Hade barnen kommit senare hade de kunnat få bröd. Mycket bröd. Niklas har ikväll saftat och syltat fram limpor och bullar så det stått härliga till. Ska det göras ska det göras ordentligt. Till och med en surdeg blev det, som ska stå i vårt köksfönster i fyra dagar innan den ska bakas. Spännande. Tänkt, sånt sysslade folk med hela dagarna förr i tiden. Alltså innan IT och sånt.
Idag var vi världens tråkigaste vuxna:
"Bus eller godis?"
Fyra par hoppfulla ögon i dörröppningen.
"Jag är ledsen, men vi har verkligen inget hemma. Ni kan få varsin clementin. Och se här, varsin sesamkaka."
Sa Niklas. Själv hade jag sprungit in och gömt mig i sovrummet. Nu i efterhand vet jag inte riktigt varför.
Men barnen lät glada över clementinen och jag kikade på dem i köksfönstret. Men först efter jag släckt lampan.
Ibland förvånar jag mig själv. Jag kan verkligen vara som en pensionär.
Idag åt jag lunch med en kursare på café Lundagård. Visserligen öppnade stället 1911, men även om man har nästan hundra år på nacken räcker det inte riktigt med bara ett namn. Min macka kändes inte charmigt gammaldags, den kändes bara sunkig. Vit franskbrödbaguette (hård utanpå, luft inuti) med en stabbig currykycklingröra och två pliktskyldiga skivor gurka. Nej, alla caféer behöver inte ha ciabbattas och mozarella och vispat mjölkskum, det är inte det jag menar, men det finns ju så mycket roligare saker man kan göra med kyckling än att bara dränka den i majonnäs. Blä. Mådde illa hela eftermiddagen.
Efter biblioteket, storhandling på Citygross. Framför oss i kassakön stod en uppsvälld man som köpte åtta tvåliters Coca-Cola, fem färdigrätter, en trekiloskorv av något odefinierbart kött, ett storpack fläskkotletter och två Aladdin-askar. Egentligen borde man tycka synd om en sådan människa, men istället spekulerade vi i om han - så uppenbart singel - någonsin kommer att få ligga med någon igen. Utan att betala.
Jag vet, ibland är vi riktigt elaka.
Ett begrepp som jag för alltid kommer att förknippa med mina söta, bästa arbetskamrater på Hennes är "att ta en riktig arbetsdag". Har för mig att det myntades när jag försökte intala oss om att det inte skulle bli några problem att hålla deadline , förutsatt att vi dagen därpå "tog en riktig arbetsdag". Precis som vi annars inte gjorde det... Duh.
Hur som helst - idag har varit en riktig arbetsdag. Var tidigt på skolan och satt och skrev fram till fem. Hade jag kunnat hålla samma tempo - tio sidor varje dag - hade jag skrivit två hundra sidor på fyra veckor och då hade boken i princip varit klar lagom till jul. Men nu är det ju lite lektioner och andra övningar som "stör" och jag ska istället verkligen försöka njuta av processen. För det är ju så roligt!
Igår var vi förresten ute på en jättelång promenad genom en massa Malmö-områden jag aldrig varit i tidigare. Bland annat gick vi genom den gigantiska kyrkogården som ligger borta vid Värnhemstorget där det fanns en liten vildvuxen gräsmatta med nästan uteslutande vita kors. Alla som var begravda där var barn i 0-5-årsåldern och det kändes så... sorgligt. Undrar varför de låg just där?
Ikväll har jag lagat en nästan fulländad kalkonkorv stroganoff och köpt en finfin väska till min dator i Apple-butiken. Inte så lätt att hitta den sådan som man skulle kunna tro - de flesta är bara svarta och fula och gubbiga. Men inte min, den är grå och orange.
Dagen idag har varit mysig. Först en brunch på Metro med Celia och Patrick och Lollo och Linus och sen besök på chokladfestivalen på Chokladfabriken. Det var mycket choklad. Och folk. Precis som när det gäller rödvin är jag väldigt förlåtande och enkel (tråkig?) så jag var inte direkt runt och letade efter den chokladen. Vi köpte några kakaobönor med chilismak (så klart) och en fin liten ask praliner, men jag vet inte... Godare är då det lilla djur som ligger och väntar på att skjutsas in i ugnen - en vildand. Med kantareller och potatis- och palsternacksgratäng. Mm. My style.
Sa någon bloggtorka? Är ledsen för det, men har ägnat veckan åt att strama åt storyn i mitt romanprojekt. När man kommit en bit på väg är det en hel del som spretar åt olika håll och mitt inre blir inte lugnt förrän det känns enhetligt. Det är ungefär som städning: jag kan inte ha det lite rörigt här och var, då känner jag mig i obalans. Det måste varar ordning och reda, först då får jag energi att fortsätta.
Nu har jag i alla fall nästan skrivit klart Del 1. Även om jag kommit över det där med att "hitta inspiration" (det är bara att sätta sig och göra det) så kommer jag inte ifrån att självförtroendet pendlar från "jag är bäst i världen" till "gah, vem, vem tror du kommer att vilja läsa det här?".
Jag tvingar då mig själv att tänka så här:
1) Du har suttit som redaktör i fyra år. Sett mängder av dåliga texter. Lärt dig någorlunda vad som är bra och dåligt språk/tempo/berättande.
2) Du har recenserat böcker och fascinerats av att du ofta tycker precis som alla andra recensenter.
3) Du skriver inte för byrålådan utan är medveten om branschens kommersiella villkor.
4) Du har ett stort ego och har aldrig tidigare tänkt att något skulle vara omöjligt.
5) Du skrattar själv ibland, alltså är det roligt.
Bra. Sen går det tre koppar kaffe och plötsligt är vi här:
1) Jaha, bara för att du kan bedöma andras texter betyder det väl inte att du är så jäkla bra på att skriva själv?
2) Heter det inte att alla kritiker är misslyckade författare själva?
2) Om du nu är så kommersiell så kommer det säkert att ha getts ut tio böcker som liknar din innan du blir klar. Och vet du egentligen hur många manus bokförlagen tar emot varje år, lilla vän?
4) Bara för att du har flyt på vissa håll betyder det inte att du alltid kommer att halka omkring på bananskalet.
5) Din humor är skruvad. Svenskar gillar Stefan och Krister och Galenskaparna och Allsång på Skansen.
För det mesta tvingar jag dock mig själv att stänga av hjärnan helt. Annars hade jag nog inte fått en rad skriven. Det fungerar dock dåligt när man ska sova.
Idag skulle min man bli civilingenjör på riktigt och jag skulle vara med på presentationen och bli stolt och imponerad och tänka att "den där killen, han gör avancerade saker". Så jag kravlade mig upp i ottan och åkte med i bilen och peppade att "det där är inte något att vara nervös för". Vi kom till institutionen, fick med oss en kille som öppnade salen och Niklas frågade försiktigt om det möjligen skulle komma någon annan på presentationen klockan tio.
"Ja, jag tänkte skicka ut ett mail om det i morgon."
"I morgon?"
Vi måste ha sett ut som två frågetecken.
"Ja, i morgon."
"Men presentationen är ju idag?"
"Nej, imorgon. Den 25:e."
Jag säger inte mer. Vi hade lagt på parkeringspengar för hela dagen, men åkte därifrån efter 20 minuter. Jag fick dock en hel del gjort på skolan.
I eftermiddags var vi på Konsthallen och pratade om festen. Det kommer att bli kanon.
"Nu har jag kommit på vad boken ska handla om! Själva intrigen."
Glatt skuttade jag in i bilen till Niklas efter en lång, kreativ dag på skolan. Entusiastiskt berättade jag den, i mitt tycke, spännande storyn men... tystnad. Ett smått skeptiskt ögonkast och ett "ja...".
Senare på kvällen berättade jag för Karin som... gömde sig i polokragen, samtidigt som hon pedagogiskt påpekade att "de flesta böcker låter ju inte så speciella när man berättar om dem".
Där någonstans bestämde jag mig. Historien om Lars förblir min egen till den är klar. För jag vet ju att det är en finfin idé. Visst, Niklas vet ju, och jag håller som bäst på att övertala honom att läsa (bara för att han ska inse att det ÄR en bra story) och ett par på kursen, men sen ingen mer.
Inte så mycket att dela med sig av alltså, förutom möjligen dikten jag skrev igår. Inspirerad av en valnöt. Nej, du har rätt, jag är ingen poet.
Du tål väl valnötter sa han
och ögonen fick henne att
svämma över
svälja ja
och vilja gömma sig under bordet av skam
Du är fin sa han
och handen brände som en örfil
mot hennes dåliga samvete
Du med hoppades hon rakt ner i bordsskivan
och klamrade sig fast
vid tryffel och fin likör
Hans profil
och vana händer
ögonkast som hoppade över smala springor ljus
trevade och sökte
efter det som var hon
på andra sidan
Du är tyst sa han
och tände eld på hennes hår
Det är vinet sa hon
och duckade för fingrar som letade sig
in bland hennes ofrivilliga känslor
och påverkade längtan
Var är toaletten?
Andningen mot dörren
och linnet som skulle svika henne
gled upp och blottade magen som gömde
kvalen
Vatten
Måste se klart
Han rökte och ville titta på stjärnorna
Hon ville kasta sig över räcket men visste att
hans armar
ville ha betalt
och håren reste sig motvilligt
mot hans feber
Fryser du frågade han
och svepte hela sin välvilja runt hennes
tomma ord
Ja
nickade hennes ben
som snart skulle välkomna honom med munkavle och hjärnan på pause
Dessbättre har jag inte bara gift mig med en man, utan även med en köksgud. Dagens mirakel bestod av en rödbetsrisotto och ett lamm som jag offrat vad som helst för. Love it, love him.
Vet ni hur jobbigt det är att skriva en dikt när man inte har något att skriva om? Typ väldigt jobbigt. En faktatext eller en påhittad berättelse kan man nästan alltid klämma ur sig, oavsett hur oinspirerad man är, men en dikt... Där måste man känna eller tycka något. Och det går ju inte att tycka något glatt eller kärleksfullt eller trevligt. Det blir bara platt eller patetiskt.
Nej, jag fick gräva riktigt djupt i hjärnan för att hitta ett minne som skulle passa ihop med antingen ett löv, en japansk lykta, ett paket Gainomax, en broschyr från Postkodslotteriet eller en valnöt (say no more).
När jag väl kom igång var det riktigt roligt. Man kunde ju använda och kombinera vilka ord som helst. Strunta i alla regler och bara tänka fritt. Sen kom jag till punkt två. Finns det verkligen inget bättre ord för "hoppas"? Kan "tomma ord" vara en metafor för "hals"? Gah! Man kan ju vända och vrida hur mycket som helst. Ska bli väldigt roligt att höra folks tolkningar sen.
Jag blir så trött på att vänta. På tidningar som har mycket att göra. På handledare som tycker att det inte gör något att vänta hur många dagar som helst innan man ens säger hej.
Hallå, det är mitt liv det handlar om. Mina pengar som uteblir. Min bok som inte blir klar.
Det är frustrerande.
Hade gjort klart två övningar till skolan och belönade mig själv med filmen Heartbreak Hotel i datorn. Vissa människor avskyr Helena Bergström men eftersom jag just nu (och helt oförklarligt) suger åt mig allt som är känsligt och stort och klump-i-halsen-framkallande passade hon helt perfekt som eftermiddagssällskap. Det var en riktigt svensk film. Pinsam på sina ställen, trovärdighetskomplex här och var, men varm. Me like. Idag i alla fall. Annat som funkar just nu är Dixie Chicks Taking the long way-cd.
