Vet inte om jag har berättat om ett av de största traumana i vår relation, den så kallade nyckelincidenten? Den har kommit att bli en viktig referenspunkt, särskilt för Niklas som, av någon outgrundlig anledning, tyckte sig gå som segrare ur striden.
Så här var det: Det hela utspelade sig för cirka två år sedan, när vi bodde på Hyregatan. Jag hade blivit av med min cykelnyckel, och ägnade cirka en timme åt att vända upp och ner på varje enskild pinal i lägenheten. Utan att hitta den, så klart. När Niklas kom hem hade jag kanske ett litet, litet stråk av anklagan i rösten när jag frågade om det möjligen inte var så att han lånat den. Svaret var nej, men han hjälpte mig snällt att leta. Och vips - plötsligt dök nyckeln bara upp, under ett papper på diskbänken. Låt mig repetera: Under_ett_papper_på_diskbänken. Diskbänken som, liksom i alla andra lägenheter, var centralt placerad i köket, både inom syn- och räckhåll, och för tillfället icke belamrad med annat än detta enda ark papper.
Och naturligtvis hade jag tittat där tidigare - allt annat vore ju synnerligen märkligt när jag till och med rotat runt bland gamla skridskor och vadderade tomtar inne i klädkammaren. Men Niklas påstod det motsatta, och ville inte alls lyssna på min teori om att han, i ett desperat ögonblick av dåligt samvete för att han lånat nyckeln utan återbörda den, smugit in den under pappret när jag för femte gången genomsökte papperskorgen inne på toaletten. Faktum är att han till och med kände sig djupt kränkt av denna teori.
Sedan dess kan jag inte tappa bort något - förlåt, jag menar förstås bli av med något på ett oförklarligt sätt - utan att Niklas hånskrattar mig rakt upp i ansiktet och hänvisar till nyckelincidenten. Och det retar ihjäl mig! För den här gången vet jag till exempel:
1) Att min häftapparat är borta.
2) Att det är en vit häftapparat som jag har köpt.
3) Att det inte alls är en häftapparat som Niklas "fört med sig in i boet och haft i evigheter".
4) Att han istället har haft en silvrig häftapparat med en liten brun "mössa".
5) Att min inre röst, som säger att den silvriga häftapparaten med den lilla, bruna "mössan" kanske stod på mitt skrivbord på Egmont, har fel.
6) Att det inte är jag som gjort av med häftapparaten (oavsett vad Niklas säger).
7) Att det är Niklas som slarvat bort den (oavsett vad Niklas säger).
Och kanske, kanske kan rättvisa skipas den här gången. Hittar jag häftapparaten på något av "hans" ställen är det ett lika - och jag behöver aldrig mer anklagas för att vara en dålig letare. Jag låter härmed jakten börja...

Varför finns ordet "fördelaktigt" men inte "nackdelaktigt"?

Jag har anmält mig till ett skrivläger. Eller okej, jag har designat mitt eget skrivläger. Det blir jag, datorn och den här utsikten i en vecka. Också en del plommonyoghurtar och franska baguetter så klart. Men framförallt - så_hårt_jobb. När? 29 mars - 5 april. Var? Här!

Min underbaraste artistälskling Antony Hegarty från Antony and the Johnsons kan nu höras i fem av spåren på Hercules and Love Affairs nya... vad säger man här egentligen? Cd? Platta? Download? Myspaceutgivning? Antony är normalt inte alls disco, men det här är en riktigt bra låt! Klicka på "Blind" i spelaren.

Tjack tack

Allvarligt talat, om en man snarkar är det inte snarkplåster han behöver. Det är snarare ett litet, litet kuvert med vitt pulver att ge till sin fru dagen efter...

Häromdagen var jag på en trevlig middag, som dock tog en intressant vändning då mitt jobb kom på tal.
– Jag tycker jättemycket om dig, Linda, men jag måste bara fråga hur du kan jobba på en så ytlig tidning. Alltså nu menar jag inte Hennes specifikt, utan tjejtidningar i allmänhet.
Och sen fortsatte det – med hur tjejtidningar ”profiterar på kvinnors ångest”, hur vi talar om hur tjejer ska leva för att vara lyckade, hur vi gör små barn till bantningsoffer, hur vi styr och skapar ett förfärligt, kommersiellt statussamhälle.

Först blev jag ganska paff. Sedan blev jag arg. Inte på den här tjejen specifikt, utan på att folk ofta har så starka åsikter utan egentligen veta någonting om hur vi jobbar.
För först och främst finns det olika tjejtidningar. Man kan inte dra alla över en kam. Hennes, som jag tidigare jobbade på och nu frilansar för, hade länge en policy om att inte skriva något om bantning. ”Du duger som du är” var vårt motto, tills vi insåg att vi snarare gjorde kvinnorna en otjänst. Övervikt och fetma är ett jätteproblem idag – det vet alla - och varför skulle vi stoppa huvudet i sanden istället för att uppmuntra och inspirera de tjejer som behövde det till ett friskare och sundare liv? I samband med detta drog vi också igång Hennes Modell – ett projekt som syftade till att lyfta fram vardagsvackra tjejer – från hela landet, från storlek 34 till 44. Dessa fick inte bara vara med i våra mode- och skönhetsreportage, de fick dessutom pryda omslaget. Vi erbjöd inte våra läsare några mirakelkurer à la gå ner sju kilo på en vecka, däremot erbjöd vi dem att vara med och påverka våra rådande skönhetsideal. Något jag tycker är allt annat än ytligt – och något som också tusentals vardagsvackra tjejer nappade på.

Hennes, som får bli mitt främsta exempel här, vänder sig dessutom till tjejer i åldern 25 till 35 år. Kvinnor som får ha sex, som får köpa ut sprit på systembolaget, som i många fall har både utbildning, karriär och barn. Någonstans måste jag lita på att detta är kvinnor som kan göra sina egna bedömningar och kloka val. Jag kan inte tänka att ”nu kommer Karin i Linköping springa ut och köpa det dyraste schampot på den här plocksidan för att hon vill flasha med ett dyrt märke på sin badrumshylla” – jag måste tänka att ”visst, det kan mycket väl finnas med ett schampo för Karin och hennes statusvänner, men det ska också finnas ett schampo för den som har mjäll, tomt på kontot eller hår som är mer elektriskt än ett kärnkraftverk när hon drar av sig mössan.” Att skriva för en tjejtidning handlar om att inspirera, visa på möjligheter och lyfta fram det som ligger i tiden – men de specifika valen, de får kvinnorna faktiskt göra själva.

Och visst – man kan tycka att det är både finare och bättre att läsa böcker, titta på Discovery Channel eller att gå till en psykolog med sina problem – men alla de som inte gör det då? Är det något fel med att försöka nå dem på annat sätt? Tjejen som aldrig har fått orgasm, kvinnan som fått tre missfall i rad, tjejen som blivit diskriminerad på sin arbetsplats eller aldrig haft något jobb överhuvudtaget – kan de verkligen må dåligt av att läsa om hur andra med liknande erfarenheter haft det, och hur de löst sina problem? Kan de må sämre av att få webbsidesadressen till en hjälpgrupp? Kan de må sämre av att få veta att det faktiskt finns ett nätverk som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter? Kan de må sämre av att få veta att de faktiskt inte är ensamma? Jag tror inte det.

De tjejtidningar jag har jobbat på har inte bara varit yta och flärd. Lika ofta pratade vi om att förmedla ”hjärta och hjärna” till våra läsare – något alla de läsarbrev vi fick skvallrade om att vi lyckats med. Jag kan förstå rädslan i att ha barn som ska växa upp i dagens samhälle, men någonstans tycker jag att man måste möta verkligheten och skapa de bästa förutsättningarna utifrån den, snarare än att gömma sig i en koja i skogen för att det skulle vara så naturligt och icke-kommersiellt.

Vi måste alla ta ansvar. Vi är alla med och skapar det samhälle där våra barn ska växa upp. Tar du en kopp kaffe och ett ägg till frukost och cyklar motionscykel framför teven för att ”mamma blivit så tjock” tror jag dock att detta påverkar dina ungar mer än vad en hög med magasin gör. Särskilt eftersom du ju ändå inte läser dem (det gör ingen, förutom hos frisören).

Jag är själv uppvuxen i en familj där vi köpte tidningar när vi skulle ”mysa”. Och det handlade inte om att vi satt och smidde statusplaner kring hur vi skulle bräcka grannarna med nya prylar, utan om att det var skön avkoppling och inspirerande läsning om tidstypiska fenomen, annorlunda företeelser och spännande människor.

Jag ser inte mig själv som ytlig. Jag köper alla mina kläder på H&M, jag lever på studiemedlets knappa 8000 kronor i månaden, jag har valt ett yrke som författare där man i bästa fall tjänar några tusenlappar på ett års arbete. Däremot lever jag här och nu. Jag kan inte bortse från det samhälle som finns runt omkring mig, och som format mig. Hur gärna jag än skulle vilja säga att jag inte låter mig påverkas av yttre faktorer, så gör jag det. Kommer det till exempel fram en man till mig – med långt fett hår och smutsiga kläder, utan tänder och koll på läget – då tänker jag tyvärr inte: ”Hej, trevliga man!” Jag läser in en hel massa grejer – som jag lärt mig från tidningar, teve, skolan, jobb, familj, vänner, you name it. Hur gärna vi än vill säga att vi är fördomsfria och öppna mot vår omgivning så har vi ett kulturellt bagage som gör att vi läser in vissa grejer. Men att bara ge tjejtidningarna skulden för det här tycker jag är fel. Vi är bara en av många röster i samhället. Och ibland kan det nog vara nyttigt att stanna upp och lyssna till sin egen, innan man ger sig på en, i mitt tycke, slentrianmässig kritik av magasinen.

Jag ber om ursäkt för dålig blogg den här veckan. Jag har haft huvudet fullt av en annan historia... Men nu finns det i alla fall något nytt att läsa på hennes-webben. Om fotriktiga sexleksaker.

Detta är så sorgligt att jag fick tårar i ögonen när jag läste det i en lite längre artikel i Sydsvenskan i morse. Tänk, att återvända till hytten efter att ha varit med om en sådan sak. Öppna upp en burk sardiner och sitta där, ensam, i flera dagar. Inte förrän i morgon ska transportfirman bärga bilen. "Till dess blir han kvar i parkeringsfickan på väg 13", avslutas artikeln.

Årets investeringar?

N: Jag funderar på att bygga om den där datorn till en sorts mediedator.
L: Jaha?
N: Ja, så kan man sätta i ett tv-kort så att man kan spela in program från tv:n. Kostar bara typ sjuhundra.
L: Mhm... Vad skulle du spela in då?
N: Jag skulle inte spela in något.
L: Vem skulle då göra det?
N: Du.
L: Men jag tittar ju aldrig på tv?
N: Du ser det där danska... Det lille forskel. Det kunde du spela in.
L: Men det tittar jag ju på...
N: Ja, men om du missade det...

Lite senare

L: Jag har funderat på att köpa ett sådant där ritbord till datorn. Wacom Tablet...
N: Vad skulle du ha det till?
L: Rita. Typ.
N: Men du ritar väl inte?
L: Nej... Men ändå.

Japp, jag fick min räkmacka, liksom en härlig sjösjuka. Om ni tycker att jag är blek på bilden är det inget emot vad jag var en halvtimme senare (och ännu värre på vägen hem!). Men vi kom fram till slut och hade två jättemysiga dagar. Huset vi bodde i var fint och låg precis vid havet, och även om allt var fullständigt off season lyckades vi hitta öppna fik och butiker i såväl Allinge som Rönne. Annars promenerade vi runt (tidvis i strålande sol!), lagade osso buco, drack vin, läste, kollade på film och hade det precis så där skönt som man vill ha när man åker bort en helg i februari-mars. Och ja - allt var i perfekt ordning när vi kom hem.

Allinge & Rönne

Strandpromenad