Igår: Lucia- och födelsedagsmiddag med Niklas föräldrar. Idag: Annual Christmas Party med Författarskolan. I morgon: 20-årsjubileum med Niklas företag. Söndag: Glöggprovning
Nån som har en lever över?

En hälsning till min bror Martin som liksom jag är en nostalgisk juljunkie. Notera gärna min andra bror Mikaels lätt feminina klädsel. Idag är han lastbilschaufför. Puss till er båda på Lucia.

En gång hade jag en pojkvän som var reservofficer. Det var på många sätt en speciell upplevelse. Till exempel var det då några år sedan han varit "i tjänst"- eller vad det kan tänkas kallas på militärspråk - vilket fick honom att...
... sucka lyriskt så fort han såg en lerig känga eller en burk ärtsoppa i livsmedelsaffären.
... glömma att en 19-årig, nykär tjej kanske kan tänka sig roligare sysselsättningar en fredagskväll än att sitta och och lyssna på stridsanekdoter och kika på snabbskisser över särskilt minnesvärda fältövningar.
... en kväll - seriöst - klä sig i full militärdräkt, inklusive ryggsäck och hjälm, fälla upp en fällstol i vardagsrummet, tända en cigg, luta sig fram och se ut som hela Kosovos framtid vilade på hans axlar. Allt medan jag... ja, funderade på min framtid, förmodligen.
Med denna kille i bagaget kan det tyckas märkligt att följande konversation utspelade sig mellan Niklas och mig idag, när vi tittade på Uppdrag granskning om Nordic Battle Group.
Jag: - När de skjuter så där, på övningar, det kan väl inte vara riktiga skott?
Niklas: - Nej, det är lösa skott.
Jag: - Men har du fått skjuta med riktiga skott någon gång? I militären, alltså.
Niklas tittar frågande på mig.
Jag blir osäker.
Jag: - Ja... Ni kanske fick provskjuta någon gång, på ett fält eller så?
Tydligen var detta mycket roligt.
Niklas: - På ett fält.... Haha, du är söt.
Fortfarande förstod jag inte om han hade fått skjuta eller inte.
Men det hade de tydligen.
Och hur skulle jag kunna veta det (om vi bortser från killen med fällstolens inblandning i mitt liv, då...)?
Det är ungefär som att Niklas skulle veta vem som gjorde illustrationerna i Mensboken (Cecilia Torudd) eller vilken färg flaskan på den hetaste Date-doften hade (röd)...
Typ.
Det är ju för tusan farligt att skjuta med riktiga skott. Såna små killar...

Ni ska få förklara en sak för mig. Varför - varför - vänder flygresenärer alltid upp blicken mot platsmarkeringarna i planet omedelbart när de passerat den leende flygvärdinnan - oavsett om de har plats 4C eller 45B? Vad är det de hoppas upptäcka? Att Sterling skojat till det och låtit 45:orna sitta främst i planet och 1:orna sist? Jag vet inte, men något är det som gör att människor plötsligt känner sig osäkra på sifferföljden så fort de stiger på ett flygplan.

Trots femtio procent regn hade vi en jättemysig helg i Paris. Lägenheten vi hyrt var charmig och vi hann med allt från marknader (den obligatoriska matporren) till att sitta timmar på kafé med våra böcker (en mjuk skinnfåtölj, en café crème och äppelkaka - vem bryr sig om att det regnar?). Dessutom turistade vi en del och var till och med på museum - det moderna. Tyvärr hann vi dock inte längre än till Gare du Nord innan en man trängde sig nära mig i tunnelbanespärren och snodde min plånbok. Roligare start kunde resan fått - och dessutom var han väldigt obehaglig. Nåväl. Vi har rest mycket utan missöden, och delar man 1500 kronor på de gångerna så blir det inte så mycket. Lite ironiskt är det dock, jag som alltid brukar tjata på Niklas om att hålla koll på sin plånbok, att inte bära den synligt i fickan... Hur som helst. Är det någon som vill ge oss en lägenhet i Marias-kvarteren är vi beredda att flytta direkt. När Niklas nu till och med säger "pardon" när han stöter mot någon på Kastrup kan det bara betyda en sak. Att den franska tiden är mogen.

Nu ska ni förstås inte missa min storslagna tv-debut ikväll. Skåne Direkt heter programmet, kanalen Kanal Lokal. 18-19 är tiden, men det går i repris. Flera gånger under kvällen. Om någon tittar så är det inte tio finnar jag har haft turen att vakna upp med i ansiktet - det är bara lite extra julpynt jag valt att smycka mig med. Rött och grant. Som det sig bör i juletid.

Läser i bloggen om hur det var förra december. Hur Niklas blev opererad, sjukskriven och bästis med en badring, hur vi hade översvämning i köket och hur jag fick första responsen i skolan på boken om Lars. Tänk vad det hänt mycket det här året, men ändå känns det där inte alls länge sedan. Idag fyller min bästa älskling år. Han har fått en Paris-resa i present. Vi åker dit i morgon bitti!

En kvinna ringer mig på mobiltelefonen. Jag hör knappt vad hon säger. Massor av människor pratar i bakgrunden. Linjen brusar och ibland försvinner hennes röst.
- Hej Linda, säger hon. Har du tid att... brusbrusknasterknaster... prata en stund med mig?
- Ja, hmmm...
- Vad.... brusknaster... bra!
Och så kommer det otroliga:
- Har du funderat på vilket telefonabonnemang du har?
Jag? Har jag funderat?
Ursäkta mig, Miss Knaster, men du har nog missat något grundläggande i din grundläggande 2-timmarsgrundutbildning till telefonförsäljare.

Det finns en bokkaraktär jag alltid blir så ledsen av, nämligen "mannen som hade det bra i sitt hemland men som tvingas fly och ta jobb som t-baneförare/städare/loppisförsäljare i sitt nya land". Jag kan nästan inte läsa om dem utan att bli helt mosig i hjärtat. Igår läste jag ut Khaled Hosseinis "Flyga drake" och den vill inte lämna mig idag. Visserligen ägnade jag resten av kvällen att deppläsa om Afghanistan på alla möjliga sajter, men boken i sig räckte för känslan av "vad är det här för värld egentligen?". Mycket bra. Läs den.

Ibland använder jag mig av andrahandsinformation när jag bloggar. Till exempel var det Niklas som noterat det där med Jills generande hårväxt, inte jag. Men när han läste inlägget opponerade han sig omedelbart:
- Det var inte armhålorna som var orakade!
- Nähä? Vad var det då?
- Det var underarmarna.
- Men det finns väl ingen som rakar underarmarna?
- Det kan man väl göra?
Och män säger att det är kvinnor som ställer krav...
På tal om hårväxt... En vän berättade idag om ett samtal mellan några killar i yngre tonåren som på allvar trodde att tjejer inte fick hår under armarna. Överhuvudtaget.
På något sätt tror jag att det är lite annorlunda att vara tonåring idag än på 80-talet...

Häromdagen var jag på Radio City Mix Megapol och pratade om saker att se upp med på årets julfest med jobbet. Igår var vi medbjudna när Niklas föräldrars företag bjöd de anställda på julshow med Jill Johnson. Det var på många sätt en trevlig och intressant kväll. Till exempel...
... satt vi så nära scenen att vi ur ett grodperspektiv kunde studera Jills orakade armhålor.
... kändes det lite halvskumt att - på Jills uppmaning - stämma in i:
1) Kören "Visa pattarna, visa pattarna!"
2) En applåd för alla mammor som varje år fixar julmaten
... var det till 90 procent män som fotade med sina mobilkameror
... var det till 100 procent män som fällde kommentaren "Varför ska hon ha så långa kjolar?"
... hade jag glömt hur pinsamt det kan vara när:
1) Folk (läs män) går fram till scenen - under showen - för att fota sig och sitt ölglas framför Jill
2) Någon köper en hel bricka med något Tipexliknande som han vill bjuda på alla i bandet - allt för att sedan avsluta sina sekunder i strålkastarljuset med att tappa brickan och shotsglasen
... drack Niklas x antal snapsar och jag noll - en obalans som bäst illustreras genom hans kommentar till mig på dansgolvet: "Det känns som du är min tonårsdotter"
... gillade folk att dansa. Eller åtminstone röra sig planlöst efter bästa förmåga - utifrån vad deras promillehalt medgav.
Men det var ett trevligt sätt att kicka igång julen. Sill och rödkål i mitt hjärta.

Jag - en ojämställd pyntnazi

Idag skulle vi adventspynta. Några ljusstakar och stjärnor. Det skulle bli ett jämställt projekt. Alltså skulle jag gå ner i källarförrådet och hämta kartongerna.
Lampan som vi smashat förra gången vi var där nere var fortfarande trasig. Det var kolsvart, men ändå kunde jag se Gudrun Schyman sitta uppflugen på den gamla byrån längst in i förrådet - bakom alla flyttlådor, extrastolar, saker-vi-aldrig-mer-kommer-att-använda och Niklas cykel, tryckt in, liksom på toppen av allt - flinande sitt överlägsna FI-leende:
- Så, lilla fröken. Var börjar du?
Hon lät hemskt hånfull, Gudrun.
Jag var tvungen att ge upp direkt och ropa ner Niklas.
Det fanns ju fortfarande ett sätt att låta adventspyntandet utmana könsrollerna.
Jag kunde låta Niklas pynta.
Adventsstjärnan gick bra. Den skulle hängas upp 1,5 meter över min längd. På samma plats som förra året.
Sen såg han lite osäker ut.
Flyttade en vas, fick flytta tillbaka den igen.
(Jag: Det är synd att den ska stå i skymundan...)
Färgmatchade några slags keramikprylar med ett par tavlor.
(Jag: Men ser det inte lite klumpigt ut...?)
Fingrade lite på grejerna på bordet.
(Jag: Det är kanske ändå bäst om jag...?)
Och ja - han verkade ganska nöjd med att slippa.
Och så hade vi i alla fall försökt.