och entusiastisk över mitt nya projekt packade jag bilen (okej, pappa kom upp och packade…) och flyttade från Stockholm tillbaka till Skåne.
Och jag vet inte om det var så att vi gled in i ett gammalt invant mönster – men plötsligt var det jag och min far som satt hos kommunens näringslivssekreterare och diskuterade affärsplaner, skatte- och avgiftsblanketter och konsten att fakturera med finess. Plötsligt var det min pappa som satt skumögd och läste det finstilta från Patent- och registreringsverket, som ringde Startlinjen och ställde frågor och som uppmanade mig att tänka långsiktigt. Plötsligt var det han som funderade på avdrag och reseräkningar och starta-eget-bidrag – och det såg faktiskt ut som han tyckte att det hela var det roligaste som fanns.
Så åkte jag ut på mitt första frilansbesök. Arbetsproverna i en fin pärm och f-skattsedeln som ett bevis på att jag nu var min egen. Nu jäklar skulle jag sälja mig själv! Efter en halvtimme fick jag en fråga jag inte riktigt hade räknat med:
– Vill du frilansa eller vill du ha ett jobb? Det är nämligen så att vi söker en redaktör...
Så gick det till när jag fick jobbet på Hennes (undantaget några svettiga intervjuer och tester). Och så gick det till när jag startade – och snabbt avvecklade – mitt eget företag.
Vem som fick avveckla företaget? Ja, gissa…