Idag har det varit en sådan där trevlig dag. Började på RadioCity Mix Megapol i morse där jag relationspratade om saker att se upp för på årets julfest med jobbet. Är alltid lika kul att komma dit, är man inte glad så blir man det definitivt av programledarna Susanna, Henrik och Patrick.
Sen hookade Micke på förlaget upp mig med en tv-kille på Kanal Lokal Skåne så nu ska jag dit och snacka julfestande där också, nästa torsdag kväll. Spännande! I eftermiddags träffade jag min handledare från skolan, som läst och var positiv till mitt nya bokprojekt, och på fredag ska jag bli intervjuad av Hennes med anledning av att jag blir tidningens nya krönikör i början på nästa år.
Visst är det underbart med dagar då man får frossa i sitt ego? Nu ska jag åka på en blomsterkurs med Niklas mamma. Med tanke på hur gröna fingrar jag (inte) har lär nog egobalansen vara återställd vid 22-tiden.

Jag snubblar över senaste Absolute Music-skivan på någon sajt. Nummer 56 i ordningen. Utkommen lagom till jul. Kollar igenom vilka artister som är de mest kommersiellt gångbara nuförtiden och stannar upp vid... Sandelin & Ekman.
Ja, helt rätt. Sandelin & Ekman som i Christer Sandelin och Tommy Ekman. Killarna från Style och 80-talet. Men det är inte nog med det - gissa vilken låt de gör comeback med?
"Tänd ett ljus".
Ja, Triads "Tänd ett ljus".
Jag skulle vilja vara med på det spånarmötet:

- Fan, Tommy, skulle det inte vara jävligt gött att göra något igen? Du och jag. Som förr, liksom...
- Jo, men har inte vårt tåg gått på något sätt?
- Nej, fan! Håller Gessle, håller vi!
- Men jag känner mig inte så inspirerad... Och vem är intresserad av vad en 45-åring surrar om? Det finns bara plats för en LeMarc i det här landet.
- Men jag tänker inte så... Jag tänker cash... Jag tänker... jul! Vi ska fan göra en riktigt jävla bra jullåt! Singel, show, hela paketet!

Sju timmar senare:

- Nä, det här går inte.
- Nä.
- Men du... Om vi hottar upp en låt som redan finns? Lägger lite discobeats, drar in en kör från Idol, testar med lite synth?
- Kan ju testa...
- Har du Abosolute Christmas hemma?

Fem timmar senare:

- Den är ju egentligen inte så jävla dum som den är... Originalversionen alltså.
- Nä...
- Och det är ju den versionen som sålt bra...
- Dumt att ändra egentligen. Klassiskt säljer.
- Och om vi kör den där showen kan vi ju plocka in Triad som gäster.
- Klockis.
- Klockis.

Så nu finns den där, på Absolute Music-skivan. Och det låter exakt som Triad.
Kan inte bara vara jag som undrar varför.

Niklas är inte så förtjust i att jag skriver saker om honom på bloggen. Ibland har vi diskussioner kring detta, där jag tycker att han är mesig och han tycker att jag är elak. Men det är jag ju inte alls, jag är bara väldigt intresserad av att fundera och filosofera kring relationer. Helst i skrift. Helst så att andra kan läsa det, och kanske känna igen sig. Och eftersom jag inte har så många andra pojkvänner, ligger det bekvämt till hands att skriva om honom - och oss - men det är alltså inte riktigt okej.
Därför tänker jag nu göra ett slags metablogginlägg.
Ingenting sett, ingenting sagt. Bara en länk till något som alls inte har med vår relation att göra. Träffsäkert och kul, men naturligtvis på ett generellt plan. Fullständigt generellt.

Efter några veckors funderande och planerande har jag nu börjat skriva på nästa roman. Det är spännande, men också annorlunda jämfört med den första. Jag märker att jag är mycket mer försiktig den här gången, och observant på grejer som kan ställa till det längre fram i berättelsen. När jag började på "Swing it!" skrev jag bara på, utan att egentligen veta var storyn skulle ta vägen. Det var kul, men också jobbigt, eftersom jag var tvungen att ändra och korrigera mycket utifrån hur saker och ting utvecklade sig. När jag nu till och med vet hur den här romanen ska sluta, känner jag redan nu att "nej, så här kan han ju inte säga" eller "nej, det är inte alls hans stil" - och jag väljer att tro att det är bra. Och givetvis finns det ändå plats för fantiserande längs vägen - nyss fick huvudpersonen ett helt skruvat yrke som jag inte alls tänkt mig från början.
Det är verkligen så kul att vara igång igen. Jag känner att jag saknat det. Massor.

Söndag kväll och det är länge sedan jag haft en så här skön och bra helg. Igår...
... var vi på Möllan och handlade grönsaker, hämtade linser hos optikern och lämnade igen böcker biblioteket.
... fixade jag alla fakturor och kvitton på företaget.
.. drack vi champagne för att jag fixat alla fakturor och kvitton på företaget.
... åt vi en fantastiskt god jordärtskockssoppa.
... kollade vi på de sista avsnitten av Sleeper Cell och det var ett d å l i g t slut!
Idag...
... bokförde jag alla fakturor och kvitton på företaget.
... har vi varit på Ikea och köpt en bokhylla och monterat den.
... har jag gjort relationssidan till Hennes.
... lagade vi perfekta kikärtsbiffar och drack portvin. Fast med ett par timmars mellanrum.
Allt detta trots att vi lade oss klockan nio i fredags! Eller kanske snarare "på grund av"...
Dessutom har vi haft det väldigt mysigt.

Jag gillar uppriktiga människor som säger vad de tycker. Jag strävar i varje läge efter att vara en sådan människa själv. Men idag hade jag ett intressant möte med en fotograf. Det skulle fotas bylinebilder. Färgglada kläder och stort leende var direktiven. Tyvärr tog det stopp redan vid kläderna, eftersom:
1) Min garderob består av 1 procent färgglada kläder.
2) Studiemedlet inte medger några ekonmiska utsvävningar, särskilt inte i slutet på månaden.
Alltså fick jag låna något ur moderedaktörens förråd. Lyxigt, kan tyckas, men alla som sett Top Model vet att:
1) Modeller äter vatten - kläderna sys därefter.
2) Modemänniskor följer trenderna. Vilket till våren innebär väldigt mycket knallgult, laxrosa och för-mörk-foundation-beige. Alltså, inte direkt mitt hörn av regnbågen.
Men okej – jag fick på mig en fin, färgglad skjorta som i kombination med ett vitt spetslinne och en filmstjärnefönad volmfrisyr fick mig att se ut som kassörskan på Ullared goes Wallmans Salonger. Och jag skrattade när han plåtade. Trots att jag vet att jag brukar avsky reslutatet.
- Fint, det är fint, sa fotografen på danska hela tiden, och jag kände mig safe. Ända tills vi tittade på bilderna...
Nu kommer ni att tro att det är jag som är gnällig och självkritisk - det är ju trots allt inte första gången jag skriver om misslyckade fotosessioner här på bloggen - men nu var det faktiskt fotografen som sa allt av följande:
Angående mig som helhet: - Man kan ju göra dig lite slimmare i datorn...
Angående bilderna med leenden: - Ja, det måste ju tyvärr vara en bild där du skrattar...
Angående mina armar: - Man kan ju skära lite här... (pekar på ca 50 procent av mina överarmar)
Angående mina äppelkinder: - Man kan ju i princip ta bort hur mycket som helst...
Angående färgen: - Det kanske funkar med svartvita bilder?

Okej. Det var snäppet bättre än den gång en fotograf frågade om jag hade struma, men ändå... Kan inte låta bli att undra vad jag egentligen gjorde i den där fotostudion. Om nu allting ska ändras i datorn, menar jag. Inte konstigt att stjärnor går på russindieter och äter vattenkrassesoppa när de ska festa till det...

Skrattar bäst som skrattar sist...
Mannen på bilden har inget med texten att göra. Han råkar bara äga ett hotell i Arles.

Gissa vem?

Jag skrattade hysteriskt åt bilden på Niklas, ända tills Mikael lade till mig och jag var... rynkig.

När jag ändå är inne på grejer som irriterar mig... Susanna Alakoski, författaren som debuterade med Svinalängorna, ska nu skriva om fejkade orgasmer tillsammans med en kommunikatör. Svenska kvinnor uppmanas att berätta om sina tankar och erfarenheter, och dessa ska sedan sammanställas i en bok. I en intervju i Aftonbladet säger Susanna så här:
– Jag är intresserad av tabuämnen. Sexualitet har varit och är fortfarande ett tabuämne, speciellt fejkade orgasmer. Det pratas inte om det.

Bra, tänker man. Är det något tjejer borde bli bättre på så är det att ha en avslappnad inställning till sin sexualitet. Att sluta skämmas och våga prata om det som är en sådan naturlig del av livet.
Men så läser man en intervju i Sydsvenskan, med samma Alakoski, och då blir man sååå matt. För vad svarar hon på frågan "Ska ni själva bidra till boken?"?
- I så fall är vi anonyma med våra bidrag.
...
Matt var ordet.

Igår var jag på en heldag med fyra olika seminarier om att skriva filmmanus på Malmö högskola. Det var oerhört inspirerande och kul, både under förmiddagens mer praktiska workshop och eftermiddagens föreläsningar om allt från Disney och Hollywood till dataspelet World in Conflict och Hipp Hipps nya film om Morgan Pålsson.

Dessutom är det alltid roligt att studera människorna på sådana här evenemang. Jag mäktar inte med en analys av alla olika typer – från den pretentiöse crossmediproducerstudenten med svartfärgat hår och östeuropareferenser till kvinnan som testat att vara lesbisk men som ändå inte kan låta bli att tvinna sitt toviga hår på ett utstuderat förföriskt sätt framför den amerikanske filmprofessorn i manchesterbyxor och blå, sliten collegetröja - men det fanns en man som var så irriterande fånig att jag inte kan låta bli att skriva av mig lite kring honom.

Tänk skinnjacka. Tänk lite för mycket mage. Tänk fläsköttsfärgat ansikte.
Tänk dig sedan att den här mannen får en kamera. En stor kamera. Med jääättelångt objektiv.
Vad gör då mannen? Jo, självklart hänger han den om halsen. Och går omkring med den där hela dagen. Lätt tillbakalutad, eftersom det är en stooor kamera. När han inte sitter och "filmar" föreläsaren förstås, det vill säga sitter och glor i kameran tills det perfekta fotoögonblicket uppstår. Tala om stressande!
Summering: Män som bär sin kamera som om den vore en präktig erektion är p-a-t-e-t-i-s-k-a.

Idag har jag hoppat in och redigerat på Hemmets veckotidning och ska så göra några dagar till. Det var mysigt att vara tillbaka.

Inte pre-menstruell, utan...

... jag vill här slå ett slag för uttrycket post-menstruell. Från att ha varit totalt sänkt (pre-menstruell och fulllständigt förlorad i mensvärk) har jag nu kommit ut på andra sidan med ny, glad energi. Man skulle också kunna kalla hela förloppet - eller snarare den som drabbas - för mano-mensiv. Jag upphör aldrig att förvånas vilken inverkan hormoner har på våra liv.

Ex-sex - hur nyfiken får man vara?

Hur många, hur ofta, med vem och var... Hur nyfiken får man egentligen vara när man träffar en ny partner? Ska historia förbli just historia eller kan det rentav vara bra att slänga ett öga i backspegeln? Och hur öppen är du med din sex- och kärlekshistoria?

Särskilt till mina kursare: Missa inte denna artikel i senaste numret av hennes. Männen jag intervjuat torde te sig välbekanta för er.

Andra kul nyheter på relationsfronten?
– Från och med nästa år kommer ni att kunna läsa en relationskrönika av mig varje månad i hennes. Samtidigt börjar jag relationsblogga från tidningens hemsida!
(Niklas kommer från och med nu att bete sig (ännu mer... fjäsk, fjäsk) som en gud).
– 21 november pratar jag relationer i Mix Megapol Radio City.

Från nolltaxering till neuros

I början av året kom det ett brev från Skatteverket som var mycket trevligt.
Tyckte jag då.
De skrev nämligen att eftersom jag precis hade startat mitt företag skulle min skatt i år beräknas till 0 kronor, då de inte hade något räkenskapsår att jämföra med.
Härligt, tänkte jag. Och faktiskt också revisorn, som sa att: "Det där kan du tänka på under året. När du sedan vet ungefär hur mycket jobb du kommer att få är det bara att ändra den siffran."
Fint som snus, tänkte jag. Ett år är långt.

Ungefär på samma sätt resonerade jag när Niklas dator slutade fungera i mitten på maj. Datorn som innehöll bokföringsprogrammet.
"Slappna av! Bara du är noggrann med att samla fakturor och kvitton på ett ställe, så kommer det inte att bli några problem när programmet väl är fixat och du sätter dig."
Tänkte jag. I maj.

Nu är det november. Snart slut på det här räkenskapsåret. Programmet är installerat i min dator.
OCH JAG VILL INTE!
VILL INTE!
VILL INTE!
Varför finns det inga körkortsprov man kan tvingas ta innan man startar företag? Hårda jäkla tester där man får sitta och svettas i unkna källarlokaler med kaffe i pumptermos tills man kan rabbla SPCS-tabeller och periodiseringsfonder i sömnen. Gubbar med hämtehår och LP-skivor under armarna som vägrar släppa ut en förrän man fått MVG i Ansvar, Framförhållning och Grundläggande matematik (notera gärna min miniräknare på bilden, och haja min nivå).

Djupt andetag.
...
Så kul det här ska bli!