Först irriterade upplägget mig en aning. Kapitel efter kapitel om vad hon och hennes pappa gjorde under hennes barndom. Pappan som blivit skild mot sin vilja och tvingats ta ensamt ansvar för sin dotter, pappan som drack för mycket öl, men var först med att sätta upp adventsljusstakar i december "för att grannfruntimmerna skulle se att han – härdarmästare Leif Andersson – också kunde". Men så hände något, och plötsligt förstod jag att den här berättelsen inte kunde ha berättats på ett bättre sätt. Från och med sidan tvåhundra grät jag konstant. För föräldrar som försöker. För föräldrar som inte är annat än människor. För villkorslös kärlek, för skam, skuld och ord som aldrig blir sagda. Det var verkligen en fin bok – Mig äger ingen av Åsa Linderborg.