När jag skrev Swing it! myntades begreppet "Författarveckor".
Det var trevliga veckor då Niklas stod för all markservice här hemma för att jag skulle kunna koncentrera mig på skrivandet.
Med nya boken har vi ännu inte haft några Författarveckor, men idag gick han och köpte finska pinnar och mjölk till kaffet tio i nio, strax innan Mästerlivs stängde.
Jag ser det som en god uppvärmning.
Det går bra på kammaren. Jag skriver på.
Och det är roligt. Och skönt och avslappnat. Precis som jag längtat efter!
Det kanske blir en lite annorlunda bok. Åtminstone jämfört med den förra. Inte så hurtfriskt skojig, mer underhållande i sina detaljer, personer och händelser. Mer skruvat.
Vill ni se en av huvudpersonerna? Det är naturligtvis inte han (Michael Rapaport i Boston High) men det är ungefär så jag föreställer mig hans utseende.
Varför låta sig hindras av några futtiga plusgrader och lite kall vind - klart att man kan köra bbq i slutet på februari! Så tyckte Celia och Patrick (okej, kanske mest Patrick - egentligen) och bjöd in till grillpremiär igår kväll.
Och allt var precis som det skulle. Patrick hade vit linneskjorta, shorts och keps och Celia klänning. Vi drack margaritas och försökte tänka bort kylan på uteplatsen. Att glöden inte riktigt ville ta sig, och att vi till slut fick steka hamburgarna inomhus, spelade mindre roll.
Tyvärr - för vissa av oss - var glödbädden dock perfekt när vi ätit oss lagom mätta, och det lades därmed på ett gäng hamburgare till. Lite till fanns det väl plats till - med den goda grillsmaken och allt!
Detta resulterade i att en viss Mr U åt tre hamburgare. Med klyftpotatis. Och glass till efterrätt.
Det är inte ofta jag ser honom blek efter en måltid - och när jag ville leka "vad hade du valt att äta nu - plankstek eller en kompakt chokladtårta gjord på valrhona-choklad?" på bussen hem blev han nästan arg.
Men jag förmodar att det var ett gott betyg till hamburgerkockarna.
Eller ett tecken på att man bör grilla oftare i februari.
Fick följande kommentar i helgen, här på bloggen (Emma, jag hoppas det är okej att jag citerar dig!):
Står på hemköp, plockar ner en bok, Swing It, från pockethyllan, läser lite på baksidan, ser raden om 250kg tung charkarbetare med för mycket tid på ... Vilda webben ! :-D
Ska nu med darrande hand läsa boken sen lovar jag dej att jag ska tipsa våra medlemmar om din bok! Om jag nu törs det sen när jag läst boken :)
Huh, nervöst! Någon som uppenbart jobbar med dejtingsajten Vilda Webben. Vad skrev jag nu om dem och om nätdejting i Swing it? Inget elakt så vitt jag minns, men ändå....
Men så idag, en ny kommentar. Och jag kan andas ut! Dessutom skiver Emma väldigt roligt om sina egna nätdejtingerfarenheter:
Nu har min kille läst boken, han nöp den framför näsan på mej :-o sen ekade hans skratt genom huset blandat med att han kom tassande med boken i nypan med små oroliga frågor "du emma du skulle väl inte vilja... " :-D
Och om Vilda stod det inget konstigt. Killar verkar ju ha en tendens att antingen ladda upp kort som är 20 år gamla eller kort på sin snyggaste kompis alt. en bild på sin mage där de håller andan :-D
Eller som min nätdejt dvs. nuvarande kille som skickade mej ett kort på tre killar inför första dejten. Jag har än i dag inte svaret på frågan om vem på bilden som jag trodde var han och som gjorde att jag gick på dejten! :-D
Haha, ja, det här med nätdejtande är kul. Bli inte förvånade om det dyker upp något på temat även i nästa bok!
Antingen är det ett typiskt manligt drag att överdriva.
Eller så är han väldigt förtjust i sitt nya snacks.
Idag är det fettisdagen.
Jag hade inga hål hos tandläkaren.
Daniel W verkar vara en fin kille - oavsett vad man tycker om monarkin.
Det finns med andra ord flera skäl att festa till det lite med - vad jag trodde fram till för ett par minuter sedan - en semla.
Hemgjord och god, med bullar jag bakade för någon vecka sedan, och med mandelmassa jag köpte vid samma tillfälle.
Men så plötsligt. Ett smolk i festbägaren.
En slarvigt utkastad fras från andra soffhörnet:
- Tror du att det finns något kvar av den mandelmassan?
Nu undrar ni förstås: Vem var det som frågade?
Var det:
1. En man som på allvar tror att hans fru glömt hur mycket mandelmassa hon använde till de två första - och enda - semlorna
Eller:
X. En man som plötsligt känner sig osäker på förekomsten av eventuella snattare i hemmet
Eller:
2. En man som uppenbarligen tycker att en korv mandelmassa är ett lämpligt snacks
Ja, jag vet ej.
Det enda jag vet är denne man nu får gå till Mästerlivs och köpa en ny korv.
Jag hör inte till dem som tycker att Brad Pitt är det snyggaste som gått i ett par skor. Vad jag däremot tycker, är att hans senaste film - Benjamin Buttons otroliga liv - är en mycket bra film. Visserligen lång (2 timmar och 45 minuter), men en häftig historia och många bra skådespelare. Och Cate Blanchett - ja, hon kan mycket väl vara det snyggaste som gått i ett par skor. Se om ni har möjlighet!
Igår hade vi våra bästa vänner, barnfamiljen, på middag. Efter maten fanns det önskemål om att gå på lokal. Det längtades nämligen efter att "ta en öl och se lite folk" - när nu både tillfälle och barnvakt fanns.
Gott så.
Det visade sig dock att dessa våra bästa vänner hade fått en sak om bakfoten:
Brukar inte ni vara ute två-tre gånger i veckan? After worka, käka middag, ta en drink? Det trodde vi...
(Utelämnat, men underförstått: Ni bor ju mitt i stan, ni har inga barn)
Nej, kära vänner. Det brukar vi inte.
Om så varit fallet hade vi förmodligen inte under gårdagskvällen...
... irrat runt över Lilla torg med Sydsvenskans lokaldel som enda referens. Vilka ställen var det nu som förlorat alkoholtillståndet? Skaffefuskat? Klappat igen? Vägrat slänga sina sopor?
... gått till Lilla torg överhuvudtaget.
... vänt i dörren på första stället. Inga lediga bord? Inte kan man väl stå? Bara så där... Mitt i lokalen...
... stannat upp förvånade - och milt förfasade - i dörren till tuttstället. 60 kronor i entré? Det kan man väl inte betala bara för att dricka en drink...?
... hamnat på Centiliter & Gram.
... stått i baren och funderat över vilka regler som egentligen gäller nuförtiden. Är det okej att stå kvar vid disken när man fått sin Green Winter? Eller måste man gå ut och... stå mitt i lokalen?
... druckit en melondoftande Green Winter överhuvudtaget.
... stått i baren och funderat över varför det luktade spya. Är det någon som fått vinterkräksjukan akut, just här? Eller är det så det luktar nuförtiden, nu när ingen röker inomhus längre?
... frågat bartendern varför det luktade spya.
... frågat tjejen i garderoben varför det luktade spya.
... fått nog när det dessutom började lukta magsjuka. Andra vägen.
... dragit hem kvart i elva.
Så nej, kära vänner. Vi brukar inte gå ut så ofta.
Okej, jag överdriver lite. Som vanligt. Niklas kommer att säga att vi visst brukar gå ut då och då. Att han till exemepel kan alla (hundra) ölsorter över 52 kronor på Svea. Att han ätit sig igenom allt lamm och all anka över 198 kronor inom en kilometers radie kring hemmet. Att det inte finns en "variation på ost" som inte vi inte testat både en och tre gånger. Detta såväl en vanlig onsdag som en festligare lördag.
Och det är korrekt.
Men det är det här med party. Där har vi tacklat av.
Definitivt.
Skit också.
Gör en snabbgoogling på "hjärttransplantation" och hamnar på en privat blogg.
Han skriver trevligt, ungefär som vem som helst skulle göra:
Frugan lagade kanongod Bouef Bourignon till middag. Vi hade inhandlat ekologisk hängmörad högrev som verkligen inte gick av för hackor. Mustigare gryta får man leta efter, receptet på denna klassiker tog vi ifrån arla.se. Rekommenderas !!!
Pricken över i hade varit min hemlagade pressgurka, men det kom vi på för sent så det får bli nästa gång.
Men vänta...
Varför han han inte bloggat sedan april 2008?
Ser hans fru i länklistan, klickar, och ja...
Min man avled den 17 juli 08, endast 34 år gammal, under en svår operation i väntan på ett nytt hjärta. Kvar är jag och våra småbarn. Hur går livet vidare?
Ibland är nätet bra.
Ibland är nätet bara... sorgligt.
Den här jäkla bok nummer två...
Efter år (hmm, är det verkligen så lång tid...? Jag skrev klart första boken i augusti 2007... Ja, snart...) av... skrivoro... försöker jag nu leva efter Elizabeth Georges motto:
Det är bara ord och jag kommer aldrig att låta ord besegra mig.
Min taktik är att tänka bort att det ska bli en bok. Att bara skriva för det är kul. Som här på bloggen ungefär.
Och dokumentet, det kallar jag "Okej jag försöker".
Håll tummarna!
På vår lilla redigeringsavdelning blir det naturligt en hel del prat om ord.
Idag berättade en kollega en historia som får mig att skratta bara jag tänker på den (obs, varning för att det kanske är redigerarnördhumor).
Men så här:
För några år sedan arbetade kollegan på en tidning i vilken svordomar var bannlysta.
Helt okej, naturligtvis, men svårt i specialfall - som i den mycket dramatiska artikeln om en man som föll ner i en asfaltblandare.
Både grillad och panerad skulle denne man få ge uttryck för sina - vad man får tro - mycket starka känslor vid fallet.
Smärtan måste vara fruktansvärd. Kanske var läpparna hopsmetade av tjära, kanske hade han inte ens några läppar kvar.
Och vad fick då mannen säga i artikeln? Vilket kraftuttryck lät tidningen gå till tryck?
Jo:
Du milde!
Haha.
Jag dör av skratt.
Du milde!
Idag ska Niklas på after work på ett ställe som nyss öppnat här i Malmö.
Och det verkar ju... eh... trevligt.
