Häng med, vi flyttar!

Jag kände för lite miljöombyte.
Nu hittar ni bloggen här istället.

Könsneutral kärlek

- Ställ er där, med vagnen! Vi tar ett foto och låtsas att ni är ett gaypar!

Ja... Sånt roar vi oss med på våra weekendresor.

Inre och yttre omständ(l)igheter

Det finns några saker som får min hjärna att låsa sig fullständigt.
En sak är höger och vänster.
En annan sak är snarlika (i mina öron fullständigt ologiska) ekonomiska termer.
En tredje sak är Inre och Yttre Ringvägen.
För er som inte bor i Malmö kan jag berätta att Inre och Yttre Ringvägen är motorvägarna som går runt Malmö, med en mängd avfarter till en massa andra vägar. Observera - här gissar jag. För jag har ingen aning.
Att kunna svänga sig med Yttre och Inre Ringvägen är ett tecken på att man kan sitt Malmö. Själv får jag bara panik när jag hör någon prata om E6:an, E20:an, E22:an och E65:an med samma självklarhet som ja... vad det är för väder idag. Det övergår mitt förstånd hur man kan hålla reda på alla avfarter och filer och karuseller och trafikplatser. Och då har vi ändå inte blandat in de två andra malmösnackisarna - Stockholmsvägen och Västkustvägen.

Igår skulle jag träffa mannen som hjälper mig med min deklaration. I Fosie.
Bara det, "Fosie". Kunde lika gärna ha varit bortre Mongoliet.
Självklart vimsade jag bort mig. Snodde in mig i både Inre och Yttre Ringvägen, åkte i den ena karusellen efter den andra, blev yrare och yrare och började nästan gråta när jag plötsligt befann mig inne bland höghusen på Lindängen.
Där kanske det lät som att jag var bekant med Lindängen. Det är jag inte. Det är för mig en lika blind fläck som den i ögat.

Jag hittade rätt till slut. Fråga mig inte hur. Jag kom tio minuter för sent och var genomsvettig redan innan vi ens börjat prata om deklarationen.
Men sen gick det bra.
Mats, som deklarationsmannen heter, är min idol.
Han kan både förstå snarlika ekonomiska termer, svänga sig med Yttre och Inre Ringvägen och helt avslappnat prata om höger och vänster. (Han gav mig körinstruktioner i mobilen.)
Det är respekt.

Inga fler vårbekymmer

Hepp, så har det gått ytterligare några veckor.
Jag har klippt av bältet på vårjackan, sytt upp jeansen, bytt halsduken mot en blommig sjal och köpt vårigt svarta kilklacksskor.
På altanen blommar de där som inte är grå parkträd utan vackra diton med vita och gula blommor. Jag drömmer våta drömmar om en lövkratta och en badenbaden-stol och surfar mer än normalt på kolonistugor.
Och så har det varit påsk. Först var vi i Båstad med Celia, Patrick och Svante. Vädret var fantastiskt och vi hade havet precis utanför hotellfönstret. Vi åt en påskbuffé som tre timmar senare fick dansa till tonerna av 90-talstechno och en dansk step up-instruktörs hurtiga tillrop.
Det var en utmaning. Vi var fyra på passet. Jag, Celia, en dansk tjej och instruktören.
Alla andra var kloka nog att sitta i solen och dricka öl.
Hur som helst. Inte nog med att jag är sådär på allt som rör takt och ton - jag är dessutom extremt dålig på höger och vänster. Särskilt på danska.
Mitt livs drygt femte step up-pass gick alltså sådär. Ändå kände instruktören att hon ville skicka iväg mig med orden:
Jäääää, deeeed vaaaar jooooo maaaaajjjjjedd, maaaaajjeeeed bääääääjsic.
Basic up your tight ass.
Annars var det en trevlig vistelse på Hotel Skansen. Jag badade mot alla mina principer i två pooler. En var jättevarm och jag försökte att inte titta efter partiklar i skenet från lamporna på botten. I den andra sa Niklas att han sett småbarn bada i någon form av badblöja.
Mmm, spa.
En annan av påskhelgens toppnoteringar var när jag - helt plötsligt och fullständigt ovetande - avslöjade en familjehemlighet på Påskafton.
Jomen.
Vi var alla samlade hemma hos min mor. Satt och hade det trevligt med sill och snapsar och allt som sig bör. En gammal historia kom på tal; veckan då mormor och morfar passade mig och mina bröder då föräldrarna var i Grekland. Veckan då det regnade så mycket att det blev översvämning och började läcka in vatten i huset. En fuktskada som snällt fick åtgärdas när föräldrarna flyttade ett par år senare.
- Ja, det var ju det där med tennisbollen, sa jag nu, liksom i förbifarten.
Bredvid mig såg jag hur Martin stelnade till och hur min morfar skruvade på sig.
- Tennisbollen?
Min pappa såg mäkta förvånad ut.
Jag trampade vidare i klaveret:
- Ja, det var väl en tennisboll som fastnat i stupröret?
Och så var den avslöjad. Hemligheten mellan ett busigt barnbarn och hans snälla morfar - som ju inte behövde röjas för pappan som tjatat och tjatat om att det "väl inte behövde kastas tennisbollar över taket". Hemligheten som varit just en hemlighet i cirka tio år. Hemligheten som jag uppenbart glömt var en hemlighet.
Men det verkade faktiskt mest som min pappa blev glad. Äntligen fick han en förklaring till det han, grannarna och diverse fackmän gnuggat sina geniknölar över: Hur kunde det bli översvämning just den veckan - och sen aldrig mer?
Nåväl.
Jag reducerades nu till "den där" av min morfar och upplivade av snapsar fortsatte vi sedan att prata om avslöjade familjehemligheter.
Mikael drog upp incidenten när han kom på mig med att ha rökt inne på mitt flickrum.
Martin kontrade med historien om när han kom på Mikael med att sex inne på sitt pojkrum.
Ungefär här gick Mikael bort och blandade ytterligare en Piggelin-grogg till Niklas som fick honom att se ut som Toker i "Snövit och de sju dvärgarna" och sedan sjunga hela vägen i bilen hem till Malmö.
Ja, det är en fin familj man har...
Annat minnesvärt från helgen?
Ja...
... jag fick känna på min fasters silikonbröstprotes.
... vi drack rosé, lagade lammstek och tittade på två filmer med Mariko och Magnus. Den ena hatade Magnus (mest eftersom han sov under 75 procent av filmen) och den andra avskydde vi andra. Ett uppfriskande ställningskrig.
... det har vid flera tillfällen hörts fraser som: Jag kommer inte orka äta något mer idag! Imorgon ska jag inte äta några sötsaker! Men som Christer Björkman så riktigt slagit fast - Imorgon är en annan dag - och snart ska vi till Staffanstorp för ytterligare en påsktrevlighet.

Vårbekymmer

Det är härligt med vår. Verkligen. Varje år tänker jag att jag nog faktiskt aldrig längtat så mycket efter sol och värme som just det här året - men i år är det nog faktiskt så. Ska bli så skönt att snart slippa alla halsdukar och mössor och klumpiga skor.

Men! För det finns ett sådant. Det drar ju så mycket med sig.
Okej för att det är skönt att slippa den tunga vinterjackan, och okej för att det är hyfsat lätt att hitta en trevlig vårjacka. Men - denna vårjacka passar ju inte med vinterhalsduken. Eller den svarta, stora väskan som hängt med sedan i höstas. Och absolut inte stövlarna, som ju är tunga och rejäla och skriker vinter. Och tar man av sig stövlarna dyker ett nytt problem upp - nämligen att jeansen är för långa, något man löst genom att vika upp dem när de ändå inte skulle synas. Så hepp - antingen måste nya jeans införskaffas eller så måste någon med symaskin våldgästas. Och det vet ju alla, hur fult det blir när man syr upp jeans själv.

Och så har vi det här med vårskor. Det är klart att man vill ha en nätt och trevlig modell, helst med lite klack så att man kommer upp och ser så där reslig ut som man ska. Men hur bra funkar dessa söta små skossor på promenaden till och från jobbet, sammanlagt en timme över såväl lera som smågrus?
Och ja, man kan ha ett par promenixskor som man byter när man kommer fram till jobbet - men tänk om man vill ha sina söta vårskossor när man går ut på kvällen? Då måste dessa fraktas till och från jobbet varje dag, vilket ställer krav på vårväskan man väljer. Vårväskan som inte bara måste passa vårjackan och vårhalsduken utan som dessutom måste passa såväl promenixskorna som vårskossorna. Och matlåda och en hel massa annat nödvändigt.

Och då har jag inte ens berört det här med solglasögon.
Eller koftan som måste bäras under vårjackan eftersom den ändå alltid visar sig vara för kall. Koftan som inte får vara för tjock - för då får den inte plats under vårjackan som ju ska sitta snyggt de gånger det faktiskt är vårvarmt.

Jag har heller inte tagit upp att vårvackan jag valt - en turkos trench - har ett alltför långt bälte som jag inte vet vad jag ska göra med. Knyta det? Vira det tre varv runt kroppen? Klippa av det? Ta bort det?

Och så har jag ju skinnjackan sen förra våren....
Äsch, va fan... Kan vi inte bara gå direkt på sommaren?

Typiskt 00-tal

Idag började en praktikant på tidningen som var född på 90-talet.
90-talet!
Och naturligtvis var jag jättejobbig och skitgammal och frågade henne korkade frågor som: "Vad är egentligen modernt bland ungdomar idag? Alltså i klädväg?"
Stackaren såg förvirrad och ut svarade att "ja, det var väl lite 60-tal, eller 70-tal, eller ja, kanske 80-tal. Typ höga midjor."
Och nej, det är ju inte så lätt. Jag kan inte själv säga att jag hade full koll på vad som var modernt på 40-talet när jag var 18. För att sätta det i ett perspektiv.
Men - det var egentligen en annan grej jag funderade på. Sen efteråt.
Vad har egentligen varit grejen med 00-talet, alltså decenniet vi lever i nu?
Vilka plagg kommer att lyftas fram i framtiden, som typiska från 2000-talets första årtionde?
Jag kan inte komma på en enda grej, förutom möjligen stuprörsjeansen.

Vill Nu Omedelbart

En av mina sämsta egenskaper - som också är en av mina bästa - är att jag är väldigt otålig. Vill jag något så vill jag det nu. Omedelbart. Och oftast är jag beredd på att arbeta hårt för det.
Detta har under årens lopp resulterat i många bra saker, som lägenheter, jobb, resor och personliga mål.
Men det jobbiga med det här - den negativa sidan av otåligheten - är att jag blir oehört frustrerad om det inte går snabbt nog eller om jag stöter på några hinder som jag inte kan ta mig runt, till exempel på grund av okunskap.
I helgen vaknade jag mycket motiverad att ta tag i bokföring och pappersarbete inför deklarationen. Satt hela lördagen och arbetade mycket strukturerat. Hela tiden såg jag målet framför mig - att vara klar, att slippa ha dåligt samvete för att jag ignorerade högen med kvitton och papper.
Idag skulle jag så slutföra, tänkte jag. Kom hem från jobbet vid halv sex. Startade bokföringsprogrammet och stötte genast på motstånd. Slet mitt hår. Blev mer och mer irriterad. Förbannande allt och alla.
Så kom jag på att jag inte ätit. Och att jag faktiskt jobbat hela dagen. Kanske inte så konstigt att hjärnan inte var på topp. Så jag packade ner allt i plastfickor och stängde ner programmet.

Och nu sitter jag här i soffan och försöker bli vän med otåligheten. För trots att jag vet att det är en mycket smartare strategi att spara det sista till helgen - när jag är pigg och utvilad - så är det oerhört frustrerande att inte ha nått ända fram, som planerat. Det liksom kryper i kroppen.

Jag skulle nog må bra att bli lite mer som Niklas. Eller min pappa. Realister. Inse att allt inte kan ske nu. Omedelbart.
Men det är svårt, när man vet att så mycket faktiskt går.
Nej, jag vill nog vara precis som jag är, fast bli bättre på att dra några djupa andetag.

Ok. Jag behövde bara skriva av mig det här.
Svammel.
Stannade du kvar till punkt bockar jag ödmjukast.

Berlin, Berlin

Jo. Vi var ju i Berlin i helgen. Träffade Karin och Rasmy, som åkt dit från Dubai, och hade det sehr angenehm! Körde ner och slogs av hur nära det faktiskt är. En sådan fantastisk stad. Den här gången slapp vi snö och fick istället strålande skönt vårväder under lördagen. Kunde till och med sitta på en uteservering! I övrigt gick vi omkring och tittade på allt man bör se (muren, Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor, Unter den Linden, TV-tornet, Riksdagshuset, Gedächtniskirche), åt schnitzel (grabbarna), var på konsert (The Killers), rökte vattenpipa (grabbarna), drack mängder av öl och hängde på trevliga restauranger och fik. Här är några utvalda pics:

Det är bara i korvens hemland man ser dem. Grillwalkers. Respekt 1.

Det är bara i Berlin man ser dem. Frisyrerna man trodde dött ut. Respekt 2.

Det är bara i Berlin man beställer ett glas öl. Och får en vas. Respekt 3.

Vaddå Berlin-muren? Vad är det mot Linda Skugges skilsmässa och annat färskt svenskt skvaller? Nichts!

Är detta verkligen en lämplig gest i Tyskland, Niklas?


Alexanderplatz - ett av få foton där resans två fotografer var med på bild samtidigt. Och nej, Niklas är inte en av dem. Den här gången heller.

Tisdagsteater

Ikväll hade vi Kulturell tisdag med Mariko och Magnus.
Eller, ja - jag hittade en teaterföreställning jag ville se, hörde efter om de ville hänga på och så plötsligt var projekt Kulturell tisdag uppfunnet.
Föreställningen var något av ett wild card. Bara titeln "Cancer record" (kräftskiva) hade kunnat avskräcka, likaså att Banditteatern för mig var helt okänd, men det var mycket bra! Roligt, duktiga skådespelare och intressant om barn ur olika perspektiv. Surrogatmamman, paret där tjejen inte vill ha barn, den ensamstående pappan med cancer och så den främlingsfientlige bostadsrättsordföranden som var far till lilla svarta Muffin. Alla väldigt bra roller.
Spelas ett par dagar till så bor ni häromkring - gå och se!

Just det...

... det har varit en helg.
En trevlig sådan, dessutom.
I fredags var vi på after work i Lund. Åt oss mätta på gratisbuffé och var småberusade redan klockan sex. Kom ikapp med vänner vi inte träffat på ett tag. Minns inte vad som hände när vi kom hem, mer än att klockan inte var mer än halv nio och att ett kexchoklad kändes som en alldeles lagom middag. Troligtvis gick jag och lade mig ganska direkt. Jag och den berömda fredagströttheten.
På lördagen försvann Niklas i ottan. Han skulle ta tåget till Göteborg och träffa sina dataspelskompisar IRL. Ha föreningsstämma. Äta hamburgerbuffé. Leka på en abonnerad bowlingbana. Say no more. Eller fyll i bokstäverna som fattas: D_T_N_R_A_.
Själv tog jag bilen till Helsingborg. Gick en sväng på stan med mor, träffade bror och kikade upp i hans lägenhet. Körde vidare till Höganäs, hämtade sushi och thaimat och hade en mysig mor-och-dotter-kväll framför Melodifestivalen.
Söndag var regn, regn, regn - och ja, inte så mycket mer. Vi lagade ett lamm och softade.
Och nu är det ny vecka - och bara tre dagar kvar tills vi åker till Berlin! Ska bli riktigt trevligt.

Skrivarservice

När jag skrev Swing it! myntades begreppet "Författarveckor".
Det var trevliga veckor då Niklas stod för all markservice här hemma för att jag skulle kunna koncentrera mig på skrivandet.
Med nya boken har vi ännu inte haft några Författarveckor, men idag gick han och köpte finska pinnar och mjölk till kaffet tio i nio, strax innan Mästerlivs stängde.
Jag ser det som en god uppvärmning.

Romaaaaanen

Det går bra på kammaren. Jag skriver på.
Och det är roligt. Och skönt och avslappnat. Precis som jag längtat efter!

Det kanske blir en lite annorlunda bok. Åtminstone jämfört med den förra. Inte så hurtfriskt skojig, mer underhållande i sina detaljer, personer och händelser. Mer skruvat.

Vill ni se en av huvudpersonerna? Det är naturligtvis inte han (Michael Rapaport i Boston High) men det är ungefär så jag föreställer mig hans utseende.