Oxbringa och Brogatan i all ära, men det roligaste är ändå saker man inte vet att man tycker om. Som hallonöl och belgisk witbier. Och Svea Bar och Bistro, bara ett tjejkast från vårt hem.
En mycket trevlig kväll som följde på en mycket trevlig dag. Jag sätter ett plus för goda vänner och positiv handledning.
1 500 tecken om hur jag petar bort en sårskorpa från knäet. Hur jag börjar pilla lite i ena änden, lite i taget, och hur de små fina blodkärlen börjar synas där under. Hur jag trycker tillbaka kanten och hur blodet tränger sig emellan. Hur jag inte kan låta bli att pilla lite till, tills jag inte kan motstå den sköna känslan i att dra bort allt det hårda.
Eller 1 500 tecken om hur jag klipper naglarna. Hur jag först letar i tio minuter efter nagelsaxen som alltid är borta och hur jag sedan börjar med vänsterhanden för att det är lättast. Nagel för nagel. Synar handen för att se så att det blir rakt. Putsar lite i kanterna, med fingret, inte med fil. Någon måtta får det vara. Jag hade ju kunnat bita av dem.
Tycker ni att det skulle vara intressant? En A4 om hur jag petar hudflagor eller hyfsar hörnen på mina händer? Nej, tänkte väl det.
Ändå finns det de som envisas. Som tror att allt vi inte pratar om per automatik är tabu och som därför ser det som sin uppgift att prata för två. Eller tusen.
Hey, ni fattar inte något eller? Jag ska förklara.
Med jämna mellanrum dyker det upp en mediekvinna (det är alltid en kvinna) som älskar att prata bajs. Eget bajs, andras bajs, men framförallt problematiken i att bajsa. I synnerhet hemma hos andra människor. Nya pojkvännen, svärföräldrarna, jobbet. Ingående och detaljerat redogörs det för former, konsistenser och ljud - det hela i en ton som ska få oss att inse hur viktigt det här är. Kvinnor måste kunna prata om bajs - det är inget fult! Alla gör det, till och med kungen!
Jag vet inte hur det kommer sig att vissa ser det som sitt kall att avdramatisera diarrén eller att prisa ett fritt pruttande - och jag fattar framför allt inte varför.
Vad vinner vi på att lyfta ut rumpan i rampljuset? Vad vinner tjejer på att skriva om det? Tror de verkligen att den nya killen kommer att gilla lukten bättre för att Aftonbladet ägnar en halvsida åt det? Tror de att pluppandet kommer att höras mindre om de skriker högre?
Nej, ärligt talat. Jag tror att killarna skiter i vilket. Vilket de alltid gjort. Utan att bry sig.
Om det är något Niklas tycker är pinsamt så är det när jag fotar mat. Okej. Jag kan förstå honom. Det är inte särskilt snyggt. Men ibland bara måste man. Hur lätt är det inte annars att glömma att det var just i Nice jag åt ostron för första gången eller att vi faktiskt åt åsna med plasthandskar på Mao-restaurangen i Xiamen?
En rätt jag aldrig glömmer, men har fotat i rent matpornografiskt syfte är Brogatans oxbringa med rotfrukter. Jag kan ta fram bilden och bara... längta. Men i morgon. 19.00. Mmm. Idag åt vi hemgjord kålpudding. Det är nästan lika gott. Men inte så fotogeniskt.
Bring it on!
Just nu håller jag på att skriva ett synopsis för resten av boken. Varje kapitel får några rader om vad det ska innehålla. Det går snabbt, är fullständigt befriat från formulering och finess, men ganska rolig läsning. Detta kan man t ex läsa under rubriken Del 2: Kapitel 18:
(...) För Lars är det ett sätt att skjuta på problemet. Varje gång de hamnar i konversationen vill han bara få den överstökad.
Lars hetsäter räkor under tiden de pratar. Det är kalorifattigt. Man skulle dö på en öde ö om man bara åt räkor.
Vid slutet av kvällen kräks han och sen drömmer han feberdrömmar om de olika svaren de fått.
Så nu vet ni lite om boken. Att den kommer att innehålla räkor. Och kräk. Spännande va?
Ibland glömmer man bort Depeche Mode. Och så kommer man på dem. Och blir... Inte glad, men uppfylld.
Ibland när vi umgås med Celia och Patrick gör vi vanliga saker. Dricker vin, äter thaimat, spelar spel och pratar jobb, barn, roliga minnen och konstiga whiskeysorter.
Men oftast gör vi ovanliga saker. Ägnar timmar åt att slå upp alla vi känner i taxeringskalendern. Mäter blodtrycket på varandra. Ja, sånt som man kanske inte skulle föreslå ett par arbetskamrater eller ens halvnära vänner.
På fredag ska vi gå på Brogatan och äta. Följande msn-konversation hade jag nyss med Celia:
Celia säger: (21.32.05)
Men du, ska vi bestämma fredag då! Det är ju typ torsdag imorgon så denna vecka har gått skitsnabbt! Jag undrar: kan diddy installera dekoder till kabel-teve. P har fått spel på vår idag.
Linda Unnhem säger: (21.32.46)
vi bestämmer fredag. ska fråga
Celia säger: (21.32.52)
"Ja, det är väl bara att betala tusen spänn för att få den här skiten installerad..."
Celia säger: (21.33.06)
Ja, fråga. I så fall får ni gärna komma hit på en fördrink med installation.
Linda Unnhem säger: (21.33.51)
han gör tummen upp.
"I så fall får ni gärna komma hit på en fördrink med installation." Det måste vara årets roligaste citat. Jag blir helt varm i hjärtat av dem. Våra vänner.
I vanliga fall brukar jag känna mig stolt när vi handlar på Citygross. När vi står där i kilometerkön med vagnen full av rotfrukter, quinoa och tyskt hardcorebröd. Fibertortillas och keso som knappt varit i närheten av en ko. Hade Du är vad du äter-tanten sett oss hade hon gråtit glädjetårar över sina solariebrända stretchkinder och istället kastat sig över de andra kunderna och deras Cola-flaskor, panpizzor och Gorbys-pirogpåsar.
Men igår var det annorlunda. Den andra januari. Två dagar efter nyårsafton. Gissa hur hurtigt det kändes.
Ja, ni har genomskådat mig. Det är något jobbigt jag måste göra. Det är därför jag hetsbloggar. Om jag gör det kommer resten av boken att skriva sig själv. Så, på brännet. Som någon sade.
Att hitta ett ledigt skrivbord på stadsbiblioteket börjar allt mer kännas som att få en parkeringsplats på Gamla väster. Det vill säga omöjligt.
Nu har jag dock lyckats kapa åt mig samma bord som igår, med den enda skillnaden att jag har ryggen mot den "hemliga hyllan". Samma trafik idag. Jag fick vänta ett par minuter innan mannen i grå mustasch och Fjällräven-ryggsäck släppte fram mig med en min som sa ungefär: "Okej, då..." Tidskriftsamlaren visade sig rymma de senaste nummerna av Sound on sound, Allt om digitalfoto, Mac World, ja, sådana tidingar som Niklas, Fjällrävar och allt där emellan gillar.
Det som seglat upp i topp över saker jag gillar med stadsbiblioteket är att de behandlar en som en vuxen människa. Inga fåniga skyltar med texten "Kaffe dricker vi i kaféet" eller "Böcker är hårda. Mackor är kletiga" - nej, Malmö stadsbibliotek har insett att majoriteten av befolkningen inte lider av Parkinson och därmed kan hålla styr på såväl muggar som läskflaskor. Schyst. Den stora nackdelen är att man hinner dricka upp sitt kaffe från kaféet innan man har hittat en plats att sitta på.
Nu ska jag svettas i mina långärmade tröja och min stickade polotröja. Det var tydligen inte bara jag som tyckte det var iskallt här igår...
Jag är inte jätteförtjust i Laleh men jag älskar Det är vi som bestämmer (vem har lurat alla barnen?). Årets första låtfavorit.
Att hålla liv i två meter krukväxt när julstjärnor, pelargoner och snittblommor tycks slokna så fort de kommit innan för dörren, det skulle kunna vara en utmaning. Men icke. Antingen är det grangudarna som har ett särskilt gott öga till oss utan gröna fingrar eller så är det helt enkelt kungsgranar som är da shit. Knappt ett barr har vår gran fällt, trots att den fått mindre vatten än en kamel i öknen. Två gånger har jag vattnat den - på tre veckor - och nu känns barren nästan som stål. Och eftersom den redan innan är lite grågrön i färgen så är det omöjligt att avgöra om den stelnat i dödskramper eller... om den bara är sån. Fin är den i alla fall fortfarande.
När vi körde hem från Citygross igår tyckte Niklas att det som omväxling kunde var kul om jag ville bära granmanteln i år. Det vill säga vara den som de-dekorerar den, bär ut den, styckar den i bitar och forslar iväg resterna. Jag höll inte med, utan påminde honom istället om det närmast förestående mantel-skiftet - hans övertagande av byta-lakan-i-sängen-manteln.
Det här med mantlar är intressant. En mantel kan man antingen förvärva genom att plötsligt göra något bättre än den andra. Till exempel bar Niklas länge steka-kött-manteln. En dag lyckades jag få till en helt perfekt ryggbiff - och vips - så fick jag manteln.
Men man kan också överräcka manteln till någon annan. Detta har inget med ära eller kompetens att göra, nej, det handlar snarare om att manteln börjar kännas för tung eller för tråkig att bära eller att den andra minsann också bör känna på hur den känns. Som byta-lakan-manteln eller gran-manteln.
Eller, jag vet inte... Det här med mantlar. Det kanske bara är vi?
Idag satt jag på biblioteket och skrev. Eftersom jag kom först vid 11-tiden var de bästa platserna redan tagna och jag fick nöja mig med ett bord på Natur & teknik-avdelningen, vid informationsdisken.
Noterade ett roligt fenomen som gick ut på att det med jämna mellanrum kom män med lite förväntansfulla ögon uppför trapporna. Målmedvetet gick de fram till ett helt anonymt litet hyllskåp precis bakom infodisken och grep tag i en lika anonym tidskriftshållare. I denna fanns ett tiotal plastade exemplar av en tidning som alla verkade lika exalterade av att få bläddra i. Invid boxen satt en lapp med texten: Var vänlig - läs bara en tidning i taget.
Det roliga är att detta verkligen måste vara en tidskrift för initierade. Medan alla andra tidningar är exponerade på stora bokhyllor är de här liksom lite undangömda och ingen som inte är invigd skulle drömma om att leta efter dem där, på en hylla som nästan kändes privat.
Tyvärr glömde jag att kolla vad det var för tidskrift. Måste nog göra det i morgon. Om jag vågar. Det kanske är en sektskrift för tekniknördar. I så fall har jag inget där och göra. Inget.
Så här långt in i 2007 sammanfattar jag året enligt följande:
Årets bästa film: The squid and the whale
Årets tråkigaste film: Illusionisten
Årets bok: Saknad av Karin Alvtegen
Årets dryck: Kaffe med mjölk från 2006
Årets mat: Dillchips, gravad lax och avocado
Årets mode: Joggingbrallor och munktröja
Årets accessoar: Glasögon
