Fräsig nalle

Idag pratade vi på jobbet om ord som gått ur tiden.
Till exempel är det väldigt sällan man använder ordet "fräsig" nuförtiden.
Jag minns det från min barndom. Någon kunde till exempel ha en "fräsig frisyr".
Jag minns dock inte när fräsigt inte blev så fräsigt längre. Kanske när "coolt" kom?

Denna diskussion ledde oss också in på begreppet "nallen".
Var det på den tiden (tidigt 80-tal) det vedertagna begreppet för mobiltelefonen? Sa man verkligen "ring mig på nallen" och menade allvar med det?
Eller var det så att det bara var de så kallade yuppisarna som hade en "nalle" - och att begreppet användes av alla andra, lite hånfullt så där?
Nån som var med som vet?

Det där med bloggar - det har jag aldrig förstått... Varför skulle jag vara intresserad av att läsa om vad folk äter till frukost?

Läser i Aftonbladet om klyschorna olika yrkeskategorier dras med. Sånt är kul.
Själv fick jag i lördags - när vi var på middag hemma hos en läkare - hindra mig själv från att fråga ut henne fullständigt om allt det där man alltid undrat. Som till exempel:

- Hur kan man vara säker på att man ställer rätt diagnos?
- Får inte läkare vinterkräksjukan?
- Är läkare mer eller mindre hypokondriska än genomsnittet?
- Känner man sig inte liite het i den där vita rocken?

Som journalist får man passa sig lite extra i sådana här sammanhang. Det är lätt att en trevlig parmiddag plötsligt förvandlas till ett regelrätt förhör. Och då är det inte min mat som kallnar om man säger så...

Jag fick dock veta att...
... det faktiskt är ganska mycket "action" i jourrummen.
... läkare också topsar sig fast att de vet att det inte är bra för öronen.

Som journalist får man naturligtvis också en del standardfrågor och kommentarer. Till exempel:

- Då har du träffat många kändisar...?
- Ja, själv tycker jag att det är svårt bara att skriva ett mail...
- Hur vet man vad man ska skriva om?
- Ja, själv läser jag ju inte sådana tidningar...
- Köper folk tidningar fortfarande?
- Hur lång tid tar det att skriva en artikel?

Har ni några roliga exempel från era jobb?

Tillägg: Niklas kom just förbi och bjöd på två exempel från sitt skrå:
- Vad ska man köpa för dator?
- Vad kostar egentligen en bra dator?

Kreativ organisatör eller organiserad kreatör?

På jobbet hade vi häromdagen en lunchdiskussion kring kreativitet.
Någon hade läst att oordning på skrivbordet tydde på att man var kreativ.
Jag tyckte förstås att man både kan ha ordning omkring sig och vara kreativ. I mitt fall är det faktiskt nästan en förutsättning. Och då menar jag inte bara fysisk ordning - som pennorna i sitt ställ, tidningarna i prydliga högar och böckerna i raka rader - utan även ordning och reda i det som ska göras.
På Författarskolan fanns det personer som bara skrev. Inspirerades av något och skrev några sidor. Inte för att det behövde leda till något, utan mer för att de ville skriva, just då och om just det. En kvarglömd strumpa i en tvättmaskin. En promenad längs med havet. Strunt samma om det bara hamnade i byrålådan. Vad spelade det för roll? De kanske inte ens ville att någon skulle läsa.
Själv stressas jag av den typen av skrivande. Varför skriva när man inte har något att säga? Varför skriva när man inte vill något, högre, mer?
Varför skiva när man inte tänker sig en läsare?

Detta förhållningssätt till skrivandet är det som lockar mig till att forsätta skriva som författare. Men det är också mitt största handikapp.
Jag kan helt enkelt inte skriva förrän jag har något att säga. På riktigt.
Det som är skönt att veta är att när jag väl har hittat det - då går det snabbt. För då blir jag uppslukad. Då vill jag inte vara någon annanstans.

Jag väljer så klart att skylla allt det här på att jag är journalist. Vi skriver väldigt sällan utan syfte. Eller en struktur och en tänkt läsare, för den delen.

Egentligen var det något annat jag skulle skriva om, på tal om det här med kreatörer och organisatörer. Har ju som sagt läst Elizabeth Georges inspirerande "Skriv på!" - en bok full av konkreta och bra skrivtips. Hon om någon kan det här med att kombinera det kreativa med det organiserade.
Hennes poäng är att först när man har koll på allt, är det möjligt att skriva en bra bok. Rent språkligt alltså.
Om jag t ex vet vem min huvudperson är - i detalj och utantill - kan jag när jag skriver fokusera på språket istället för att treva mig fram bland karaktärsdragen (vilket i sämsta fall gör berättelsen spretig och personerna otydliga och icke trovärdiga).
Därför förespråkar hon att man gör personanalyser av sina personer innan man börjar skriva. And me like. Det tilltalar naturligtvis både mitt ordningssinne och min inre kreatör.

För alla er som är som jag - eller för alla er som vill testa något nytt - här är listan som man kan börja med att fylla i, innan man gör analysen (tre-fyra sidor per person, enligt Elizabeth George):

Namn:
Ålder:
Längd:
Vikt, kroppsbyggnad:
Födelseort:
Hårfärg, ögonfärg:
Fysiska särdrag:
Utbildning:
Sexualitet:
Bästa vän:
Fiender:
Familj (mor, far, syskon etc):
Innersta behov:
Ambition i livet:
Gester när hon/han talar:
Gångstil:
Mest utmärkande karaktärsdrag:
Svagaste karaktärsdrag:
Skrattar eller hånler åt:
Filosofi:
Politisk åsikt:
Hobbys:
Vad andra först lägger märke till hos honom/henne:
Vad personen gör på egen hand:
Karaktäristik på en rad (en rad ur berättelsen):
Kommer läsaren att tycka om eller tycka illa om personen:
Kommer personen att förändra historien?
Hur:
Betydelsefulla händelser som format personen:
Betydelsefulla händelser som belyser hans/hennes personlighet:

Vore kul att höra om någon av er har tankar kring det här. Hur funkar ni när ni skriver?

Sköna söndag

Tre påsar till återvinningen, en säck blandat skräp och två säckar till Myrorna. Idag har jag befunnit mig i ett sorterar- och slängarrus.
Det är märkligt så mycket man samlar på sig.
Varför har jag till exempel trott att jag behöver sex flätade, bruna skärp?
Jag använder ju nästan aldrig skärp.

Eller en papperspåse full av gamla odefinierade strumpbyxor?
När - när - skulle jag ha lust att prova mig igenom dem?
En halvtimme till festen börjar:
För små...
För små...
Hål i grenen...
Hål på låret...
Hål under foten...
Fel färg...
Shit... När stänger Åhléns?

Förresten - heter det verkligen "skärp"? Ser konstigt ut när jag skriver det.
Som en fisksort.
En stekt skärp med smör, tack!

Nåväl. Annars har det bakats bullar till semlor och avnjutits en osso bucco med polenta to die for.
Min man är köksgud.
Därom råder inga tvivel.

Nu sätter jag mig i skrivarlyan.
Som naturligtvis också är nystädad.
Gott slut på veckan, vänner.

Jag mötte Lassie - utan att veta att det var Lassie. Eller ja...

Alltså så här:
Kvinnan som jag tog över jobbet efter, tog själv över jobbet från en annan kvinna.
Denna kvinna är - har jag först nu förstått - gift med Claes Fürstenberg.
Fatta - Claes "My idol" Fürstenberg!
Sydsvenskans roligaste krönikör.

En gång mötte jag denna kvinna med Claes "My idol" Fürstenberg på Epicuré.
Vi bytte några ord och Claes "My idol" Fürstenberg hälsade så trevligt.
Tyvärr hade jag vid det tillfället ännu inte upptäckt hans krönikor.
Tur var kanske det. Vad skulle jag gjort?

"Asså, du är väl han... i Sydsvenskan? Som skriver? Jag måste bara få säga... Sååååå jäkla bra asså... Dina krönikor.... Nej, men verkligen roliga. Jag ville bara säga det. Asså. Kul..."

Äsch, jag svamlar. Dagens krönika av Claes "My idol" Fürstenberg kan ni i alla fall läsa här.

Annars...
Var det bara jag som diggade Heat?

Älskling, jag tänkte att vi skulle skaffa ett husdjur...

Ja, man skulle kunna tro att jag snöat in på det här med djur.
Men verkligen, hur kan jag ha levt i 31 år utan att känna till den belgiska jättekaninens existens?

Upptäckte den för första gången i Ängelholms hembygdspark för knappt ett halvår sedan.
Där, i en bur bland helt vanliga små kaniner, låg den och jäste i ett hörn. Och då menar jag verkligen jäste, som en gigantisk pälsdeg, på en bädd av sågspån.

Fick sedan syn på den i ett reportage på jobbet - och nu kan jag inte släppa tanken på hur absurt det skulle vara om vi hade en sådan hemma.
Läser på Wikipedia att:
Belgisk jätte kräver stora utrymmen där den har möjlighet att stå upprätt.

Jag ser framför mig hur jag kommer hem från jobbet. På håll kan jag höra hans tassar - stora som luddiga morgonskor i storlek 43 - klappra mot parketten. Över soffkanten kan jag se hans öron - stora som palmblad - närma sig mig vid dörren.
Vad gör jag?
Klappar honom?
Ger honom en kram?

Och vem ligger i vems knä i soffan på kvällen?
Äter han samma mat som vi? Sitter han på en egen stol?
Står han upp i duschen?
Ska han motioneras - eller räcker det med en snabb tur längs gågatan en långlördag?

Det här söker mig. Jag måste få prata med någon som har en sådan här kanin.

Just nu vill jag inte tänka på att det återstår 26 bokstäver...

Okej. Nu är jag igång.
Alice Cooper, med C, har - håll i er - varit med i The Muppet Show.
The Muppet Show som inte bara är Kermit och Miss Piggy, utan även Kakmonstret.
Kakmonstret som på engelska kallas... Cookie Monster! Med C!

Nu återstår dock bara frågan:
Är Kakmonstret ett djur?

Djurjakt

Jag klickar mig kors och tvärs. Utmanar Google med konstiga sökkombinationer.
Lusläser finstilt filminformation.
Allt för att hitta det där jäkla djuret på C.

Och så plötsligt i Expressens hundtest - en öppning!

Vad heter hunden som är med i tv-serien Huset fullt tillsammans med Olsentvillingarna?

Kan det vara så att...?
Ja!
Ja!
"Comet" är rätt svar!

Nu återstår dock bara den viktigaste frågan:
Kunde han prata?

Huset fullt, ja, men var f-n är hunden?

CCCC...OVA

När jag har svårt att sova brukar jag leka A-Ö-leken.
Ni vet - svenska skådespelare under 30, saker på julbordet, amerikanska städer. Från A till Ö.
Det funkar nästan alltid.
Igår kom jag dock på en kategori som sopade banan med alla andra.
I de flesta fall brukar jag somna någonstans kring R eller S.
Här kom jag inte vidare efter B.
Kategorin var "Djur som kan prata och agerar tillsammans med människor på film".
En svår kategori, särskilt om man som jag avskyr och aldrig ser den typen av filmer.
"Alf" kom dock direkt.
Efter tre gäspningar kläckte jag "Björne". (Jag valde att bortse från det faktum att han är med i TV, inte film.)
Länge, länge låg jag och funderade på C. Dock utan att nå något annat resultat än att jag somnade, vilket var gott nog.
Någon som kan hjälpa mig över puckeln?

Singing in the rain - tror inte det

När man går där och hukar under molnen, med det småspiksvassa regnet och den isande skånska vinden rakt i ansiktet - varför möter man då alltid någon iklädd:
- Ett färgglatt tvåmanstält... förlåt, en färgglad regnrock från Gudrun Sjödén.
Eller:
- Blommiga gummistövlar, inhandlade på någon nätshop, efter tips i Expressens Leva & Bo-bilaga.

En "någon" som skrider fram som om hon hade en käpp i ryggen och sponsorpengar från Stomatol på fickan.

Denna smilande "någon" kan också vara en kvinna med en något för bred bak, inklämd i ett par nya svarta sweatpants från Stadium, sippande på en vattenflaska, med armen liksom vertikalt ut från kroppen.
En "någon" som är påtagligt nöjd över att hon faktiskt kom iväg till veckans Medel Puls-pass - och att hon dessutom gjorde det trots ösregn och trots att Dr Phil kl 15.45 handlade om "Extreme Moms".

De kallar det mindfulness och endorfiner.
Jag kallar det provocerande.

Glömde ju

Ytterligare en kul nyhet:
Bästa Celia (a.k.a Reportermamman) har äntligen börjat blogga.

Så här skriver för övrigt hennes man (a.k.a Bästa Patrick) om saken.

En månad går så fort - för att inte tala om sex år

Jag tänkte liksom att det var slutbloggat. Att jag gått vidare, kammat mig, skaffat ett jobb och inte längre hade lust.
"Nepp, jag har lagt ner den", sa jag till dem som frågade.
Men så finns det ju alltid de där grejerna. Sånt man vill få ur sig, som bara passar så bra på bloggen.
Det är som när man just gjort slut med någon.
"Åh, det måste jag berätta för XX! Nej, just det, vi är ju inte tillsammans längre... Kan ju inte bara ringa en gång sådär, helt plötsligt... Blir ju jättefånigt..."

Men strunt samma. Ni får helt enkelt stå ut med att jag hör av mig då och då. Precis som exet kan ni ju bara ignorera mig om ni vill.

Annars då?
Jodå. Jag har det så bra på mitt jobb, i mitt liv, med allt.
En dag för några veckor sedan satte jag nyckeln i porten, efter att ha gått hem genom stan, och plötsligt kände jag hur det liksom virvlade till inombords.
Ungefär som när man är kär.
Tänkte en sekund och kom på att det nog var lycka jag kände.
Inte fy skam.
Sådana ögonblick ska man spara på burk. Med fin etikett.

Andra ögonblick värda att konservera - hämtade ur den senaste månadens bloggfattiga vardag - är bland annat:

- Niklas 30-årsfest/Björns 40-årsfest på Paddys. Kul kväll med med många fina vänner och nya trevliga bekantskaper.

- Mys med Niklas syster Lotta som nu flyttat till San Francisco. Men i juni kommer vi - och vi har dessutom lyckats få till ett 2,5 veckor långt Intervac-byte med en familj i närheten!

- Sovrumsmakeover. Mr Handy Man har förvandlat vårt sovrum till ett rum man faktiskt vill vara i.

- Filmlördag. Lyckades pricka in både Revolutionary Road och Mammut på en dag, vilket fick ångestmätaren att slå i taket. Stirrade mig igenom en middag på Plockepinn efteråt och kunde inte skaka av mig tomhetskänslan. Vilket liv många lever. Och har levt. Och kommer att leva. Båda var dock mycket bra filmer.
Ingen ångest, men däremot en superfilm var för övrigt Woody Allens Vicky Cristina Barcelona som vi såg någon helg tidigare. En varning för instant-Barcelona-cravings bör dock utfärdas.

- Fika med mormor och morfar. Födelsedagsmiddag hemma hos min pappa. Mysigt att träffa familjen. Blir alldeles för sällan bara.

- Sexårsdag. Ett halvdussin år sedan jag och Niklas hånglade upp varandra på Tegnérs. Han i studentpretto smoking - jag i hårdrocks-t-shirt från 70-talet och vitblonderat hår.
Världsbästa kärleken hyllades med utflykt till ett söndagssömnigt men vårsoligt Helsingör. Smörrebröd, öl och snaps intogs på mysiga Madam Sprunck - ett ställe som för övrigt inte bara hade genuindansk mat och miljö, de hade dessutom "en krone för en krona". Alltså - samma pris i danska och svenska kronor. 500 danska är lika med 500 svenska. Ja, ni fattar.

- Läsning? Inte så mycket. Har börjat på en del trista böcker, men orkar inte lägga tid och energi på att läsa vidare. Dock var Elizabeth Georges Skriv på! mycket inspirerande och vettig.
Att "Swing it!" fortfarande lever där ute kommer det små bevis på då och då i min mailbox, senast häromdagen från den här söta läsaren:

Hejsan Linda! Vill bara tala om att jag precis alldeles nu läst färdigt din bok. Jag streckläste den på 2 gånger och jag skrattade så jag låg dubbelvikt i sängen.Fy sjutton vilken rolig bok!!

Roligt - och bra för skrivlusten.

Det var nog det. För den här gången.

Apropå kärlek. Och Intervac. Och Barcelona. Bilden är tagen där, på vår 3,5-årsdag.