I morgon är det exakt två år sedan jag startade bloggen. Två år brukar i min värld betyda någon form av förändring. Längre brukar det inte gå innan jag blir rastlös och behöver nya utmaningar och projekt.
Nej, jag ska inte sluta blogga. Oh, no. Däremot ska vi flytta.
Nej, igen. Inte jag och Niklas. Bara jag och bloggen.
Från och med nu hittar du oss på på hennes hemsida istället.
Samma flams, bara ny förpackning.
Jag räknar med ditt sällskap.

Hade en mysig och soligt somrig helg hos Martin i Södertälje. Vi radiopratade, vandrade Stockholm runt, picknickade och botade Martins Skåne-längtan - åtminstone tillfälligt - med ett besök på en äkta Skånegård i Skansen-tappning. En fin helg!

Och den lyckliga vinnaren är...

... Jennie Jägeblad! Grattis till Lars och hans vänner. Maila mig din adress så skickar jag boken!

Glöm inte att vara med i tävlingen längre ner i helgen. Det är inget dumt snålhetstecken - det är ett sunt nyfikenhetstecken! Boken kan ni köpa ändå, till någon kär kamrat.

Niklas hjälper några kollegor med saker-man-behöver-ett-släp-till. De ska äta pizza efteråt. Fram tills för en minut sedan var jag så nöjd med att jag var sugen på en av mina all time high lazy food-rätter. Pasta och makrill på burk. Då började grannen grilla. Tio meter från mitt skrivbord. Plötsligt känns makrill... tragik.

I morgon ska medierepresentanterna för familjen Svensson/Unnhem ha en get together. Jag åker upp till Södertälje för att tillbringa helgen hos brorsan Martin, tillika programledare på radiokanalen Favorit.fm. Happy days! (Notera att jag gjort min vanliga fotomiss. Niklas klagar på att jag alltid klipper av halva huvudet på honom, och då brukar jag hävda att det är för att han är så lång, men det argumentet funkar inte lika bra på Martin. Särskilt inte när han sitter ner.)

Har glömt berätta att jag ska vara med i lokalteve ikväll och prata på temat bröllop. Programmet heter Skåne Direkt och visas kl 18-19. Tror även att man ska kunna se det på webben i efterhand om man klickar här. Det dröjer nog dock någon dag innan det kommer upp. Såg i tablån att Åsa Lundberg, en trevlig gammal kursare från projektledarkursen på Malmö Högskola ska vara gäst i samma program - som bröllopsfixare! Ska verkligen bli kul att träffa henne igen. Vi slet många hårstrån över en restaurangguide över Malmö... Undrar vad som har hänt med de andra två i projektgruppen? Tobias och.... ja? Tiden går.

Och var inte blyga nu. Jag vet ju att ni är cirka 1300 som läser varje månad. Dessutom lovar jag att boken är mycket roligare än flamset ni hittar här. Eller i alla fall mer genomtänkt... Eller ja, det är i alla fall en bok. Som är gratis. För den som vinner.

Vinn!

Jag som trodde att jag hade blivit kär för sista gången...
Ack nej.
Tydligen är jag lika oberäknerlig som någon av huvudpersonerna i "Swing it!" - min debutroman som du nu har chansen att vinna i en exklusiv smygtittstävling. Den kommer alltså inte ut förrän den 9 maj - men om du lämnar ditt namn bland kommentarerna så gör jag sedan små lappar och drar vinnaren ur en hatt. Dragningen blir på tisdag, kl 08.00.
Bonne chance!

Att vara journalist handlar mycket om att vänta. Där har författarskapet en klar fördel - man hittar bara på vad folk ska säga och man behöver aldrig invänta deras okej...
.
.
.
Otålighet är inte hjärtats bästa sportgren.

Och i eftermiddag ska jag få känna på den tryckta boken.
Den
tryckta
boken.

Det känns ungefär som när man förlorade oskulden. Man ville SÅ GÄRNA, ändå kändes det LITE JOBBIGT. Jag hoppas dock på samma utvecklingskurva för boken som för sexlivet...

Jag har lagt till länkar till två roliga flickor i blogglistan. Den ena är Amanda och den andra är Lisa. Missa inte dem.

Faktum är att det nästan känns som jag skriver nyheter idag... Wish I could tell you men nu ska jag istället ta mina blodiga gympaskor (jo, det är sant, jag råkade gå en mil med en vass nagel igår...) och försöka ladda den högra hjärnhalvan med lite syre. Den andra halvan ska jag dra efter mig i koppel. Den behöver motion.

Om man drar upp textzoomen till 500 procent i Word ser det ut som att man skriver jätteviktiga förstasidesnyheter och det kan faktiskt pigga upp när hjärnan känns som en blandning av sirap, Karlssons klister och två timmar gammal havregrynsgröt.

Surprise!

Sätt ett kryss i almanackan för den 12 maj! Då ska du nämligen springa ut och köpa nummer sex av hennes där du får min debutroman "Swing it!" på köpet (är du prenumerant får du boken hem i brevlådan!). Därefter går du så klart till bokhandeln/pocketshopen/konsumbutiken och köper fem-tio vanliga ex som du delar ut som små fina kärlekspresenter till dina närmsta vänner. En bra deal, eller hur?

Vill du läsa lite mer om boken kan du göra det här i veckans krönika.

Angående inläggen nedan: Jag har en mycket klok väninna som upplyste mig om att det inte alls handlar om en trettioettårskris, utan att "nu kör vi-perioden" bara är ett tydligt vårtecken.
Detta fick jag ytterligare bekräftat när jag idag vårgick (inte kriskutade) mina nittio minuter längs havet. Vi var många som ville rasa ut vintern - allt från mannen i klarblå Jofa-skridskohjälm (en sådan jag hade i lågstadiet) och inlines till nittioåringen som enligt Sydsvenskan-krönikörens teori borde vara inne på sitt tredje krisvarv.
29-åringen lyste dock med sin frånvaro.

Niklas var mycket nöjd över en krönika i Sydsvenskan idag. Den handlade om "den berömda trettioettårskrisen". Så här stod det:

Att vara svennig är nämligen det sorgligaste som en trettioettåring kan råka ut för nuförtiden. Det har vi lärt oss. Det och att bli fet. Och barnlös. Det är därför alla trettioettåringar på ett närmast maniskt vis börjar springa i Bokskogen, kallar de osäkra perioderna för "nu kör vi" och på studs slutar köpa ananas på burk.

Troligtvis är det där vi har förklaringen. Niklas är 29, jag är snart 31...
Idag har jag gått nästan hela vägen till Bunkeflostrand. Vi skulle ha cyklat egentligen men jag hade rätt om min hoj. Den var död. Det var 29-åringen också. Han gjorde mig inte sällskap.

Aktivitetspremiär

Idag skriver jag om hur det är dags att skrota möhippan på hennes-webben.

Själv fick jag en lagom liten fru-hippa eftersom jag var smyggift före bröllopsfesten...

"Nu har jag träffat ett par som är allt som inte vi är", sa jag till Niklas när jag kom hem från intervjun igår kväll. De hade dykarcertifikat, tränade och var tränare till allt man kan sätta "body" framför på ett gym. Inklusive en hel massa andra pass, hur många dagar i veckan som helst. Det syntes liksom på hela dem - att de var jävligt vältränade (här höll jag på att böja det engelska adjektivet "fit", men så lät jag bli). Och faktiskt - jag kände nästan sorg när jag gick därifrån. Över förfallet. Jag vill också vara så där... spänd. Adrenalinstyrd. Fräsch.

Så älskling. Du vet inte det här än. Men nu börjar vårt nya aktiva liv. Det finns inga ursäkter eller undanflykter. Allt ska redovisas här på bloggen. Mmm, jag kan höra dig protestera, men appappapp...
Nu kör vi.

Ett förtydligande

Alltså, nej, vi har inga trehundrakronorsorkidéer.
Först tänkte jag skriva:
"... som att skicka ner femhundra spänn till sitt gamla fadderbarn från 90-talet..." Och så vidare.
Men det kändes på något sätt inte okej. Alls.
Därför blev det orkidén.

Jag funderar på att ta cykeln till en intervju i Slottsstaden ikväll. Det känns dock lite som att komma hem efter semestern och spana in mot trehundrakronorsorkidén: Lever den eller inte?
Senast jag såg min lilavita springare hade den ett tjockt, svart smutstäcke över sig. Spindelväv på styret och en hel höststorm i cykelkorgen. Nu är jag inte ens säker på att den står ute på gården. Den kan lika gärna vara parkerad vid järnvägsstationen eller ligga slaktad utanför ICA Malmborgs. Jag har ingen aning. Jag blir så tankspridd när jag cyklar.
Jobbigt. Jag tycker ju om att cykla. Egentligen.

Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten. Jag riskerar att framstå som ett dumhuvud. Men jag kör ändå:
Jag tänker på det här med advokater. Sådana som måste försvara brottslingar. De hävdar ju alltid att rånarna/mördarna/misshandlarna är oskyldiga utåt - men hur mycket vet de egentligen? Och i så fall, hur kan de leva med att försvara uppenbara, vidriga lögner? Det är ju inte alltid så att de kriminella är... vad ska vi säga... med i Mensa. De måste ju rimligtvis försäga sig både en och två gånger när de pratar med sin advokat. Ta det hemska exemplet med Engla:

Advokaten: Okej, men då kan vi vara överens om att du var i Stjärnsund den där dagen?
42-åringen: Ja..
Advokaten: I din röda bil?
42-åringen: Ja...
Advokaten: Men du såg inte Engla och hennes gröna cykel?
42-åringen: Blå var den väl? Eller jag menar... Alltså... Blå är ju en fin färg... på cyklar.
Advokaten: Hmm... Nej, just det. Du såg henne alltså inte?

Jag förstår inte... Det måste ju vara många som inte klarar att ljuga - eller lär man sig det på kriminalhögskolan? Jag hade i alla fall inte klarat fem minuter utan att vimsa in mig i något resonemang som jag dessutom genast hade glömt. Men det där hjälper försvarsadvokten en alltså med? Eller?

Okej - vote!
Är jag ett dumhuvud?

Ja Nej
(Ringa gärna in ditt svar)

Jag tänker på det här med brödrostar. Hur deras designers måste vara funtade. Eller snarare - hur de inte måste vara funtade. Alls. Hur kommer det sig annars att brödskivorna i sju av tio rostar aldrig når upp till kanten på rosten? Och då pratar jag inte bara om en marginal på någon centimeter, utan om en möjlighet att brännskada åtmistone halva handen när man försiktigt försöker balansera ner den mellan de glödheta grillgallren.
Vad är grejen liksom? Hur svårt kan det vara att göra en rost där brödet faktiskt sticker upp en bit ovanför när det är klart? Rosten i den hyrda lägenheten i Frankrike tog priset. Den klämde snyggt åt brödet i höjd med kanten när man stoppade i det, men när det var klart öppnades klaffarna och brödet föll ner i ett öppet hålrum på våningen under... eller ja, i alla fall minst en decimeter ner. Och hela tiden kunde jag höra min mammas röst i örat: "Inga knivar i rosten, inga knivar i rosten!" Tydligen var de ologiska brödrostarna ett problem redan på 80-talet. Någon toastmaster där ute, månne?

Årets finaste lilla bok måste vara pseudonymen Hans Koppels Vi i villa. Och då talar jag alltså om omslaget. Formatet är inte större än en Wahlströms ungdomsbok och pappret är sådär strävt, tjockt och härligt. Titeln är så klart också suverän.
Men själva romanen då? Ja... Den handlar om Anders och Filippa som bor med sin dotter i ett villaområde. De har inte sex - åtminstone inte med varandra. (Surprise... Det är ju en bok från 2008, herregud.) Istället retar jaget (eller du:et som det faktiskt är) sig på hur grannarna lever för att överträffa varandra med flotta bilar, middagar och resor - något han givetvis inte kan acceptera utan att ta ut små hämnder i form hundbajsbomber eller snusksms. Barnsligt? Ja, faktiskt lite. Emellanåt fick jag känslan av att jag läste manus till en skolpjäs. Karaktärerna är antingen lite för platta eller lite för stereotypa och storyn är "jaha?". Största plussen blir för dialogen och iakttagelser som på ett bra sätt skildrar den (tragiska?) tid vi lever i. Jag säger... 2,5 av 5.

Tack vare hennes eminenta webbredaktör Steffanie (nu även med egen blogg på hemsidan) kan man lyssna på gamla klipp... sorry, menar så klart poddradio... från Mix Megapol Radio City här.

Att vistas i Frankrike är då och då att förnedra sig en smula. Jag talar givetvis om när man är tvungen att säga något engelskt till en fransman. Ponera till exempel att jag hade fått hjärnsläpp och tänkte köpa en skiva med Justin Timberlake eller Kelly Rowland. Då hade jag inte lugnt kunnat knalla fram till expediten och säga som i Sverige - Justin Timberlake och Kelly Rowland - med åtminstone ambitionen av ett hyfsat engelskt uttal.
Nej, då hade genast förvånade ögonbryn höjts, axlar ryckts och ett quoiquoiquoi utbrutit.
För i Frankrike känner man varken till Justin Timberlake eller Kelly Rowland - nej, där lyssnar man till Djöööstiiin Timböööörleeeeijk et Kelliiii Rouhlaaaaangggg och inget annat. Och så måste det också uttalas om man vill bli förstådd. Att man känner sig efterbliven tar ingen hänsyn till.
Samma sak på McDonalds. Där kan man inte beställa ett Happy Meal - där måste man be om "Un Äppiiiii Miiiil - avec ambööööörgöööör, s'il vous plaît".
När jag var au pair i Frankrike höll jag på att reta ihjäl mig på den nioåriga killen i familjen som älskade Brooooos Whilllllissss och Daj'aaar. Jag ville bara skaka om honom och skrika: Det heter DIE HARD - hur svårt kan det vara?
Jag vet egentligen inte vilken relevans detta inlägg har. Men ibland får ni guld och gröna skogar, och ibland blir det bara... lite kvistar.

För er som är nyfikna på hur det går till när vi byter bostad under semestern kan jag nu rekommendera en utförlig artikel i ämnet i veckans Hemmets veckotidning. Där får ni också möta urtrevliga Sören och Lena (låter som fjäsk eftersom jag vet att Sören läser bloggen, but no, no!) som är medlemmar i Intervac precis som vi. Tror inte att det är helt lagligt att lägga upp en hel faksimil, men den trevliga fotografen som tagit bilden heter i alla fall Stig-Åke Jönsson och jobbar på Malmö Bild. Puh... Hur mycket reklam rymde egentligen det här inlägget?

Förresten. Den där "Ligg hos mig" av Joanna Briscoe blev en ganska fantastisk bok till slut. Den hade något retligt över sig i början, men sedan blev det precis som det stod på framsidan: "Detta är ingen bok man lägger ifrån sig efteråt. Den kryper in under skinnet på en."Den byggdes liksom upp, med flera spännande vändningar. Dessutom hade den en lätt porrig ton, vilket är uppfriskande i allt det litterära vi-bor-i-radhus-och-har-inget-sex-träsket. Nästan fyra av fem i betyg. Åtminstone om man läser den på en flygplats.

Jag har köpt en ny intervjumojäng. Det är med stor sorg jag begraver den gamla, och det kommer säkert att ta många månader innan jag kan lita fullt ut på min nya digitala vän. Igår kväll roade vi oss dock med att kila upp den bakom sänglampan och låta den spela in när det hördes ljud under natten. Och jag lovar - jag hade kramp i magen så mycket jag skrattade i morse när vi lyssnade till en åtta minuter lång snarksymfoni! Själv ägnar jag mig tydligen åt någon form av knäppljud, som Niklas försökt beskriva men som jag nu fick höra live. Det stora frågetecknet hamnar dock bakom de åtta minuterna - visst måste det snarkas mer än så?

Igår såg vi Things we lost in the fire. Jag har verkligen älskat allt Susanne Bier gjort - Pensionat Oskar, Livet är en schlager, Älskar dig för evigt, Bröder och Efter bröllopet - och det här var inte så dumt det heller. Inte lika gripande som hennes danska filmer, men kanske berodde det på att Halle Berry och David Duchovny hollywoodade till stämningen som är så fantastisk annars. Dessutom tycker jag att det blir lite pretto att visa cirka hundra närbilder på folks ögon, close ups där en ögonfrans blir lika lång som en skollinjal över teveskärmen. Sådana scener var det gott om i Things we lost in the fire. Bäst var annars Benicio Del Toro. Pretty hot, men det sa jag inte till Niklas.

Den förlorade sonen är tillbaka. 70 sidor. Två backuper på datorn. Två på usb-minne. Kontrollfreak - jag? Nej bara väldigt rädd att min vecka i total social isolering skulle vara förgäves.
Det har varit mitt livs bästa kick off. Utan tvekan. Men det har också varit... konstigt. Tänk dig att bara tänka på en enda sak en hel vecka. Tänk dig att bara göra en enda sak en hel vecka. Ensam. På trettiosju kvadratmeter. Lägg sedan till att du har sex-sju personers psykiska utveckling att ta hand om och vända ut och in på, personer som dessutom förföljer dig i drömmarna på nätterna.
Okej, jag förstår att det finns många ensamma människor som jobbar på skitmonotona jobb och bara går upp, går till jobbet, jobbar, går hem, sover - dag ut och dag in - men det får någonstans vara deras problem. Jag står ut med - till och med tycker om - mycket ensamhet, men det har var på gränsen. Faktiskt.
Det är ett under att jag inte kom hem i tvångströja och med fradga runt munnen.

Okej. Jag överdriver.
Men det är skönt att vara hemma.
Och jag är sjukt nöjd med min arbetsinsats.

Ska man bli tokig kan man åtminstone se till att bli det på ett trevligt ställe...