Årets citat

"2008 ska bli året då jag träffar en Niklas."
Singelbrorsan Micke

Är det möjligt att vara tröttare efter jul än före? Vi har i alla fall hunnit med mycket. Fixat olika projekt i lägenheten, varit på bio (Cassandra's dream. Bra!), haft familjen Wilson Stahl på lunch, käkat på Stortorget i Lund med hemkomna Karin och pojkvän, haft mamma och bröder på middag ikväll... Och nu är klockan snart tolv och i morgon är det lunchbjudning igen och sen är det nyårsafton och sen...

Myskväll med familjen

Julafton och juldagen har vi tillbringat i Staffanstorp med Niklas föräldrar och farmor.

Och på lillejulaftons kväll var vi hemma hos min pappa och åt kalkon.

Lillejulafton innebar massor av...

... åkande hit och dit i ....

... brorsan Mickes bil som bland annat har två gigantiska tärningar i framrutan.

Första stopp var hemma hos mormor och morfar...

... sedan tog vi med oss fika hem till...

... farmor som såg glad ut över besöket.

Egentligen kickade vi igång julen med Bertils födelsedagsfest den 21:a, men då glömde jag kameran. Därför börjar julrapporten med bilder från min mammas födelsedagskalas den 22:a. Moster med man, mormor och morfar och så vi i familjen... Det hela var så intensivt att morfar somnade efter maten.

Igår var jag med om en upplyftande händelse. Var i en tobaksaffär och skulle hämta ut ett paket med böcker. När jag kom in höll kassörskan på med en lotto-kund, så jag ställde mig och väntade. En man i 60-årsåldern kom in i butiken, och efter honom en ung tjej bara iklädd kjol och topp. Förmodligen jobbade hon i närheten. Jag säger inte att jag har fördomar mot tjejer vars bröst är större än deras huvuden, men den här tjejen såg ärligt talat inte särskilt bright ut.
Vi väntade någon minut. Plötsligt hörde jag mannen bakom mig säga något till Miss Hawaiian Tropic:
- Vill du höra en vits?
- Jaa... Hennes pip lät osäkert.
- Det var Kalle som skulle gå och klippa sig och när han kom in på salongen sa frisören: "Kalle du får ta av dig mössan." "Varför det?" sa Kalle. "Jag ser inga damer här inne."
Det tog tio sekunder innan MHT förstod poängen, och fick fram något som liknade ett skratt. Jag kände mig tvungen att vända mig om och le. Mannen såg väldigt nöjd ut med sig själv. Sedan stod vi alla tre tysta i några minuter till.
När jag gick därifrån kände jag mig glad. Om jag någon gång återföds som en man i 60-årsåldern vill jag också bli en sådan som drar vitsar för främlingar och ler belåtet efteråt.

En dag som börjar med ostron och slutar med absint kan bara bli trevlig. Igår var jag och några andra från Författarskolan på en "litterär vandring" med Jan Sigurd i Köpenhamn - en vandring som kan sammanfattas en liten dos Hjalmar Söderberg och en större dos Carlsberg. Det är inte ofta man känner sig bakis klockan fem på eftermiddagen... Men trevligt var det. Stängde av hjärnan när jag kom hem och åkte med Niklas till Mobilia för julklappsshopping. Ibland är det bäst att bara köra på - och idag är jag mycket nöjd med det. Bara tre klappar kvar.

Jag. Kan. Själv.

Konto 1920: 1303:50 kr
Nettosumma: 1042:96 kr
Moms: 260:74
Men vänta... 1042:96 + 260:74 blir ju 1303:70...
Jaså - öresutjämning... Att jag inte tänkte på det.... Var fan sätter man upp öresutjämning i SPCS som typ har en blinkande och tjutande siren installerad när man gör minsta feltryck?
Är det konstigt att man får huvudvärk?

Mina anställda har nu lämnat sin önskelista inför nästa år:
- Ny chef.
- Ny ekonom.

En av våra bästa vänner, Patrick, arbetar som ledarskapskonsult och han har också en motivationsblogg. Där skriver han bland annat om mål man ska tänka ut inför nästa år. Mål man ska tänka och tugga på ett tag så att man verkligen känner sig tillräckligt taggad att ta tag i dem i januari.

Jag skulle verkligen vilja vara sugen på att bli en bättre och mer insatt egen företagare. Men ju mer jag tuggar desto tråkigare blir tyvärr smaken. Tänk om jag istället skulle ha som mål att hitta någon bra som kunde ta hand om mina kvitton och fakturor så att jag slapp den där känslan av hjärnförlaming varje gång jag tvingar mig själv att försöka förstå varför kontorsmaterial inte heter kontorsmaterial utan 6110 och varför huvudet börjar snurra så fort jag närmar mig den 365 sidor tjocka "Kulturarbetarboken Ekonomi - Skatt - Deklaration" - tegelstenen jag trodde skulle bli lösningen på alla mina problem...

Niklas säger alltid att mitt problem är att jag är för noggrann och ärlig. Och det är nog sant. Jag avskyr känslan av att inte ha koll. Och att känna mig dum i huvudet. Kombinera det med en total sifferblindhet och enorm respekt för farliga, elaka myndigheter som Skatteverket och Försäkringskassan och CSN - och jag hade nog fått sämst resultat på "Ska du verkligen starta eget? Testet för dig som tvekar".

Så. Nu har jag avreagerat mig. Nu ska jag tänka lite på julen. Kan man köpa gran utan inblandning av en man? Niklas är i Oslo och jag skulle så gärna vilja njuta av vår gran en kväll innan stora julturnén drar igång på fredag.

Igår: Lucia- och födelsedagsmiddag med Niklas föräldrar. Idag: Annual Christmas Party med Författarskolan. I morgon: 20-årsjubileum med Niklas företag. Söndag: Glöggprovning
Nån som har en lever över?

En hälsning till min bror Martin som liksom jag är en nostalgisk juljunkie. Notera gärna min andra bror Mikaels lätt feminina klädsel. Idag är han lastbilschaufför. Puss till er båda på Lucia.

En gång hade jag en pojkvän som var reservofficer. Det var på många sätt en speciell upplevelse. Till exempel var det då några år sedan han varit "i tjänst"- eller vad det kan tänkas kallas på militärspråk - vilket fick honom att...
... sucka lyriskt så fort han såg en lerig känga eller en burk ärtsoppa i livsmedelsaffären.
... glömma att en 19-årig, nykär tjej kanske kan tänka sig roligare sysselsättningar en fredagskväll än att sitta och och lyssna på stridsanekdoter och kika på snabbskisser över särskilt minnesvärda fältövningar.
... en kväll - seriöst - klä sig i full militärdräkt, inklusive ryggsäck och hjälm, fälla upp en fällstol i vardagsrummet, tända en cigg, luta sig fram och se ut som hela Kosovos framtid vilade på hans axlar. Allt medan jag... ja, funderade på min framtid, förmodligen.
Med denna kille i bagaget kan det tyckas märkligt att följande konversation utspelade sig mellan Niklas och mig idag, när vi tittade på Uppdrag granskning om Nordic Battle Group.
Jag: - När de skjuter så där, på övningar, det kan väl inte vara riktiga skott?
Niklas: - Nej, det är lösa skott.
Jag: - Men har du fått skjuta med riktiga skott någon gång? I militären, alltså.
Niklas tittar frågande på mig.
Jag blir osäker.
Jag: - Ja... Ni kanske fick provskjuta någon gång, på ett fält eller så?
Tydligen var detta mycket roligt.
Niklas: - På ett fält.... Haha, du är söt.
Fortfarande förstod jag inte om han hade fått skjuta eller inte.
Men det hade de tydligen.
Och hur skulle jag kunna veta det (om vi bortser från killen med fällstolens inblandning i mitt liv, då...)?
Det är ungefär som att Niklas skulle veta vem som gjorde illustrationerna i Mensboken (Cecilia Torudd) eller vilken färg flaskan på den hetaste Date-doften hade (röd)...
Typ.
Det är ju för tusan farligt att skjuta med riktiga skott. Såna små killar...

Ni ska få förklara en sak för mig. Varför - varför - vänder flygresenärer alltid upp blicken mot platsmarkeringarna i planet omedelbart när de passerat den leende flygvärdinnan - oavsett om de har plats 4C eller 45B? Vad är det de hoppas upptäcka? Att Sterling skojat till det och låtit 45:orna sitta främst i planet och 1:orna sist? Jag vet inte, men något är det som gör att människor plötsligt känner sig osäkra på sifferföljden så fort de stiger på ett flygplan.

Trots femtio procent regn hade vi en jättemysig helg i Paris. Lägenheten vi hyrt var charmig och vi hann med allt från marknader (den obligatoriska matporren) till att sitta timmar på kafé med våra böcker (en mjuk skinnfåtölj, en café crème och äppelkaka - vem bryr sig om att det regnar?). Dessutom turistade vi en del och var till och med på museum - det moderna. Tyvärr hann vi dock inte längre än till Gare du Nord innan en man trängde sig nära mig i tunnelbanespärren och snodde min plånbok. Roligare start kunde resan fått - och dessutom var han väldigt obehaglig. Nåväl. Vi har rest mycket utan missöden, och delar man 1500 kronor på de gångerna så blir det inte så mycket. Lite ironiskt är det dock, jag som alltid brukar tjata på Niklas om att hålla koll på sin plånbok, att inte bära den synligt i fickan... Hur som helst. Är det någon som vill ge oss en lägenhet i Marias-kvarteren är vi beredda att flytta direkt. När Niklas nu till och med säger "pardon" när han stöter mot någon på Kastrup kan det bara betyda en sak. Att den franska tiden är mogen.

Nu ska ni förstås inte missa min storslagna tv-debut ikväll. Skåne Direkt heter programmet, kanalen Kanal Lokal. 18-19 är tiden, men det går i repris. Flera gånger under kvällen. Om någon tittar så är det inte tio finnar jag har haft turen att vakna upp med i ansiktet - det är bara lite extra julpynt jag valt att smycka mig med. Rött och grant. Som det sig bör i juletid.

Läser i bloggen om hur det var förra december. Hur Niklas blev opererad, sjukskriven och bästis med en badring, hur vi hade översvämning i köket och hur jag fick första responsen i skolan på boken om Lars. Tänk vad det hänt mycket det här året, men ändå känns det där inte alls länge sedan. Idag fyller min bästa älskling år. Han har fått en Paris-resa i present. Vi åker dit i morgon bitti!

En kvinna ringer mig på mobiltelefonen. Jag hör knappt vad hon säger. Massor av människor pratar i bakgrunden. Linjen brusar och ibland försvinner hennes röst.
- Hej Linda, säger hon. Har du tid att... brusbrusknasterknaster... prata en stund med mig?
- Ja, hmmm...
- Vad.... brusknaster... bra!
Och så kommer det otroliga:
- Har du funderat på vilket telefonabonnemang du har?
Jag? Har jag funderat?
Ursäkta mig, Miss Knaster, men du har nog missat något grundläggande i din grundläggande 2-timmarsgrundutbildning till telefonförsäljare.

Det finns en bokkaraktär jag alltid blir så ledsen av, nämligen "mannen som hade det bra i sitt hemland men som tvingas fly och ta jobb som t-baneförare/städare/loppisförsäljare i sitt nya land". Jag kan nästan inte läsa om dem utan att bli helt mosig i hjärtat. Igår läste jag ut Khaled Hosseinis "Flyga drake" och den vill inte lämna mig idag. Visserligen ägnade jag resten av kvällen att deppläsa om Afghanistan på alla möjliga sajter, men boken i sig räckte för känslan av "vad är det här för värld egentligen?". Mycket bra. Läs den.

Ibland använder jag mig av andrahandsinformation när jag bloggar. Till exempel var det Niklas som noterat det där med Jills generande hårväxt, inte jag. Men när han läste inlägget opponerade han sig omedelbart:
- Det var inte armhålorna som var orakade!
- Nähä? Vad var det då?
- Det var underarmarna.
- Men det finns väl ingen som rakar underarmarna?
- Det kan man väl göra?
Och män säger att det är kvinnor som ställer krav...
På tal om hårväxt... En vän berättade idag om ett samtal mellan några killar i yngre tonåren som på allvar trodde att tjejer inte fick hår under armarna. Överhuvudtaget.
På något sätt tror jag att det är lite annorlunda att vara tonåring idag än på 80-talet...

Häromdagen var jag på Radio City Mix Megapol och pratade om saker att se upp med på årets julfest med jobbet. Igår var vi medbjudna när Niklas föräldrars företag bjöd de anställda på julshow med Jill Johnson. Det var på många sätt en trevlig och intressant kväll. Till exempel...
... satt vi så nära scenen att vi ur ett grodperspektiv kunde studera Jills orakade armhålor.
... kändes det lite halvskumt att - på Jills uppmaning - stämma in i:
1) Kören "Visa pattarna, visa pattarna!"
2) En applåd för alla mammor som varje år fixar julmaten
... var det till 90 procent män som fotade med sina mobilkameror
... var det till 100 procent män som fällde kommentaren "Varför ska hon ha så långa kjolar?"
... hade jag glömt hur pinsamt det kan vara när:
1) Folk (läs män) går fram till scenen - under showen - för att fota sig och sitt ölglas framför Jill
2) Någon köper en hel bricka med något Tipexliknande som han vill bjuda på alla i bandet - allt för att sedan avsluta sina sekunder i strålkastarljuset med att tappa brickan och shotsglasen
... drack Niklas x antal snapsar och jag noll - en obalans som bäst illustreras genom hans kommentar till mig på dansgolvet: "Det känns som du är min tonårsdotter"
... gillade folk att dansa. Eller åtminstone röra sig planlöst efter bästa förmåga - utifrån vad deras promillehalt medgav.
Men det var ett trevligt sätt att kicka igång julen. Sill och rödkål i mitt hjärta.

Jag - en ojämställd pyntnazi

Idag skulle vi adventspynta. Några ljusstakar och stjärnor. Det skulle bli ett jämställt projekt. Alltså skulle jag gå ner i källarförrådet och hämta kartongerna.
Lampan som vi smashat förra gången vi var där nere var fortfarande trasig. Det var kolsvart, men ändå kunde jag se Gudrun Schyman sitta uppflugen på den gamla byrån längst in i förrådet - bakom alla flyttlådor, extrastolar, saker-vi-aldrig-mer-kommer-att-använda och Niklas cykel, tryckt in, liksom på toppen av allt - flinande sitt överlägsna FI-leende:
- Så, lilla fröken. Var börjar du?
Hon lät hemskt hånfull, Gudrun.
Jag var tvungen att ge upp direkt och ropa ner Niklas.
Det fanns ju fortfarande ett sätt att låta adventspyntandet utmana könsrollerna.
Jag kunde låta Niklas pynta.
Adventsstjärnan gick bra. Den skulle hängas upp 1,5 meter över min längd. På samma plats som förra året.
Sen såg han lite osäker ut.
Flyttade en vas, fick flytta tillbaka den igen.
(Jag: Det är synd att den ska stå i skymundan...)
Färgmatchade några slags keramikprylar med ett par tavlor.
(Jag: Men ser det inte lite klumpigt ut...?)
Fingrade lite på grejerna på bordet.
(Jag: Det är kanske ändå bäst om jag...?)
Och ja - han verkade ganska nöjd med att slippa.
Och så hade vi i alla fall försökt.