Häng med rätt gäng

Apropå att ligga sömnlös... Jag har börjat prenumerera på Svensk Bokhandels tidning, som kommer ut ungefär varannan vecka. Stort misstag. Jag kunde lika gärna ha tecknat en prenumeration på Fonus veckobrev. Efter att ha läst artikeln "Makten över marknaden" i senaste numret övervägde jag:
A) Att säga upp prenumerationen och fortsätta låtsas att alla kan bli framgångsrika författare om man bara vill.
B) Att strunta i att skriva böcker och ta ett jobb i en mindre inskränkt och elitistisk bransch.
Följande citat är hämtade ur artikeln:

"Som mindre förlag upplever man att det finns en sorts symbios mellan de stora förlagen och bokhandlarna. Förlagen talar om vilka titlar de ska satsa på och bokhandlarna gör som förlagen säger."

"Mindre och medelstora förlag kan säkert känna att både Akademibokhandeln och vi på Bokia nonchalerar deras utgivning. Men vi bedömer faktiskt alla böcker. Däremot är det generellt så att de största förlagen också har de bästa författarna. De har bäst kontakter i utlandet och de är bäst på omslag."

"Eller är det rent allmänt ett tecken på att inköpsdagarna, där förlag efter förlag presenterar bok efter bok för en allt tröttare jury, är ett trubbigt instrument?"

Jag blir så irriterad. Ibland känns hela litteratursverige som en enda stor högstadieklass där det viktigaste är vilka man hänger med på rasterna och vilka coola märkeskläder man har. Ger du mig cred, ger jag dig cred. Tryggt så. Bra så. Minst jobb så.

...

Nej, jag ska tydligen inte ge mig in i långa diskussioner idag. Idag ska jag bara vara bitter och trött. Det blir så mycket roligare i morgon då.

Kärlekssnårigheter

Har fått i uppdrag att skriva en krönika åt en tidning. Temat är lite typiskt "tjejgnälligt". Mitt eget förslag, så jag har mig själv att skylla. Inte för att det kommer att bli några större problem med att skriva den, men efter ett jättelångt samtal jag hade igår känns det mest oväsentligt och poänglöst. Samtalet handlade om kärlek, på alla möjliga och omöjliga plan. Personens egna kärlekssnårigheter och andras. Efteråt hade jag faktiskt ganska svårt att sova. Jag har skrivit massor om relationer, och kanske är det därför jag upplever det så frustrerande att till exempel inte kunna förklara varför:
- Tjejer dras till svin.
- Blommor och presenter och stora ord ibland är helt rätt, ibland grymt skrämmande.
- "Kännas bra" och "knockad-till-marken-kärlek" inte är samma sak.
- Det man säger inte alltid är det man tänker.
Alla tjejer är ju dessutom olika. Olika som personer, olika under olika perioder i livet och olika tillsammans med olika män....

Okej. Nu har jag raderat cirka tio fortsättningar på det här inlägget. Jag tror att jag börjar skriva den där krönikan istället. Det känns plötsligt mycket mer konkret.

Nyfiken?

Så här skulle man kunna sammanfatta handlingen i min första roman:

”Du är bra på mycket, Lars. Men du är ungefär lika uppmärksam som Stevie Wonder med hörselskydd.”

Kanske är det därför Lars Holm – bokstavligt talat – blir tagen på sängen när hans sambo Pernilla avslöjar en av sina hemliga fantasier. För vad gör man egentligen då en trekant plötsligt krockar med ens fyrkantiga värld? Tar hjälp av Stefan – en 150 kilo tung charkarbetare med för mycket tid på Vilda Webben och för lite tid med sin fru? Eller av Gunilla – en medelålders bibliotekarie som inte bara är flickvännens kollega, utan även kvinnan man fantiserade om som femtonåring hemma i pojkrummet? En sak är i alla fall säker – den här hösten blir inte som Lars tänkt sig. Eller Pernilla…

Storyn till min nästa roman börjar ta form på riktigt, åtminstone i huvudet och i mitt anteckningsblock. Jag har kommit på fyra huvudkaraktärer (precis som i den första!), namnet på huvudpersonen och i stora drag vad som ska hända dem. Till och med Niklas tycker att det är roligt att prata om handlingen, kanske är det för att det inte handlar så mycket om sex den här gången... Nu är det ju inte så att boken som kommer ut till våren är en sex-roman. Långt ifrån. Framförallt är det en berättelse om en relation mellan två människor och hur den påverkas av en enskild händelse. Hur vi plötsligt tvingas tänka i nya banor, reflektera över sådant vi hittills tagit för givet, ta ställning... Det kunde ha handlat om otrohet, att skaffa barn, att få ett jobb utomlands, att bli av med ett ben - ja, massor av saker - och även om "förändringen" i min roman kanske inte är lika drastisk är principen den samma. Och precis som i verkligheten blir det ju - hur mycket man än funderar - sällan precis som man tänkt sig... Det här låter som en väldigt seriös roman, ser jag av den här beskrivningen, men jag lovar - storyn är förpackad i en väldigt underhållande kartong. Tycker jag själv i alla fall!

Jag brukar inte vinna på lotteri. Inte Niklas heller. Ironiskt nog hade vi dock turen med oss på planet hem från Marseille igår. Av alla passagerarna lyckades vi vinna en gratis tur- och returresa med Ryanair. Som den här veckan slutar flyga från Sturup. Med lite planering hade vi säkert kunnat fixa så att vi åkte från Stockholm eller Göteborg, men naturligtvis måste man bestämma tid och resmål inom sju dagar, annars förlorar man sin vinst. Så alltså: Är det någon av er som har lust att resa med Ryanair, så är vår vinst din. Hör av dig i så fall. Ska också säga att det är själva flygresan man får betald, skatter betalar man själv.

Nu är vi tillbaka efter några fantastiskt trevliga dagar i Frankrike. Turen blev en slags Best of Provence och vi hann se såväl vinbyar och storstäder som Medelhavet och bergen. Som vanligt längtar jag redan tillbaka och hoppas att det inte ska dröja allt för länge innan vi kan återvända, även om Ryanair nu slutar flyga från Malmö. Ett enkelt alternativ är ju förstås att flytta dit... Fast dyrt. Fler bilder från resan finns efter ett klick här, om någon skulle vara intresserad.

När jag tänker på det kan det stundtals kännas lätt absurt. För ett år sedan hade jag knappt börjat skriva på min bok, nu sitter jag här och ska komma på något smart och säljande till mitt debutantporträtt i Vårens böcker 2008. När jag skrev det här inlägget hade jag ingen aning om att det skulle gå så snabbt. Men nu får jag alltså en egen sida i den 500 sidor tunga bibeln, där jag ska övertyga alla som har ett professionellt intresse i böcker att just min roman är fantastisk.
En av mina chefer från tiden på SOLO, Kicki Norman, släpper sin debutroman Väninnorna & Kung Carl i morgon och på hennes blogg har jag de senaste dagarna läst om den lätta vånda det innebär att (frivilligt låta sig) släpas ut i strålkastarljuset och bli bedömd. Inte utan att jag känner mig lätt yr inför vad som komma skall. Kan dessutom meddela att utgivningen är tidigarelagd med en månad - nu är det april som gäller.

Jag har skrivit om det förut, men min absolut roligaste lek är fortfarande "Vad hade du valt...?". Utmaningen är att hitta alternativen som är omöjliga att välja bland, samtidigt som de ska vara så bisarra som möjligt. Skrattar fortfarande när jag tänker på de två grejer Niklas fick välja mellan igår kväll (i synnerhet när jag visualiserar ett eventuellt genomförande), nämligen att tatuera antingen en trollslända eller en örn med utbredda vingar över hela ryggen. Trollsländan är mindre och skulle alltså gå snabbare att göra, medan örnen är betydligt manligare, lättare att visa upp på badhuset, men också mer smärtsam att tatuera in. Det roligaste var dock inte att Niklas valde sländan, utan hans motivering: "Till sländan känner jag i alla fall att jag har en naturlig koppling, vi hade ju sådana i dammen hemma på gården." Det är så roligt. Tänk följande dialog:
- Fan, vad är det du har på ryggen?
- Nej, det är bara en slända...
- En slända?
- Ja.
- Varför har du tatuerat en slända på ryggen?
- Tja, vi hade sådana hemma i dammen.
- Och?
- Nej, det är bara det.
Jag kommer nog att skratta åt det hela dagen.

Jag känner inget annat barn - nej, ingen vuxen heller - som är så intresserad av fordon som Svante. Redan vid två års ålder kan han namedroppa fler fordonsmodeller än vad jag kommer att lyckas (läs: vilja) lära mig under en hel livstid. Bandtraktor. Hjullastare. Gaffeltruck. Idag tog vi med honom till Niklas föräldrar för en hands on-upplevelse. Det blev nästan för mycket för honom - med både en "vanlig" traktor (för en mer exakt specifikation, fråga Svante) och en åkgräsklippare. Men söta var de, alla männen och fordonen.

En kärleksförklaring

Ibland tänker jag på Malmö, hur mycket jag kommit att tycka om staden och tänka på den som min hemstad. När jag var barn var Malmö ett resmål lika avlägset som Göteborg eller Stockholm. Det enda jag specifikt minns är hur fruktansvärt fult det var när man kom in i stan med bilen, vid Midhem, och det är det ju faktiskt fortfarande. Jag minns också att jag och mina tjejkompisar alltid (de få gånger vi faktiskt valde Malmö framför Helsingborg eller - wow! - Center Syd i Löddeköpinge) besökte Sök & Finn-butiken på gågatan. Varför, undrar jag idag, vi var inte särskilt alternativa eller flummiga - men jag tror att det främsta syftet var att köpa olika sorters stenar och kristaller som på något magiskt vis skulle få killarna intresserade av oss. Säkert ett tips vi läst om i Starlet. Hur som helst, Malmö var väldigt mycket en icke-stad. Den hade inget som inte någon annan stad också hade. Dessutom var det grått och fult överallt. Aldrig att jag ens övervägde att flytta dit. Och ändå blev det så, av olika anledningar. Kompisar som flyttat hit, jobb som fanns här, storstadskänslan som var svår att uppbringa i Lund. Och nu är jag verkligen fast. Jag kan ofta komma på mig själv med att få en kärleksklump i bröstet, Malmö är ju så vackert! Önskar att jag hade haft kameran med mig när jag var ute igår. För en gångs skull var det helt vindstilla och det speciella ljuset gjorde alla färger oerhört starka. Dessutom var det helt klart, så att man kunde se över till Danmark. Naturligtvis går det inte att beskriva, men det var så mäktigt, så fullt av kontraster. Man borde verkligen ta alla chanser att vara ute i naturen under hösten. För mig är det som knark för själen.

Att gå på kalas i gamla kläder

De senaste dagarna har jag hållit på med korrekturet på boken. En redaktör har tittat på manuset och nu rättar jag stavfel och andra konstigheter. Och ärligt talat - det är dödstrist. Särskilt eftersom jag de senaste veckorna har känt en enorm kreativ lust, jag bara längtar efter att få sätta igång med nästa bokprojekt. Det känns lite som när man var barn och hade fått nya kläder till skolavslutningen. Trots att man så gärna ville, fick man inte använda dem före avslutningsdagen, vilket gjorde att det kändes extra trist att dra på sig sina gamla kläder när det var kalas. Man kan också jämföra det med att ha kylskåpet fullt av goda saker, men att vara tvungen att äta upp resterna först (en princip vi tack och lov aldrig tillämpar hemma hos oss...). Men jag ska förstås inte klaga. Det är roligt också. Ännu har jag inte tröttnat på Lars (huvudpersonen) och hans vänner. Dessutom händer det andra många roliga grejer kring boken just nu. Omslaget håller på att ta form, vi har tagit några bilder till Vårens böcker-katalogen... Men ändå. Så fort jag sätter mig med korrekturet ligger de där och flirtar med mig. De nya färgpennorna till det nya projektet...

Pappersbröllopsparty

I lördags var det ett år sedan vi gifte oss. Åh, kom igen när det är 20, tänker kanske vissa, men det är ändå lite speciellt. Firade med en fest och hade det väldigt trevligt! Eftersom jag är i en ordbloggarsvacka får ni bara några bilder.