Har anmält mig till en serie seminarier som en forskare ska hålla kring hur man ser på författarrollen. Till varje träff ska man filosofera kring något tema. Den här första gången handlar det om "hantverket och metoden". Eftersom jag vet att jag har några skrivnördar som läser bloggen tänkte jag att det kanske kunde vara intressant att berätta lite om hur det gick till och hur jag tänkte när jag skrev min roman. Alltid kan man snappa upp något, även om alla sedan har sina egna sätt. Ni andra kan ju blunda. Eller klicka er in på Idol-sajten eller nåt. Stephen King är bara där för att han måste. Om ni undrar.
Så här:
”Det måste vara en fördel att vara journalist”, säger mina kurskamrater. ”Du måste vara van vid att producera text.”
”Ja”, brukar jag svara då. ”Det kan nog vara en fördel.”
Och för att inte låta dryg brukar jag skippa tillägget:
”Men det finns ju en mängd dåliga journalister också.”
Skämt åsido. Jag vet inte om mitt förhållningssätt till författandet hade varit det samma utan mina journalistiska erfarenheter. Men en sak vet jag i alla fall, och det är att mitt sätt att se på arbetet och metoderna är ungefär de samma. Genom att kort beskriva arbetet med min första roman hoppas jag att det kanske kan belysas på ett konkret sätt.
Det första fröet till berättelsen föddes när jag fastnade för en särskild karaktär, genom en övning på Författarskolan. Karaktären hette Lars och var en blandning av en massa människor jag mött. Dessutom hade han flera drag av mig själv.
I 35 sidor utforskade jag Lars och personerna och miljöerna omkring honom. Kände på honom från olika håll och blev nästan lite förälskad. Jag ville bara umgås med honom. Vara i hans värld. Hela tiden.
Fortfarande kan jag minnas känslan när jag en mörk höstdag kom på ”vad som skulle hända med honom”. Vad vinkeln på romanen skulle vara. Uppspelt berättade jag för min man i bilen på väg hem från biblioteket. Han blev nog lite rädd.
”Tänk om folk tror att det handlar om oss.”
Att hitta en vinkel var viktigt för mig. Vid det laget var romanen tvungen att ta en riktning och för att jag skulle fortsätta brinna var det nödvändigt att det kändes relativt nytt och outforskat.
Här har jag tagit bort ett litet stycke - jag vet faktiskt inte hur mycket jag får/bör/ska berätta om handlingen i boken? Anders? Micke?
Jag kan inte säga att jag skriver för en speciell läsare, däremot drivs jag av en längtan att bli läst. Jag är inte hon som skriver för byrålådan – eller för min egen skull. Jag vill underhålla, beröra och väcka känslor och skratt – såsom jag själv blivit underhållen och berörd av de författare jag själv läst.
Första utkastet till min roman skrev jag på fem månader. Jag skrev inte varje dag eller ens varje vecka, men de dagar då jag skrev satt jag ofta 8-9 timmar i sträck. Dessa dagar började med att jag åkte med min man från Malmö till Lund. Han släppte av mig vid skolan vid halv åtta-tiden och så satte jag mig i kaféet och väntade på att det skulle öppna klockan nio. Under tiden läste jag igenom det jag skrivit under mitt förra pass. Skrev om meningar, bytte ut ord, försatte mig i stämningen. När jag sedan drack mitt kaffe kunde jag ofta knappt vänta tills jag fick sätta igång igen.
Jag satt i en fåtölj på biblioteket och skrev (vilket tyvärr slutade med ett ryggskott!). Till skillnad från Stephen King gillade jag ”distraktionen” från människorna runt omkring mig. Oftast lyssnade jag på musik för att stänga ute sorlet.
Vid fyratiden hade jag för det mesta kommit dit jag ville. Oftast var ett kapitel slut och jag behövde en paus för att ladda det undermedvetna inför nästa steg i berättelsen. Jag brukade skriva ungefär tio-elva sidor varje dag. De sista timmarna på eftermiddagen ägnade jag åt att läsa igenom det jag skrivit. Korrigera, bearbeta och tänka framåt.
Redan tidigt kände jag att karaktärerna levde ett eget liv. Jag kunde se dem framför mig, höra dem prata och den självklarheten gjorde skrivandet både lätt och oerhört spännande. Inom mig såg jag ofta historien som på film.
Efter cirka 100 sidor kände jag ett behov av att staka ut vägen för resten av romanen. Jag skrev då ett synopsis för de resterande kapitlena, som jag sedan följde. Det slut jag tänkte mig krävde också en omarbetning av det jag dittills skrivit, och jag minns känslan av att tighta till berättelsen som oerhört skön och befriande.
Ungefär hälften av det jag beskrivit i mitt synopsis försvann dock när jag sedan redigerade romanen. Slutet blev ett helt annat. Men just då var det skönt att ha något att hålla i.
Jag vet inte om det är min journalistiska bakgrund som gör att jag ser på skrivandet som ett vanligt jobb – om än väldigt lustfyllt. Vill man något måste man vara beredd på att slita och jobba hårt för det. Åtminstone majoriteten av oss.
Jag väntar aldrig på inspiration. Jag vet (eller intalar åtminstone mig själv) att den kommer när jag sätter mig vid datorn.
Jag skriver dessutom väldigt sällan om, åtminstone när jag skriver kortare texter. Jag tror, som Stephen King, att det finns en mening med det första som kommer till oss.
Om jag kör fast, eller funderar på hur jag ska lösa ett problem, tar jag ofta en lång promenad. Helst någonstans där det blåser, av någon anledning. Det känns skönt, som om tankarna blir rena och klara.
När jag skrivit klart första utkastet av romanen började jag läsa mycket – vissa veckor nästan en roman om dagen. Det var som om jag behövde fylla på min bank av ord. Jag sög åt mig karaktärer och berättelser, nästan urskillningslöst. Allt från Hjalmar Söderberg till Sisela Lindblom. Jag vet faktiskt inte varför jag kände ett så stort sug just då. När jag sedan började bearbeta romanen återgick jag till mitt normala läsande.
Om jag avslutningsvis ska säga något om det jag har lärt mig av att skriva en hel roman, så handlar det inte så mycket om arbetsmetoden (när, var, hur) som om konsten att bygga en bra berättelse (varför).
Jag tror att det under skrivprocessen är viktigt att ställa sig frågor som:
- Vad handlar det här om?
- Vad vill jag ha sagt med berättelsen?
- Varför ska just den här historien berättas?
Naturligtvis är varje liten del viktig, men är man inte själv klar över helheten så kommer inte heller läsaren att vara det.
