Sopor & kärlek

Ytterligare ett tecken på att jag blir mer och mer som min pappa:
När jag var liten klagade han alltid över att vi fyllde soppåsen under vasken så mycket att den till sist inte gick att knyta ihop. Skittjatigt då, högst förståeligt idag.
Jag, som redan är ett bakteriefreak, avskyr att behöva mosa till toppen på sopberget och dessutom riskera att skära mig på någon vass konservburk, bara för att någon - jag säger någon - tydligen har som policy att aldrig bry sig om huruvida det hänger bananskal över kanten, är fullt av kaffesump på påshandtagen eller värst av allt - om påsen har halkat ner och gömt sig under ett gojsigt, kallt, illaluktande berg av räkskal, bortskrapade grönsaker och ris. Yerk!
Å ena sidan kan jag beklaga mig över det, å andra sidan låg jag igår kväll, innan jag somnade, och tänkte på hur få sätt det finns att visa någon hur mycket man verkligen älskar honom eller, för den delen, henne. Alltså så där så att det nästan gör ont inuti en. "Jag älskar dig" är fortfarande fint, men det säger man ju nästan varje dag. Och fria kan man ju bara göra en gång i livet. Hur gör man sen? När det känns som ens hjärta ska sprängas av kärlek och orden liksom inte räcker till.
Jag förmodar att man inte kan göra så mycket. Bara känna sig jävligt tacksam.

Kakor & glass för halsen

Det är inte snällt att jag först en vecka ska drabbas av konstant illamående och huvudvärk och sen - när jag just blåst en fanfar för Mitt fräscha, friska jag - åker på en fet förkylning. Jag kan nästan inte se ut ur ögonen så mycket de rinner och... är varma.
Vågar inte gå till kontoret (orkar inte heller för den delen) för där finns en gravid kvinna och jag har läst att det kan vara lite halvfarligt att bli förkyld när man väntar barn. Och det, som jag inte ens vågar tänka på, hade jag verkligen inte velat ha på mitt CV.
Har skrivit ihop artikeln efter gårdagens intervju. Kan inte berätta för mycket, men det var en väldigt härlig man och en stor mängd kakor inblandat. Kakor som vi efter plåtningen var tvungna att äta upp. Tyvärr var det brist på små, smuliga sorter (som är mina favoriter) och ett överflöd av mousser, krämer och mandelmassa, vilket gjorde processen ganska... mastig. Men det var sött av honom att bjuda och det var kul att komma ut på ett jobb "i verkligheten".
Nu måste jag nog få gå och köpa lite glass, för om jag känner efter riktigt ordentligt har lite, lite vagt ont i halsen också.

Kul kontor

Kontoret är för övrigt mycket trevligt. Det är så skönt att ha kul människor omkring sig igen.

Summa summarum

Att sitta på kontoret mellan nio och fem och skriva på boken gör mig ganska skrivmatt. Jag har liksom inget över till blogggen när jag kommer hem. Mycket annat har dessutom inte hunnit hända. I söndags var vi uppe hos min mamma och tittade på hennes nyinförskaffade bostadsrätt, igår minns jag bara att vi tog en promenad upp till Möllevångstorget och att vi kollade på det nya terroristdramat Sleeper Cell på teve. Idag har jag blivit förkyld och i morgon ska jag köra ut på landet och intervjua en känd man.

Lördagslugn

Vilket bra kapitel jag just skrivit!
Annars har dagen gett mig en ny laserskrivare, en supergod silltallrik på Skanörs Fiskrökeri och mycket regn utanför fönstret.
Chansen är för övrigt stor att Anthony and the Johnsons blir soundtracket till boken. Jag älskar hans röst.

Vekorevynn eller VeckoRevyn?

Köpte VeckoRevyn för att kolla in Ebbas styling av partiledarna. All cred åt henne som lyckats få alla att ställa upp, någon nytta ska man ju ha av att jobba på ett av tidningsvärldens starkaste (eller snarare - äldsta) varumärken. Tvivlar i och för sig inte på att även hon har fått slita sina blonda lockar för att få till det.
Dock får hon passa sig så att VeckoRevyn anno 2006 inte kommer att bli ihågkommen som Tidningen med flest stav- och syftningsfel. Det är nästan pinsamt. Att i en mening säga att man är "Sveriges största tidning för unga, smarta, medvetna kvinnor" och sen stava Statsministern genomgående med "d" i hela tidningen (Stadsministern) - det tyder på något sätt på att redaktionen inte riktigt lever upp till sin målgrupp. Smart? Nej. Medvetet. Nej. Och detta är bara ett av hundra fel. Roligast var syftningsfelet i faktarutan till Sno stilen från Kirsten Dunst:
Pojkvän: On/off-förhållande med Jake Gyllenhaal, som för tillfället sägs vara off.
Att det hela tiden förekommer engelska ord i texterna och att tonen är grymt tonårsflamsig, nästan chat-artad - jag vet inte vad jag ska tycka om det... Pratar ungdomar så idag? I så fall är det nog genialiskt.

Jag - en typisk bloggare

Skrämmande vilken mainstreambloggare jag tydligen är. 12,5 "rätt" av 14 i mediabloggen Media Culpas årliga undersökning om den svenska bloggvärlden. Där konstaterades att den typiska svenska bloggaren är:

• kvinna RÄTT
• 26-30 år gammal RÄTT
• har högskole- eller universitetsexamen RÄTT
• skulle rösta på socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag TROLIGTVIS
• har tillgång till bredbandsuppkoppling RÄTT
• bloggar för att hon gillar att skriva RÄTT
• uppdaterar sin blogg varje dag RÄTT
• har inget emot att bli kontaktad av företag i sin egenskap av bloggare RÄTT
• är anonym FEL
• läser 6-10 bloggar dagligen RÄTT
• spenderar 6-10 timmar per vecka med att läsa bloggar RÄTT
• använder aldrig en RSS-läsare för att läsa bloggar FEL
• läser helst bloggar om vardagsbetraktelser RÄTT
• läser bloggar för få läsa ”vanliga människors” åsikter RÄTT
• har aldrig klickat på en annons på en blogg RÄTT

Konsten att delegera - småsaker...

Fram till för några veckor sedan har jag alltid haft väldigt svårt att välja. Inte mellan uppenbara saker (Vill du åka till Paris på en lyxweekend eller stanna i regniga Malmö i helgen?), nej, utan mellan grejer som är ungefär likvärdiga. Kyckling eller kött till middag? Byxor eller kjol på festen? Frukost hemma eller ute på stan?
Det har varit oerhört frustrerande och tidskrävande. Som en slags blockering i hjärnan.
Men nu har jag utvecklat en strategi. Jag ska förklara:
Jag och Niklas ska handla mat för kvällen. Vi befinner oss i affären.
- Vad vill du ha, älskling?
- Jag vet inte...
Just här skruvas hjärnan på. Full aktivitet. Vad är jag sugen på? Är det kött? Och i så fall - ska vi ha potatis till? Men det hade vi igår... Nej, idag är det nog en ris-dag. Men då måste man ha något som inte blir så torrt... Eller sås? Ahh....
- Men vad är du sugen på?
Kyckling, kött, kyckling, kött, kyckling, kött, kyckling, kött?
- Eh, jag vet inte...
Det slutade ofta med att jag bara sa något och inte kände mig vidare nöjd efteråt.
Den nya strategin går ut på att jag i en valsituation istället tänker mig ett stort, tomt, vitt rum som jag går in i, samtidigt som jag lugnt säger:
- Välj du. Jag är med på vad som helst.
Och jag menar det verkligen, jag vill att han ska välja. Det är så skönt. Att slippa välja. För innerst inne har jag ju hela tiden vetat att det inte spelar någon roll vad jag väljer, eftersom alternativen är så lika, och att det oftast blir bra när jag låter Niklas välja.
Hmm... Kanske har detta också något med kontrollbehov att göra? I så fall är jag nog på bättringsvägen. Lite i alla fall.

Vill veta - i god tid!

Om det finns något jag avskyr så är det att inte ha koll. Jag säger inte att jag är pedant eller ett sjukligt kontrollfreak, jag känner mig bara trygg när jag ligger ett steg före i tanken. Reser jag någonstans vill jag åtminstone checka upp hur jag tar mig in till stan från flygplatsen, så att jag inte riskerar att stå på ett öde flygfält klockan två på natten och tvingas vänta på första transporten, som visar sig vara en åsna, klockan nio dagen därpå. Något hårddraget. Är jag på semester vill jag när jag lägger mig onsdag kväll ha en någorlunda uppfattning om vad jag ska göra under torsdagen, om det så bara handlar om att shoppa eller sitta på ett kafé och läsa eller ta tåget ut på landsbygden.

Niklas är annorlunda. Han tycker alltid att "det ordnar sig", vilket jag också vet att det gör, men oftast tar det mycket längre tid eller, i bästa fall, tid vid en annan tidpunkt. Om vi till exempel ska ha en fest och behöver två säckar is föredrar jag att ringa McDonalds en vecka innan och försäkra mig om att de 1) har is 2) kan avvara två säckar åt mig. Det tar två minuter.
Niklas ringer hellre runt på festdagen. Till McDonalds. Burger King. Max. MacDonalds Burlöv. McDonalds Midhem. McDonalds Rosengård. Givetvis slutar det alltid med att han får tag i is, men det kanske tar en halvtimme. På festdagen. Jag säger inte att hans strategi är totalt förkastlig eller ens mycket sämre än min, men det stressar mig enormt.

Det som möjligen stressar mig ännu mer är när jag känner att jag inte behärskar något. Att jag inte, hur mycket jag än försöker, förstår. Tänkte igår kväll att jag skulle försöka sätta mig in i det här med bokföring. Samlade alla kalkyler jag gjort för företaget, alla papper jag fått från Skatteverket och laddade ner en pedagogisk bok på 35 sidor om Att föra bok.
Efter en timme kände jag mig tokig. Usel. Mindre begåvad. Alla dessa ord, termer och begrepp! Kombinerat med siffror!
Och givetvis hamnade Niklas i skottlinjen. Stackaren. Han försökte, också på en icke-ekonoms vis, reda ut begreppen. Genom att chansa. Höfta. Säga saker som: "Schablonavdrag... Ja, det är väl någon slags mall, eller... Kan du inte slå upp det i ordboken?" eller "Ja, men om du inte tar ut någon direkt lön, så blir du ju i alla fall positivt överraskad i slutet av året." Och "Det ordnar sig."
Gah! Jag vill ju veta! Kunna! Förstå! Nu!

Tänkte att en kurs i bokföring kanske var lösningen på mitt problem. Det var den, men inte på det sätt jag tänkt mig. Grundkursen var nämligen på 36 timmar. Fördjupningen på ytterligare 18. Plötsligt förstod jag att det inte var jag som var knäpp, utan att bokföring är komplicerat. Jag är glad att jag bara har ett miniföretag.

Mera film

Började dagen med en rejäl dos svensk småstadsångest i den klart sevärda filmen Farväl Falkenberg. 5-6 barndomskompisar, var är min plats i livet?, 30-årskris, rastarufs från Thailandstrippen, campingplatser, smalfilm från 70-talet, ett hagelgevär inte helt utan betydelse... Lite lågt tempo, men nu i efterhand undrar jag om inte just det var finessen. Hade en envis hård klump i halsen som inte släppte förrän filmen var slut.
Fortsatte med det svenska internetdejtingdramat Sök, med bland andra Persbrandt och Amanda Ooms. Men, nej. Desperat, ångestfyllt och taffligt slut. Filmen var full av kända skådisar, men det räckte att se dem för att veta vilken roll de skulle spela. Utom möjligen Persbrandt, som för en gångs skull spelade the good guy. Dock ej på ett trovärdigt sätt.
Avslutade med den hypade Djävulen bär Prada. Jag hade förväntat mig noll, bara hört att boken ska vara dålig, men det var en riktig svulstig amerikansk charmkomedi. Meryl Streep är verkligen en av mina favoritskådisar.
En bra dag för film när regnet vräker ner.

Unnhem-wannabe

Unnhem har godkänts av PRV som efternamn och ska nu kunngöras i Post- och Inrikes Tidningar i en månad - allt för att alla ska ha chans att protestera mot att jag och Niklas får just det namnet. En månad! Men nu känns det i alla fall som vi kommit halvvägs.

Super-Shrook

Mmm, vad jag tycker om mitt Shrook-program som snabbt scnannar av alla mina favoritbloggar för att se om det kommit nya inlägg. Det är lite som när man hade brevvänner i mellanstadiet, fast breven kommer så mycket oftare och är så mycket roligare. Idag blir det mer film, mer bok och första avsnittet av Prison Break!